torsdag 31 december 2009

Tillbakablick på 2009.

Januari: I mitten av januari började Antons värk i högra höften. Vi trodde ju först att det var växtvärk, men när det bara blev värre så sökte vi akut, men då hade det börjat klinga av. I slutet av januari var vi på återbesök hos ortopeden och då mådde Anton bra igen, men de tog prover som inte visade något.

Februari: Återbesök igen på barnmottagningen, för vidare utredning. Anton studsade upp och ner på undersökningsbritsen (av pigghet) , men ca en vecka senare blev det ännu värre och Anton blev inlagd för första gången. Samma visa igen att han var smärtfri efter ca 1 dygn och vi fick åka hem. På sportlovet fick Anton jätteont igen och även sänkan blev hög, så intravenöst antibiotika sattes in och röntgenundersökningar gjordes; vanlig röntgen, datortomografi, magnetkamera, skelettscint. De visade ju att något fanns där, men eftersom Anton svarade så bra på antibiotikat så trodde de att det var skelettinfektion. (När man har cancer brukar man tydligen inte svara så bra på antibiotika som Anton gjorde.) Och han blev ganska snabbt mycket bättre. Han cyklade många, många varv runt på barnavd. Men eftersom han skulle ha medicin gånger 3 per dag, så blev han kvar 1 vecka och sedan fick vi åka till barnavd. flera gånger/dag. Så var det när Emma fyllde 15, men vi lyckades fira henne ändå.

Mars: Från 1 mars fick Anton dubbel dos antibiotika ggr 3 hemma och skulle ha fått så i 3(!) månader egentligen. Mars månad var ganska lugn (ur smärtsynpunkt) Värken kom vid några tillfällen, men inte alls som tidigare. Alla våra tre barn "lyckades" åka på influensa också under feb/mars. Jag kunde jobba ganska mycket och Anton vara i skola/fritids. Tur i oturen så hade läkaren missat att säga att man ska hålla sig i stillhet när man har skelettinf. och hade vi vetat det, så kanske vi hade "tvingat" Anton att hålla sig väldigt still och det var ju när han höll igång mycket som värken kom. Och hur lång tid hade det tagit till diagnos då? Anton hade ju inte dom "klassiska" cancersymtomen. Usch, bäst att inte tänka så.

April: På påsklovet var Anton på promenad med fritids ena dan o dagen efter spelade han fotboll och efter det fick han jätteont igen. På långfredagen fick han feber också, så då ville sjukhuspersonalen att vi skulle komma till akuten och då började sänkan bli riktigt hög, så Anton blev inlagd. Hela påsken hade han jätteont, kunde knappt gå, fick åka rullstol. Efter helgen började dom göra mer undersökningar och den 15 april tog de benmärgsprov och magnetkamera och den 17 april fick vi ju den hemska diagnosen...Efter det rullade det på i ett rasande tempo. De flesta åker till Uppsala samma dag eller dagen efter, men vi fick ju en liten frist på 4 dagar och det kändes bra, att få landa lite och umgås hela familjen. Och det var ju INTE någon fara för slutresultatet på Antons behandling, med de dagarna. När vi kom till Uppsala, blev det återigen samma röntgenundersökningar som i E-tuna och benmärgsprov i båda höfterna, ultraljud på hjärta och mage. Anton fick ju också sond i magen och port-a-cath inopererad under april. Det var riktigt kämpiga ingrepp på honom. Mycket ont och tid för återhämtning. På valborgsmässoafton fick han "porten" och det första cytostatikat in i ryggmärgen. (Så"firade" Roger och jag 22-årsdag tillsammans, men det är mindre viktigt.)

Maj: Tredje maj fick Anton cytostatika i dropp för första gången. Riktigt röd färg som gör att man tillfälligt kissar rött och även kan gråta rött, hmm... Den dagen blev vi även utskrivna efter 21 dagar på sjukhus sen 10/4. Under maj var det många behandlingar och provtagningar i U-a och E-a. Den 14/5 fyllde lille plutt 7 år. Blev stor kille alltså! Blev en sväng till sjukhuset för provtagning och firande med present, snällt av dom. Dan före "Kristi flygare" fick Anton en allergisk reaktion på sprutorna (enzymet) i benen och blev jätteförstoppad, med fruktansvärd värk, så det var bara att vända tillbaka och så blev han inlagd i fyra dygn.

Juni: Dags för det viktiga benmärgsprovet dag 29 (1 juni) och behandling. Det provet är tydligen väldigt viktigt för hur behandlingen kommer se ut. Tack och lov var cancern helt borta då!!! Men det var jobbiga dagar till svaret kom. Den 6 juni tog Daniel studenten och hur vi lyckades genomföra den dagen, så pass bra, är svårt att förstå. Men jag hoppas och tror att storebrorsan är nöjd med dagen. Men vi fick mycket hjälp också, av både min syster och Antons farmor. I juni var Anton mycket dålig, han fick urinvägsinfektion, kräkningar, diarreer, hög feber (i ett par veckor- kallas "cytosarfeber" pga behandlingen han fick då) och så började hans sond på magen krångla. Den hade läckt ett tag, men när Anton fick "knapp" istället (12/6), så blev det ännu värre. Så när vi kom från U-a, så var det bara att åka till E-a lasarett för röntgen och sätta in en sond i näsan. Pust! Midsommarhelgen började Anton pigga på sig igen, när det var dags för behandling och ny knapp och då började nästa elände; hålet där den satt var inte alls bra, inuti magen var det ärrigt och varigt, så kirurgen ansåg att Anton behövde ett nytt ingångshål. Så det blev en stor operation istället, som onkologen ansåg ej skulle blivit gjord, eftersom Antons värden var urusla, så någon kommunikationsmiss blev det. Men deras rutiner har ändrats och läkarna på Akademiska har anmält det själva. (Det har vi ej fått svar på än.) Som tur är gick det ju bra, men vad Anton var dålig och vad oroliga vi var då! Personalen kom väldigt ofta in och kollade honom. Så istället för att bli i U-a över en natt, blev vi där i 8 (!) dagar och sedan på Mälarsjukhuset 2-3 dagar till. (Under den här veckan fyllde jag själv år, men det är också mindre viktigt.)

Juli: Första veckan i juli, fick Anton behandling igen i stort sett varje dag, men efter det 2 veckors paus, jätteskönt! Då passade vi på att åka några dagar till Göteborg. 27 juli var det dags för högdosbehandling i U-a. Vi hade hört mycket negativt om den, men för Anton gick det riktigt bra. Pågick ca 5 dagar varannan vecka i 2 månader. Det jobbigaste för Anton var nog att vara låst till sjukhuset 4 av dessa 5 dagar ungefär. Storasyster fick åka på semester med bästa vännen, skönt för henne.

Aug: 1 augusti hade vi bröllopsdag, då var vi i U-a. Behandlingarna fortlöpte bra. Tyvärr gick Antons farmorsmor bort under den här tiden. Tråkigt, men skönt för henne, då hon varit dålig så jättelänge. 20 augusti började Anton första klass, vi är så glada att han kunde vara med då. Blev en liten period han kunde gå lite grann, men inte mycket.

Sep: Sista högdosbehandlingen och paus på 2 veckor igen. Men nu började Anton bli riktigt trött och slut och det höll i sig länge... (I september blev pappa Roger ett år äldre.)

Okt: Nu var det dags för en kortare "upprepning" av första schemat och det var riktigt jobbigt för Anton. Alla starka mediciner tar ut sin rätt. I början av oktober upptäcks att "ballongen" till knappen gått sönder, så han får en ny knapp. Vilken tur att den inte glidit ur magsäcken! Då har man bara ca 3-4 timmar på sig att få dit en ny, för annars börjar ingångshålet växa igen. Han orkar inte gå till vanliga skolan, utan går till sjukhusskolan istället...ibland. Istället kommer hela klassen på studiebesök på dagvården/lekterapin/sjukhusskolan/barnavd. Jättekul för Anton! (Antons storebror fyller 19 under oktober.)

Nov: Känns som en ganska "luddig" månad, ur min synvinkel, allt flyter ihop på något vis. Mycket jobbiga behandlingar, uppskjutande av behandling pga. låga värden, sövningar och på sluttampen klämde ju Anton sitt finger rejält, med eländet som följde på det... Anton orkar inte med skola överhuvudtaget i nov.

Dec. Nu börjar det vända sakta men säkert, Anton orkar leka lite med kompisar igen. Vi går ett par gånger till skolan. Även att gå på skolavslutningen funkar (men orkar inte så mycket mer).
Stygnen tas på fingret. Anton flyttar in i EGET rum och trivs jättebra med det. Gillar att stänga in sig och titta på Cartoon och spela tv-spel. Stora killen! Julen blir både bra och dålig. Man tror att allt ska vara frid och fröjd när det värsta verkar vara över, men så är det inte. Det är en lång väg tillbaka...Men cancern är ju borta och det är det allra viktigaste!!! Resten får vi jobba på tillsammans. Avslutade året med båda svägerskorna, den enas sambo och två barn (som Anton tycker det är jättekul att leka med). Fick höra en rolig nyhet när vi var där, men törs inte avslöja vad det är än...

Det här blev ett långt inlägg, men det känns viktigt att ha det här på pränt, för att minnas. Kanske någon kan tycka att det är intressant, att veta hur vi har haft under det här kämpiga 2009! Nu önskar vi oss ett mycket bättre år!

onsdag 30 december 2009

Barn med cancer är sanna hjältar!

De rycks bort från familj, kompisar, dagis, skola, fritids, fotboll, ridning m.m.
De får besked som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
De får cytostatika i doser som ligger precis på gränsen för vad de kan överleva.
De tappar håret.
De får strålning i sådana doser att deras skelett inte kan växa och deras hjärnor skadas för alltid.
De sövs gång på gång.
De genomgår svåra operationer.
De sväller upp till dubbel storlek av cortison.
De drabbas av svåra, ibland livshotande infektioner pga. att deras immunförsvar slås ut.
Deras kroppar måste tillföras nytt blod.
De måste isoleras långa perioder.
De måste genomgå mycket påfrestande transplantationer.
Vart fjärde barn får beskedet att det inte kommer att överleva sjukdomen.
Mitt i allt detta gör barnen allt för att inte oroa sina föräldrar eller sina syskon.
De biter ihop för att slippa se sina föräldrar vara ledsna.
De försöker behålla hoppet hos sig själva och sin familj.
De gör allt för att hänga kvar i vardagen.
De gör allt för att fortsätta leva.

De är verkligen sanna hjältar!

Allt stämmer inte in på Anton helt, men väldigt, väldigt mycket och det är så fruktansvärt att barn överhuvudtaget ska behöva ha det så och självklart för vuxna också, men då kan man ju handskas och tacklas med det på ett annat sätt.
Saker man råkar ut för sätter ju nästan alltid sina spår och "formar" en på ett eller annat vis! (Och även för oss i familjen, MEN det är ju Anton som blivit tvungen till en massa tråkigheter/smärtsamma saker under det här året.) Nu hoppas vi verkligen på ett bättre 2010!

(Jag har inte kommit på de tänkvärda orden själv, hittade det på en annan blogg.)

söndag 27 december 2009

God fortsättning till er som tittar in och läser! Hoppas julen har varit bra! Jag kommer skriva lite mer senare, har kommit av mig lite, men på återseende...

söndag 20 december 2009

Anton skriver inlägg.




jag åker i farfars bil ford crown victoria från 1955 jag gillar amerikanska bilar

Funderingar i natten.

Jag borde inte alls sitta här och skriva, men jag känner mig klarvaken. Konstigt, idag har vi haft fullt upp hemma, så jag tycker att jag borde somna som en stock, men inte...Hur ska det gå den dagen (längre fram) när jag börjar jobba?! Kanske har det vänt då. Känns så konstigt och overkligt att vi inom de närmaste månaderna kanske, ska kunna få en vanlig och normal vardag. Men som förut kommer ju förstås livet aldrig mer att bli för oss (i skuggan av en cancersjukdom).
Men det märks på Anton i vissa saker han gör, säger och vill göra, att "gnistan" börjar komma åter. Så härligt, efter att ha sett honom så dålig i vissa perioder: feber, illamående, diarreer, trötthet och den FÖRSKRÄCKLIGA värken han hade i början. Då hade man inte i sin vildaste fantasi kunnat ana, vad som komma skulle och tur är väl det! För att ens eget barn ska drabbas av en så hemsk sjukdom är bedrövligt. Självklart är det hemskt, vem det än drabbar, jag vet ju hur det kändes när min mamma blev sjuk, men ens barn...

Lite uppdatering hur veckan varit; många sjukhusbesök bl.a. ögonläkaren, provtagning osv. Anton har fått andra dosen svininf.vaccin och den vanliga inf.sprutan. Han var inte glad på Roger och mig att vi bestämde det, men vi tycker det känns säkrast så, eftersom han ska börja träffa folk lite mer i en snar framtid. Anton fick en julkapp på lasarettet, Indiana-Jones lego, som han tyckte jättemycket om och Daniel och Emma fick biobiljetter (från Min stora dag), överraskande men gulligt av dom! Vad jag förstod (om jag fattat det rätt), så är det en mamma, vars barn varit drabbad av cancer, som varje månad sätter in pengar för att barnen ska få julklappar. Helt fantastiskt vilka människor det finns!

Försöker själv göra nåt bra ibland, köpt barncanderfondens fina Hope-smycke några gånger, pins, några julklappar från dom och från cancerfonden. Man kan även skänka genom mobiltelefonen på olika barns insamlingar på barncancerfondens hemsida.

Vi har också varit på julavslutning, så fint i kyrkan. Blev så glad när Anton ville gå fram med de andra barnen, när han inte en gång varit med och tränat. Ger hopp för en orolig mamma. Barnen hade ritat jättefina teckningar till honom, som Kattis (fröken) bundit ihop, då var det inte långt till en liten tår, när han fick gå fram och hämta dom och krama fröken.

Annars är det många planer inför julen, men vi tar det lugnt, hinner nog ändå. Vi har en"julchef" här hemma, som försöker skynda på oss och det kanske ändå är lite bra. Fast det som behövs är ändå att man har mat på bordet, trevligt tillsammans och att barnen får julklappar.

Viktigast av allt är ju att vi får vara tillsammans!!!

måndag 14 december 2009

Vilken pärs!

Vad som skulle ha varit ett kort besök med blodprov och stygnborttagning, blev till ca 3,5 timme. Men, men det är så det kan bli ibland...

När de började ta bort steristripsen, så satt dom så fruktansvärt hårt fast i stygnen och blodet. Så då fick Jenny och Kicki lov att bedöva med salva, lägga fingret i blöt en lång stund, men då Anton var alldeles förtvivlad, så beslutade vi tillsammans med Jörgen att lite lugnande nog var lika bra. Och då gick det så bra! Och så får man ju en liten minneslucka efteråt. För den som inte vet, så beter man sig som man är lätt berusad. Även om situationen inte är rolig, så blev det lite händelser, när vi fick oss ett gott skratt på behandlingsrummet. Personalen hade bla. 4 par ögon , 2 munnar, 2 glasögon var och Anton tyckte att Jenny skulle se ut som Michael Jackson osv. Men det roligaste var när Anton, som jag trodde, var beredd att gömma undan fingret för att ingen skulle få röra eller titta på det, så var det för att sträcka upp armarna i luften och ropa woo hoo, när sista stygnet var borta. Låter inte så kul, men när man som jag var beredd på strid (o personalen med, tror jag) och så var det en glädjegest, då blev det komiskt. Det fantastiska med medicinen, är ju att han knappt minns det tråkiga efteråt och slipper att det här ska bli ännu ett traumatiskt minne på den här kämpiga resan.

Anton piggade på sig otroligt snabbt idag, han brukar annars sova en rejäl stund efteråt. Upp ur sängen och ut på dagvården på vingliga ben. Men det gick! Så Anton och Emil klädde julgran en liten stund, kanske var det som lockade. Och ett par piggelinglassar, som de har försökt "muta" med sen Anton började på dagvården (och aldrig har passat) och helt plötsligt gick två ner. Man upphör aldrig att förvånas över hans smakändringar.

Han var jätteduktig och nu är de 6-7 stygnen borta! Så skönt för honom, ännu en sak mindre att oroa sig för.

Storasyster och lillebror.


Emma och Anton bakade pepparkakor i lördags.

söndag 13 december 2009

Känslorna och humöret åker upp och ner.

Istället för att skriva ett långt inlägg, ska jag skriva lite tänkvärda ord istället. Båda "dikterna" är förkortade, men sammanfattar bra, tycker jag, om vad det är att vara stark och att kastas mellan hopp och förtvivlan o känslor som åker berg-och dalbana. ("Dikterna" hör inte ihop och jag har ej skrivit dom själv.)

Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och att ta del av den
Att falla till botten, att slå sig hårt och alltid komma igen
Att vara stark är att våga hoppas, när din tro är som svagast
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och att kämpa för att nå dit
------------------------------------------------------------------------------------------------------
Jag kastas mellan mörkrets djupa avgrundsdy,
som inte tycks ha någon botten
och ljusets snabba hastighet,
fågellätt och fri.


Problem med att kommentera?

Flera som jag känner har sagt att dom gärna skulle vilja kommentera, men att det är svårt att göra det. Därför tänkte jag förklara hur Anton och jag gör, när vi kommenterar (utan webbadress alltså):

*gå in på kommentarer under inlägget o skriv din kommentar i rutan

*där det står "kommentera som" så väljer man profil, genom att klicka på pilen i rutan o går till raden namn/webbadress och skriver i sitt namn o struntar i raden, där det står webbadress o trycker på fortsätt och skicka kommentar

*då kommer en ruta där man ska skriva i det snirkliga ordet (ordkontroll), bredvid en liten "rullstol" o sedan skicka kommentar.

Låter kanske omständigt, men det är det inte. Och vi blir SÅ glada när någon kommenterat. Vi kan ju även svara på kommentarerna om ni vill det. Lycka till!

torsdag 10 december 2009

Storebror och lillebror.

Kom på att jag tänkt sätta in ett foto, där brorsorna är på bild. Bilden är från 6 juni i år. (Klicka för att få den större.)

Är en sån där jobbig natt, när jag inte kan sova igen, så jag passar på att skriva lite.

Dagarna rullar på med olika saker inplanerade. Igår var vi till skolan, gick ganska bra. Kompisarna och fröken blev glada att se honom, kändes härligt! Nu satsar vi på luciafirande på fredag. Små, korta besök till att börja med.

Idag var jag med Emma till tandläkaren, besök för ev. tandställning. Hon var så duktig, den där smeten man måste ha i munnen, för avgjutning är inte kul! Ovanligt att följa med någon annan än Anton, nu för tiden.

Imorrn blir det dagvården igen. De neutrofila (infektionskänsligheten) var endast 0,34, så de vill fortfarande kolla 2 gånger /v. och det tycker vi är bra. (Kanske inte Anton då.) Men det känns tryggt att de kollar upp så värdet vänder.

Lekterapin har öppnat igen, jippi! Anton skyndade sig dit i måndags, när han fick höra det. Men då var inte personalen där, vi träffade V. o hans mamma i sjukhusrummet på "lekis", så det blev lite lek där. Förhoppningsvis är de där imorrn.

Dags att försöka sova nu.

söndag 6 december 2009

Fullt upp i helgen.

Har varit mycket nu...stressigt... men härligt... att kunna planera dagarna och det blir av.

I fredags träffade jag min barndomskompis, jättetrevligt, på tu man hand! När vi träffas och alla i våra familjer är med annars, så är vi 10 personer. Vi hade SÅ mycket att prata om, kunde ha setat flera timmar till.

För övrigt har vi firat födelsedagsbarn(eller barn kanske jag inte ska säga, 48 och 31 år) och fars dag i efterskott, så Anton har träffat moster, morbror, fastrar, farmor, farfar och kusiner. Endast minsta kusinen kunde inte vara med tyvärr, för hon var lite förkyld. Otroligt, med tanke på hur det har varit i år annars. Det känns som man kan börja se ljusare på framtiden nu, för Antons ork börjar komma tillbaka mer och mer. Men det gäller nog att inte forcera fram det för snabbt, för han blir ganska trött av det vi gör, så vi försöker begränsa längden på tillfällena vi gör saker.

Antons klämda finger är förresten bättre nu, stygnen ska tas om en vecka.

Imorgon är det dags för provtagning och så ska Anton starta med cytostatikatabletter, som han ska få i 1 1/2 år framöver...

SKYLTEN.

Den här skylten mötte oss, när vi första gången kom till Uppsala, den 21/4 i år. Det var fruktansvärt! På nåt sätt blev allting så verkligt då, att Anton verkligen har cancer och på nåt sätt tror man det är fel. Här ska ju inte vi vara! Även om prover redan visat att han var sjuk. Ett tag efter greppade vi varje litet halmstrå, om någon sa att Antons prover var väldigt bra, så tänkte vi, att tänk om det inte är..... Men till slut går det in ordentligt, det måste ju göra det. Fast det är fortfarande svårt att fatta vad han/vi går igenom.

Apropå skylten, så har vi hört fler som reagerar starkt på den och även läst om den på andra bloggar om cancersjuka barn. Men inne på avdelningen finns en otrolig värme och även glädje men också tråkigheter och ledsna stunder.

fredag 4 december 2009

Bilder.

Flustret(ligger vid svandammen) har fått en STOR tomteluva på sig, det gillade Anton. I somras promenerade/åkte vi förbi där många gånger.
Anton är sugen på att köra bil.
I lek/allrummet på 95 A.
Barnsjukhuset. (Mörk bild , tyvärr.)

onsdag 2 december 2009

Uppsala.

Igår var vi till Uppsala. Åkte dit för att hälsa på min kompis son, som gjort en stor operation i foten. Pojken var ganska trött och slut, det är ju inte så konstigt! Var roligt att träffa dom. Hoppas han snart piggar på sig! Kändes jättekonstigt att åka till Uppsala, utan att Anton ska få behandling eller dylikt. Men bra för Anton att kunna få komma dit, utan att bli "utsatt" för en massa saker. (Men som har varit livsnödvändiga.) Anton och J låg i varsin säng, tittade på tv o pysslade, men verkade nöjda att träffas ändå. Anton fick sitta tillsammans med J:s mamma i hennes elrullstol och "övningsköra" lite och det var jättespännande för honom. (Det gick inte fort, om nån blir orolig.)

Passade på att göra ett besök på 95A och tacka dom med lite tårta. Det kommer nog dröja länge, innan vi ska dit igen. Bra för Anton med ett litet avslut. Kändes nervöst att gå dit, men det funkade hur bra som helst. Tyvärr träffade vi inte så många ur personalen, men de har ju fullt upp förstås. Lilla V med mamma var inlagda, så dom pratade vi också lite med.

Lägger ut några Uppsalabilder sen.

måndag 30 november 2009

Att ha gjort nåt bra, utan att veta om det.

Idag på sjukhuset träffade vi på en mamma och hennes son, som vi lärt känna lite i somras, när de och vi var inlagda här i Eskilstuna. Sonen hade då fått en skelettinfektion i bäckenet, hade jobbiga smärtor och svårt att gå. Det var jätteroligt att träffa på dom. De hade tydligen strax innan pratat om Anton och funderat på hur det var med honom, så det var ju ett sammanträffande. Tydligen hade det tagit tid för pojken att bli bättre. (Vilket också är vanligt vid infektion i skelettet.)

I vilket fall som helst, så hade de varit på magnetröntgen igen och det såg bättre ut. Jag minns att när mamman frågade om Antons sjukdom då, så var jag noga med att inte försöka skrämma dom. Så att de inte trodde att jag menade att skelettinfektioner= cancer, för så är det ju definitivt inte. Anton hade bara maximal otur. (Men inf. är inte att "leka" med heller.) Hon hade verkligen lyssnat på det jag berättade och sa att utan att veta vår historia, så hade hon inte bla. krävt en magnetröntgen till osv. Sedan tackade hon mig så mycket och det hördes att det kom från hjärtat! Jag blev så rörd och det känns skönt att kunna ha gjort nåt bra, utan att förstå det själv.

söndag 29 november 2009

Kaossöndag.

Så här trött o slut blir man, när man klämt fingret.

Anton skulle dra igen en av våra skjutdörrar, var lite upprörd och drog snabbt och hade höger pekfinger emellan. Aj, aj, aj!! Han var så ledsen och livrädd, stackarn och det blödde rejält och han hade/har jätteont. Vi åkte upp till sjukhuset och väl där tillkallades en kirurg som sydde igen, med ca 5 stygn. Nageln hängde på svaj, men den fick doktorn INTE klippa bort för honom. Så den får ramla av sig själv sen. Röntgen blev det också, men den har vi inte hört nåt om, så det var nog inte brutet. Han var så otroligt duktig, söndagens lilla hjälte Anton!!

Trombocyterna var nu uppe i 39, så ingen påfyllning idag heller. Det tog ett tag innan blödningen lugnade sig, men nu verkar det ha avstannat i alla fall.

Så här blev våran söndag, men trots detta hann vi med lite adventspyntande och lite annat fixande.

Bäst att gå och sova, risk för att Anton vaknar och behöver smärtstillande i natt.

Bra lördag.

Först var vi till barnavd. och tog prov. Trombocyterna var 29, så nu verkar det ha börjat vända, så någon påfyllning blev det inte. Får se hur de ligger i värde på måndag.

Sen blev det firande av kusinen, trevligt att träffa både bror och syster med familjer. Min svägerskas syster hade stått och smyglyssnat lite på barnen; hennes son(8 år) hade frågat Anton om hans sjukdom och Anton hade berättat. Bla om "knappen"(som vi ger mediciner o sondmat i på magen), "porten" och varför han har mössa på sig inne. Tycker det är så skönt med barn, de tar saker så naturligt och frågar när de undrar. Där tror jag vissa vuxna har att lära av. För den pojken, så är ju det här en helt ny värld, men som för oss är hela vår vardag. Konstigt egentligen, när man tänker på det, vi är ju helt inne i det.

Trots att det var fullt upp, så är det ändå skönt; att få en tillvaro man kan planera lite mer och träffa folk på ett annat sätt. Hoppas det fortsätter så...

fredag 27 november 2009

Nästa värde neråt.( Trombocyter)

Jaha, då sitter jag här igen då...Ingen ide att klaga, det vänder väl snart får man hoppas. Tur att jag somnade tidigt igår.

Igår var Antons trombocyter låga (låg på 21), hade också sjunkit snabbt på ett par dagar. Inte konstigt att det "poppat" upp lite blåmärken och konstiga "blodrispor" lite varstans. Nu blir det provtagning på lördag och ev. påfyllning av trombocyter då. Hoppas det inte tar alltför lång tid, då vi ska fira barnens minsta kusin, som fyllde 7 igår. Vill bara "leva" lite normalt...

Trött på svininf. också; lekterapin är bara öppet vissa tider och då ihop med skolan i ett pytterum. Har blivit sån vana att gå in till Kicki och Åsa och att träffa de andra sjuka barnen med mammor. Och det viktigaste av allt, Anton mår så bra av det, hans lilla fristad och trygghet! Nu tog vi en match på ishockeyspelet i korridoren, men han tröttnade snabbt. Tack o lov visste han att hans goa farmor skulle komma och passa honom en stund senare, så då hade han nåt annat att se fram emot. Och jag fick lite egentid... Anton blev dock lite besviken, då Roger kom hem snabbt, eftersom han var dålig av inf.sprutan, så han fick bara ha farmor för sig själv en kort, kort stund. ( Jag är ändå glad att han reagerar så, eftersom vi tre, jag, Anton o Roger, mer eller mindre setat ihop en lång period.) Vi behöver frigöra oss lite från varandra. Känslan jag har inför skola och sånt, är lite som när barnen började på dagis första gången. Men, men det är ett tag kvar och det måste få ta sin tid.

torsdag 26 november 2009

Sömnproblem...


Samma visa i natt igen, hoppas bara att jag inte är vaken 4 timmar den här gången också. Men ligga och snurra i sängen känns inte som det är nån ide.Kan bara inte fatta varför det blir så här; saker och ting börjar så smått lugna sig, men jag är uppe i varv mer än nånsin. Konstigt! I början, när Anton blev sjuk så sov jag oftast som klubbad, av utmattning, tror jag.

Igår var vi och fick svininfluensavaccin. Bra att ha det avklarat. Det har också legat över mig, eftersom alla här hemma, utom jag själv, tillhör riskgrupp. Stackars kusinen hade svimmat, men han är nog inte den första och heller den sista som gör det i samband med sprutan.

Har precis läst på J:s mammas blogg och fått veta att flickans tumörer krympt och att det blir operation om några veckor. Så skönt att veta. Anton och hon började cyto.behandling med bara några dagars mellanrum i april, så man undrar ju hur det går och tänker på dom! Precis som hon skriver, så blir man ledsen för att barnen missar så mycket, som andra barn kan göra. Jag har läst så tänkvärda ord om det på en blogg. Har sparat för att skriva nån annan gång, är så otroligt träffande, stämmer så bra, men också väldigt sorgligt. Eftersom en liten 7-årig kille kollar min blogg, så vill jag inte skriva den nu.

onsdag 25 november 2009

Svårt att sova...

Somnade på soffan igår, var alldeles slut efter en ganska upptagen dag. Vaknade till vid 2 och sen var det stört omöjligt att somna om, är väl det som kallas vargtimmen. Många tankar som far i huvudet då...Ibland vore det skönt att kunna stänga av grubblerier och funderingar.

Tidigt igår var jag på möte i skolan, som gick jättebra. Anton har toppenlärare både på sjukhuset och i "vanliga" skolan. Skriver mer senare om vad som blev sagt.

Sen tillbringade vi ett antal timmar på dagvården och Anton fick påfyllning av blod. Vilken skillnad i både allmäntillstånd och humör. Han studsade i stort sett därifrån. Då märker man verkligen vilken inverkan lågt blodvärde gör...

På kvällen var vi till min kompis med son och hälsade på, jättemysigt! Det var så länge sen Anton träffade barn utanför sjukhuset, han har inte orkat och så många som varit förkylda och så. Så kul att det blev av! Anton var också ganska slut sen på kvällen, men på ett "bra" vis, inte pga sjukdomen. Fram för fler såna kvällar!

Bäst att ändå försöka sova nu, det är ju en dag imorgon också. Eller rättare sagt idag.

söndag 22 november 2009

Söndag.

Egentligen borde jag kanske inte skriva nu för jag känner mig slut, trött och ledsen. Har varit en jobbig dag idag, vill inte gå in närmare på vad det är, men förhoppningsvis blir det bättre nu...
Att vara en familj är inte alltid lätt, men att vara under stress och sjukdom gör det inte lättare.

Vi slapp inte sjukhus heller i helgen; igår och idag var vi och kollade blodvärdet. Låg runt 80 båda dagarna, så vi får väl se om det kanske blir blod imorgon. Anton har varit pigg, men varit lite yr och haft huvudvärk, som han aldrig har annars.

Har fått tid att lämna blod om ett tag, känns bra att kunna göra det. Var många år sen jag gjorde det, men tyckte det kändes rätt att ta tag i det nu. Anton ska följa med och kolla hur det går till, kan vara lite intressant för honom, som fått blod flera gånger i år.

Emma har börjar planera lite inför julen,tror jag. Kollar julprydnader, funderar över hur vi ska fira osv. Känns så avlägset, men det är trots allt advent nästa helg. I år ska jag försöka planera i tid, brukar vara ute i sista minuten... Vill ha en lugn jul utan stress ( och utan sjukhus dessutom). Jag hoppas det blir så, vi behöver det, hela familjen, efter vårt kämpiga år.

lördag 21 november 2009

Sista sprutan!!!

Kicki ska ge sista cytostatikasprutan.

Fredagskul på dagvården.

Äntligen är den tyngsta delen gjord! Det blev en så bra avslutning på det hela för bla. träffade vi J och E samtidigt idag.( Som jag vet är lite av favoriter hos Anton, de är jämngamla med honom och som vi träffat i stort sett träffat från början.) Mycket trevliga mammor också, finns så mycket tankar att utbyta, när man sitter i samma båt...

Tant Prick med kompis (dr. zipp) tror jag, kom och showade och sjöng med barnen en lång stund, jättemysigt! För en stund glömmer man varför man egentligen är där, Anton var på toppenhumör och riktigt galopperade in till Kicki för behandling och provtagning. (Och att hon jobbade på en fredag var en bonus.)

Nu väntar blodprov 2 gånger i veckan, lite andra besök och lite skolträning. Viktigast av allt förstås, att värdena vänder och att Antons ork och krafter kommer tillbaka!

Tyvärr ringde dr. Dirk på kvällen och sa att Antons blodvärde var lågt, låg på 80. (Som är gränsen för att få blod.) Tänk vad det kan ändra sig på ett par dagar, var över 100 tidigare i veckan. I vilket fall ska vi vänta, Anton mår så pass bra just nu. Så kanske det blir blod på måndag. Vore skönt för honom att slippa sjukhus för ett par dagar.

torsdag 19 november 2009

Tisdag och onsdag.

Anton på uppvaket i tisdags.
På 17:de våningen i höghuset på sjukhuset.
Och gissa vem som är med, som vanligt?

Sprutorna de senaste dagarna har gått jättebra. Inga protester, både Anton och jag känner oss lugnare nu, tror jag. Snart kan vi börja blicka framåt och hoppas på att allt ska bli bättre; även om vägen till ett "normalt" liv kanske inte är helt spikrak och kommer säkert ta tid. Men att snart ha klarat av den tyngsta delen känns så bra! Och att ha orkat på nåt konstigt vis.

Idag träffade vi på K från Katrineholm , som har haft skelettcancer och tumör i lungan som nu är borta. Var så roligt att träffa honom och hans mamma och att det gått så bra för K! Han var det första barnet vi träffade, med cancer, efter vi fått vårat cancerbesked. Fascinerande vad barn kan funka bra ihop, trots att det är ålderskillnad; K är 11 år, några av de andra barnen vi träffar är flera år yngre och några är ganska jämngamla med Anton. Barn är otroliga!

Som en liten kommentar till de två nedre fotona, så gillar Anton att åka högst upp på sjukhuset, så jag passade på att fota när han satt på fönsterbrädet.(Obs,fönstren går inte att öppna.) Det är ingen dålig utsikt där uppifrån.

onsdag 18 november 2009

Sista sövningen avklarad!

Hoppas, hoppas, hoppas att det blir sista sövningen för behandlingens del!!! Troligtvis blir det benmärgsprov sommaren 2011 och borttagande av port-a-cathen 2013, men det är långt fram, tack och lov!

Det var jättejobbigt med narkosen för Anton och även dagen innan; det var ett väldans ståhej och sedan var han (och vi) alldeles utmattade. Men vi kan aldrig sätta oss in i hur han känner...

Även fast han bara fick ca hälften lugnande igår, så sov han lika djupt och ännu längre denna gången. Sen på kvällen var det en lugn och harmonisk kille vi hade hemma. Känns som en stor sten lättat från oss nu. Nån sorts delmål är gjort. Om en stund ska vi till dagvården, för att Anton ska få Cytosarspruta och kanske äta lite potatisgratäng i sjukhusfiket, det är Antons favorit för tillfället.

måndag 16 november 2009

Lite bilder.

En glad Anton (och Våfflan är med förstås.)
Sjukhusclowner i Uppsala.
Anton och dr. PömmFritz
Anton och tant Prick.
Roger och Anton leker flugor i bollhavet på
lekterapin i Uppsala.

lördag 14 november 2009

Svininfluensa och clowner.

Så har ytterligare ett par dagar gått, med behandling varje dag. Det har gått riktigt bra, förutom svettningar och lite illamående. Själva sjukhusbesöken har gått som på räls, skönt! När vi kom till barnavd. igår så var dörrarna stängda, lappar om besöksförbud och att man måste ha id-kort för att komma in. Städerskan hade ett rejält munsskydd på sig och sjukhusclownen var noga med att sprita händerna. Börjar kännas mer verkligt med svininfluensan nu. Usch! Anton är den enda av oss som är vaccinerad än så länge, men snart så är det dags för oss andra. Konstigt bara att Roger,Daniel och Emma inte blivit kallade tidigare, då dom har astma.

Sjukhusskolan har vi också hunnit med, tyvärr funkar det inte så bra just nu: Anton verkar ha så mycket annat att fundera på och har jobbigt med behandling och sånt. Så nu får han ett litet "extralov" och så ska Ann(sjukhusläraren) försöka ordna att någon från skolan, (som Anton känner) kommer hem ibland, för att Anton ska få lite kontakt med den vanliga skolan. Det tror jag blir bra!
Anton kan tydligen redan det mesta som man ska lära sig i ettan (enligt Ann) och det är ju också en lättnad. Ett bekymmer mindre i vårt kaos. Det Anton behöver är ju i såfall "skolträning".

Apropå sjukhusclownen jag skrev om så har det varit ett kul inslag i det tråkiga. I Uppsala är de 5 st olika och här i Eskilstuna har vi Tant Prick, jätteroliga även för föräldrar. De läser även av snabbt, när det inte är läge att komma in och skoja. Har en bild på Anton som visar hur glad han blir, när clownerna kommer. (Tur ingen fotade Roger och mig, storskrattandes.) Måste bara få hjälp av de stora barnen eller Roger, att lägga in dom, är inte så bra på det själv. (Får ju skämmas, men ska försöka lära mig.) Är som vanligt lite trög i starten, när det gäller nya saker. Förvånad att jag kan blogga själv utan hjälp!

onsdag 11 november 2009

Jobbig tisdag.

Anton blev sövd tidigt på morgonen och det gick ovanligt bra, antagligen för att han fick lite lugnande innan. Det har han inte fått förut innan narkos. Och efter en timma ungefär vaknade han till, men somnade sedan om och sov, riktigt hårt i nästan 3 timmar till. Antagligen var det pga en blandning av det lugnande och att han varit så uppe i varv och jätteorolig innan. Så när sövningen var klar, blev han troligtvis alldeles utmattad, när spänningen släppte.

Nästa sövning ska Anton få mindre lugnande och det blir nog bättre, för det var jobbigt att vänta och vänta på att han skulle vakna. Självklart fick vi kontakt med honom, men han somnade bara om. Men sen blev han sitt vanliga jag igen. Tack och lov är det bara en sövning kvar, åtminstone för behandlingens del!

Träffade/såg en arbetskamrat som låg på sjukhuset . Fick senare veta att hon fått en stroke och hon är bara i 50-årsåldern, jättetråkigt! Hon är mycket i mina tankar just nu!

Man hör och ser mycket både bra och dåligt, när man vistas i sjukhusmiljö. Ibland kan jag känna att jag inte orkar ta in mer, men jag vill ju ändå engagera mig i andra människor, som man har nån sorts relation till. Det är inte lätt alltid. När ens egna känslor far berg-o-dalbana och även humöret.

Hade ett bra samtal med Antons läkare och fick höra att om benmärgsprovet vid ett visst tillfälle, såg så bra ut som för Anton, så är även risken för återfall mindre. Skönt med positiv info!

Våfflan och Anton.

Anton och favoriten Våfflan (en bull-dog) ska spela tv-spel. Anton har nyss vaknat efter en lång tupplur. Våfflan har varit med vid ganska många sövningar nu.

måndag 9 november 2009

Ny vecka och behandling.

En väldigt lugn helg blev det. Inget firande blev av pga sjukdom tyvärr, men vi träffade moster, som Anton ville (och vi också förstås). Både dagarna t.o.m. en stund. Så hann vi med en långpromenad med Anton, som både han och vi mådde jättebra av. Ska försöka med mera sånt,när dagsformen tillåter. Anton har ju en rullstol så han behöver ju inte gå. Blev så glad för han valde själv att promenera ett tag och det kanske tyder på att det börjar vända med orken. Storasyster försöker också gå lite mer och det är ju jättebra. (Shoppingrundor är tydligen också poppis hos henne.) Fast det gillar jag också, längtar efter att komma iväg till Sthlm på en dagstur, någon gång... Idag satte behandlingen igång igen, värdena hade vänt. Anton blev inte alls glad, eftersom han är så orolig inför sövningen. Så idag har det varit en kämpig dag. Han får vätske dropp ca 28 timmar, cyto i dropp 1 timme och spruta i ryggen under sövningen. Sedan cyto. i sprutform tisdag-fredag. Så det är fullt upp just nu och kämpigt, men närmare slutet på den tunga delen.

Just nu är han inlagd med pappa tills imorrn, känns konstigt. Det blir en annan "tillvaro" med bara mig och två tonåringar hemma. Anton vill ha pappa hos sig, när han är inlagd i E-tuna och så är vi båda med i Uppsala. Eftersom Anton är en liten "rutinkille" så är det bäst att göra så.

Hoppas han somnat skapligt där uppe på sjukhuset, för det blir en tidig dag imorgon!

torsdag 5 november 2009

Ingen behandling idag...heller.

Antons värden var fortfarande låga, neutrofila 0,4, ska vara o,5 för behandling. Men de har ändå börjat stiga uppåt, så på måndag kan vi NOG räkna med behandling. Dr Jörgen skojade och sa att han kan uttala sig som en politiker :att lova att det blir cyto. på måndag, men det är inte säkert att han kan hålla det. Skämt åsido så är det tydligen bättre att värdena inte ligger precis på gränsen, eftersom Anton blev ganska dålig av de här sprutorna i somras. Med bla feber i nästan 2 veckor och sedan en urinvägsinfektion också. Och av antibiotikasorterna ( fick 2 sorter samtidigt ) blev han jättelös i magen. Det ena följs av det andra.

Anton blev nöjd att få åka hem igen. Det klart att det känns bra att vara hemma, men man vill ju att behandlingen ska fortgå. Nåja, fyra dagar framåt är ju inte så mycket och han hinner ju återhämta sig lite mer. Hoppas Anton håller sig pigg i helgen, vi har lite firanden (om alla är friska) och så ville Anton träffa sin moster något. Bra initiativ av honom, då det ibland går lång tid mellan vi ses. Men alla har ju fullt upp med sitt på olika vis. Aldrig tidigare hade jag kunnat förstå, hur mycket tid det faktiskt tar att ha ett sjukt barn. Eller att ha en svår sjukdom själv tex. Tror att jag haft ganska lätt att sätta mig in i andras situation, men absolut inte helt och hållet, det är omöjligt! Men vi har lärt oss mycket det här (kaos)året. Och att försöka att bara ta en dag i taget och inte ta nåt för givet.

Nu ska jag umgås med min guitarherospelande lilla son. ( En stor positiv sak med den här tiden;all tid vi har fått umgås med varandra, men tyvärr pga en hemsk sjukdom, så till vilket pris.....)

tisdag 3 november 2009

Sjukhuset tur och retur.

Anton och jag åkte upp till sjukhuset vid 9-tiden. De tog prover och satte igång glucosdroppet. Vi gick till "lekis" och Anton ritade och skrev i flera timmar. Han skulle egentligen gått in till läraren. Men han var nog inte redo för det igår:för mycket oro inför måndag och tisdag. Efter ett antal timmar, konstaterades att hans prover var för låga för behandling. (Neutrofila och vita blodkroppar.) Så nu blir det ny provtagning på torsdag. Anton fick ju vätske/glucosdropp i flera timmar och det är ju inte fel och så träffade vi ju lilla V (som har hjärntumör) och F( som har leukemi) och hennes tvillingsyster J+deras mammor, alltid trevligt.
Anton tyckte det var skönt att få komma hem,mysa i vår säng och spela tv-spel. Blir mycket sånt, men vad ska man göra. Nu måste vi vara försiktiga med att träffa folk också.

Idag gör vi ett nytt försök med sjukhusskolan, blir säkert bättre idag.

Fick en fråga av "Me". Anton har en variant av Non-Hodkgins lymfom. Hans sjukdom är lymfom, men behandlas liknande som leukemi. ( Fast kortare tid.) Hans lymfom heter egentligen lymfoblastlymfom.

söndag 1 november 2009

Slut på helgen.

Har varit en riktigt bra helg, hunnit med mycket som har behövt göras. Vissa bekymmer vi haft här hemma, har lugnat sig och det känns så bra! Anton verkar ha fått lite ork tillbaka, han har även skrattat jättemycket och det är så härligt att höra. Hungern verkar hålla i sig, trots att han slutat äta kortison. Men tyvärr rasar håret av honom, snart är det inte mycket kvar. Men han tar det hela med ro. Han har ju fått höra ända sedan i april att man tappar håret av behandlingen, så ibland har han funderat på att raka av det. På avd 95a i Uppsala, så är det inte många barn som har håret kvar, eftersom de flesta får cytostatika.

Imorgon och på tisdag blir det tufft igen: behandling i dropp imorgon och i övermorgon sövning, för spruta i ryggen. Sövningen är det värsta för Anton (tror jag),han blir oftast alldeles förtvivlad precis innan. Den här sövningen blir första gången som Kicki (ssk på dagvården) och Jörgen (Antons onkologläkare) är med och det hoppas jag blir bra. Förhoppningsvis känner Anton sig tryggare då.

På måndagarna brukar de flesta barnen med cancer (som "tillhör" Mälarsjukhuset) vara antingen på behandling eller provtagning. Då träffas vi ofta på lekterapin och pratar och barnen leker (om dom orkar). För Anton och oss har lekterapin blivit en stor trygghet och "andningshål"! Så vi hoppas några av de andra är där imorgon, tiden går lite snabbare då. Även sjukhusskolan funkar jättebra för honom. Läraren och han håller på med ett litet specialarbete om höga byggnader, som är en av Antons passioner.

Dags att gå ner i tvättstugan och sen ha lite kväll!

Cancerbeskedet

Den 17 april ville en läkare träffa oss för att berätta provsvar. Bara datumet ger mig rysningar: min mamma dog det datumet för 21 år sedan och att nu få ett fruktansvärt sjukdomsbesked på den dagen gör ju inte saken bättre... När läkaren berättade vad det var, dom trodde att Anton hade för sjukdom, lymfom eller leukemi, så tror jag att jag slutade lyssna, det blev bara nattsvart. Eftersom han redan var inlagd så kunde vi träffa läkare ofta, för att fråga saker efter den dagen. Anton blev både ledsen och arg, tyckte inte om att se oss ledsna och gråta. Första tiden var han jättearg på doktorerna han tyckte det var deras fel att vi var ledsna. Att få veta att ens barn har en livsfarlig sjukdom är vidrigt och just då trodde vi inte att det skulle gå att få nån sorts vardag med det här, även om vi inte lever som en "vanlig" familj än så länge. Att berätta för storasyskonen om Antons sjukdom var inte heller lätt, man vill förskona dom från sånt här.

Fyra dagar senare blev det resa till Uppsala, för fortsatt utredning;benmärgsprov,ultraljud,
datortomografi,skelettscint. Anton fick även en port-a-cath(att ta prover ur och få behandling i )
och en matningssond (först i näsan och sedan i magen). Allt som allt den första tiden låg han inne 3 veckor. Tur att det är så bra personal man möter! Daniel och Emma(syskonen) tyckte att vi båda behövdes i Uppsala, så både Roger och jag har varit med där och det har varit skönt, för det är inte lätt att vara själv. (Så tycker vi i alla fall.) Våra stora barn har verkligen varit duktiga, för det är många dagar och nätter vi varit i Uppsala.

En vecka efter sjukdomsbeskedet fick vi veta det är lymfom Anton har och veta hur behandlingsschemat skulle se ut. Lymfom är en sorts lymfkörtelcancer som har väldigt bra prognos. Redan dag 29 när de tog benmärgsprov igen, så var alla cancerceller borta!! Men behandlingen fortsätter man med ändå. Sista april startades behandlingen och sedan har det varit väldig intensivt med cytostatika nästan varje vecka, med några kortare uppehåll. Det har varit och är jättejobbigt, allra helst för Anton, som måste utstå allt, men även psykiskt för oss andra. Det här ändrade hela vår värld! Vägen har heller inte varit spikrak under behandlingstiden, men det kan jag skriva mer om sen.

Nu har vi inte så lång tid kvar på den intensiva/tunga delen och det känns konstigt, tiden har gått snabbt, men ändå inte...

torsdag 29 oktober 2009

Januari-april 2009.

Allt kring Antons sjukdom började i mitten på januari-09. Han hade hösten innan varit ovanligt frisk. Men helt plötsligt fick han fruktansvärda smärtor i höger höft och vi trodde då att han hade växtvärk. Storasyster Emma hade jättejobbig växtvärk när hon var liten,så vi blev inte så oroliga. Några dagar senare blev det ännu värre och då åkte vi till akuten och han blev ordentligt undersökt m. ultraljud o röntgen. Så där höll det på i 1 månad ungefär och läkarna trodde det var "höftsnuva" Mellan smärtattackerna mådde Anton bra. I februari blev det värre och han blev inlagd 1 vecka med intravenöst antibiotika o fick diagnosen skelettinfektion. Därefter skulle han äta antibiotika i ca 3 mån. Han piggade på sig bra, men lite smärtor kom emellan varven. Långfredagen fick han feber o sänkan var hög, så då blev han inlagd igen. Hela påsken hade han jätteont igen,orkade inte gå o fick antibiotika intravenöst igen. Läkarna bestämde att ta magnetröntgen igen o ta prov från höften,dels för att ta prov på bakterierna och för säkerhets skull ett benmärgsprov. Läkarna trodde egentligen inte att det var cancer(tydligen ser infektioner i skelett o tumörer ganska lika ut.) Tack och lov att de tog benmärgsprovet! Skriver mer i nästa inlägg om när vi fick cancerbeskedet o tiden därefter.

onsdag 28 oktober 2009

Det allra första inlägget!

Egentligen skulle jag vilja börja med att skriva om hur vårat år har varit, men det tar så lång tid och klockan är mycket, så det får nog vänta ett litet tag. Idag har vi bara tagit det lugnt. Anton behöver såna dagar, eftersom han är så trött hela tiden. Imorgon blir det provtagning, lekterapi och lite annat. Nästa behandling är på måndag med inläggning på sjukhuset och sedan cytostatika i sprutor tisdag-fredag. Konstigt nog börjar han tappa mer hår nu än tidigare, när han fått behandling så länge. Men det har jag lärt mig:det är mycket som inte följer "läroboken", så mycket som är olika från barn till barn,vad det gäller cancer.