tisdag 9 juni 2015

Avslut och nystart...

För några veckor sedan, var vi på årskontroll i Uppsala (4 år efter avslutad behandling). Allt såg bra ut!!! Något som är väldigt viktigt att följa upp efter Antons cancerbehandling, är att han kommer in i puberteten. Har han inte gjort det nästa år, så kanske det är dags för behandling av det. Men det är nästa år det. Tänker inte oroa mig för det nu...

Avslutning i skolan har det varit. Den jobbigaste hittills, då Anton slutar sexan och byter skola OCH sin fantastiska lärare, han haft i stort sett ända från ettan (förutom 1 år ungefär). Det var ingen rolig känsla... Men lärarna han kommer få i 7:an verkar också bra. Så det hoppas vi på! Tror det är bra med en nystart också.

För övrigt har de senaste månaderna varit så himla bra. Anton har mognat (fyllt 13 år till och med)! Jag tror dessutom att tiden från cancerdiagnosen också gör sitt. Den hemska sjukdomen "sätter sig i huvudet", hur man än bearbetar den.

Men just nu är livet härligt! :)


onsdag 25 februari 2015

Det här med ålder och år...

Läser en rätt kul blogg (Monas universum), där Mona emellanåt skriver om att hon har en ålderskris inför 50-årsdagen i sommar. Jag fyller visserligen "bara" 44 i sommar, men jag bryr mig inte ett dugg om att siffran stiger. Känns så skönt! Inbillar mig att det har att göra med att mina föräldrar inte blev så gamla (mamma 47 och pappa 63)...

Och så det här med att åren går så fort nuförtiden... Också skönt! För nu i april är det 6 år sen Anton fick sin cancer. För ju längre tiden går sen 17 april 2009 (tycker inte om det datumet alls, eftersom min mamma dog den 17 april, fast 1988), desto mindre risk för återfall. Så för mig får gärna åren gå!

tisdag 13 januari 2015

2014

Jag skulle ju inte skriva, såvida det inte hände nåt cancermässigt. Men på den fronten är det lugnt... Vi har klarat av 3 kontroller hos Antons fantastiska läkare Jörgen och ett besök på barnonkologen på Akademiska. Troligtvis blir det längre mellan kontrollerna nu och det känns, tro det eller ej, skönt. Det är så psykiskt jobbigt för Anton och han behöver lugn och ro. Trodde aldrig jag och Roger skulle känna så. Vi som fick panik när de drog ner provtagningen från 2 ggr/vecka till 1gång och sedan varannan vecka och så vidare... Däremot har vi haft många andra besök i vården, så lugnt är det inte. Men, men, det verkar vara så som livet ser ut för oss.

Men det märks att Antons syskon är vuxna nu. (De är 20 och 24 år gamla nu, hjälp vad tiden går.) Från att ha varit en "kaosfamilj" (tolka det hur ni vill), så funkar vi mycket bättre tillsammans. Och de är till stor hjälp, också för mig och Roger. Vi har kunnat åka bort på tu man hand några gånger och de har varit hemma med Anton!  Nu har vi planer på att göra en resa alla fem ihop, antingen nästa jul, eller till Rogers 50-årsdag (hösten 2016). Vi får se, utmaningen blir att komma överens om ett resmål i en familj med 5 starka viljor, haha!

Året 2014 gick både uppåt och neråt i vår berg-och-dalbana. Vissa perioder bra, vissa inte. Man får försöka förtränga det dåliga och fokusera på det positiva.  Jag är glad att jag kunnat jobba mer än året innan i alla fall. Nu menar inte jag att det är viktigare än Anton, men att få känna att man på det stora hela kan sköta sina plikter, gör ju att självkänslan stiger. Och som jag skrivit förut så är det viktigt att vara en del i ett socialt sammanhang också.

Vi fick ett skrämskott i somras; helt plötsligt fick Anton mängder med blåmärken på benen. Såg riktigt illa ut.  Vi kontaktade dagvården och fick komma dagen efter. Det är väl ändå en liten gräddfil och en STOR trygghet, att man som förälder blir tagen på allvar! Men då kom nästa problem, Anton har ju inte port-a-cathen kvar och personalen var tvungna att ta venprov, som Anton är livrädd för. Men det gick så himla bra. Tog lång tid, då Anton är svårstucken tyvärr. Men med lugn, tålmodig personal och en kille som har vuxit till sig, så gick det kanonbra! Tack och lov var det inget fel. Utan det visade sig att det är en medicin Anton tar för att må bättre, som kan ge denna biverkning och det i kombination med att Anton farit runt på kick-bike och slagit i benen massor så...  Vilken lättnad! Och nu har blåmärkena hållit sig borta.

I april är det 6 år sedan Anton blev sjuk. Och månaden efter fyller han 13 år! :) Och nästa år på våren, 5 år efter avslutad behandling, så kommer han bli friskförklarad, underbart!

Får se om jag dyker upp nåt här igen. Anton vill att jag ska skriva, så vi får se...