söndag 30 september 2012

Fokusera, fokusera...

...på det som är bra. Det är vad jag måste göra.

Den här veckan har inte varit lika bra som den förra, av olika orsaker... Då måste jag stålsätta mig för att uppskatta det som funkar bra. För det är ju så mycket som "gått framåt" mycket.

Och som våra liv var innan Anton fick sin cancerdiagnos, så blir det troligtvis inte igen (för då borde det ha rullat på i gamla fotspår "redan" nu. Jag kan låta bitter, men att hamna i det som vi varit i, i snart 3 1/2 har märkt oss i familjen på olika sätt (och mest negativa då). Ska inte sticka under stol med att det lärt mig positiva saker också; är till exempel inte alls lika orolig inför vissa saker längre och att jag har en styrka att plocka fram vid behov. MEN det är inte värt priset för att lära sig det! Att se sitt barn behöva lida så...

Vad jag menar är, att många som varit med om egen svår sjukdom, kan säga att de inte skulle vilja vara utan den och det är deras åsikt...Det kan inte jag uttala mig om. Men att vara anhörig (som både mamma och dotter till en cancersjuk person), det är fruktansvärt och kunde jag, skulle jag sudda ut alla de här åren, men det är ju en utopi.

Det känns att det börjar närma sig röntgen igen, visserligen cirka en månad kvar, men rätt snart lär kallelsen dimpa ner. Känns i magen också, de där fjärilarna börjar röra på sig så smått... Så drygt en månad har vi kunnat pusta ut ungefär, orättvist kort tid kan jag tycka.

Jag hoppas verkligen allt ser bra ut framåt maj nästa år, ingen vätska och ingen ärrvävnad på platser där det inte brukar vara det. Så att röntgenundersökningarna kanske kan ske med längre intervaller emellan och att Antons port-a-cath kan plockas bort. Anton har börjat längta efter att få bort den och det kan jag förstå, han är så rädd att få ett slag eller en boll där till exempel. (Killar i den åldern är ju inte alltid så försiktiga...) Men när han frågar mig om den ska bort, kan jag ju inte lova nåt.

Märks att det snurrar i huvudet på mig va?! (Och så är ju även tankarna hos vår nära familjemedlem, som fortfarande är inlagd på intensiven...)

Men vi får fokusera på att både hon och Anton finns kvar hos oss, det är ju det viktigaste! (Resten av "problemen" får vi/dom "jobba" på...)
Idag blir det ett liitet lugnt firande av en sjuk Roger som fyller 46! (Men om man frågar honom så är det 25+ ;)

fredag 21 september 2012

Positivt möte.

Var på skolmöte idag (för femtielfte gången känns det som). Men det var ett väldigt bra möte. Vill inte gå in på varför vi hade det, men det vi trodde var ett jätteproblem, upplevs inte riktigt så av lärarna.

Och Anton var så duktig! (Har man myror i brallan, så är ett "tråkigt" möte inte lätt att sitta på.) *Stolt mamma!*

Så just nu känns DE problemen lite lättare.

"Inre stress"

Kan man få önska sig ett liv med lite mindre oro, tack?! Ska inte påstå att mitt liv är jobbigare än andras, för så är det inte. Men från det (eller några månader efter) jag och Roger träffades, har det hänt ett flertal jobbiga tråkiga händelser. Visst, det har inte varit hela tiden, men en del saker som händer, tar ju längre tid att återhämta sig ifrån.

Men jag undrar ibland hur mycket den inre stressen och oron påverkar en och hur "skadligt" det är?!

Och hur får man bort "katastroftänket"?! Det är svårt när det sker saker med jämna mellanrum som skakar om ens tillvaro. (Innan min mamma blev sjuk -87, så var jag inte så här.) Oroar mig visserligen inte lika mycket för småsaker längre och det är ju bra, men jag orkar inte med de där fjärilarna i magen, som aldrig försvinner. (Och inte får en chans att försvinna heller, känns det som.)

Suck... men, men, det är bara att kämpa vidare.

måndag 17 september 2012

Leva i nuet.

De sista dagarna har gjort att jag tänker ännu mer på att jag/vi måste leva nu och inte sedan. För livet kan snabbt förändras...

Någon i vår närhet blev hastigt svårt sjuk under den gångna helgen. Vill inte skriva mer än så, för personen kanske inte vill att jag lämnar ut henne.

Jag är så glad att det nu verkar gå åt rätt håll och hoppas så innerligt att hon får vara med oss många, många år till.
 

söndag 9 september 2012

torsdag 6 september 2012

Lite mer lugnande.

Idag ringde Antons läkare igen... och jag höll på att få hjärtsnörp... Inte vanligt att de ringer efter en vecka igen, efter att vi fått röntgensvar. Men det var bra "nyheter"; Uppsala-läkarna har kontaktat en onkolog som är "lymfom-expert". Hon hade sagt, att det är inte helt ovanligt att de ser vätska/ödem som visar sig efter cellgiftsbehandling för lymfom. Det är alltså fler barn ändå, som råkat ut för detta. Hur som helst, blir det fortsatta röntgenundersökningar var tredje månad ett tag till.

Så nu ska vi försöka andas ut... men det känns bättre av detta besked i alla fall.
---------------------------------------
Finns andra saker som "strulat" denna veckan. Men där jag tidigare tagit mycket ansvar (fast det inte varit mitt egentligen), känner jag nu att jag ORKAR inte. Så de ansvariga får försöka komma på en lösning.

Apropå detta, så läste vi om Barnkonventionen på min utbildning igår. Kan ju bara säga att det fanns punkter som jag vet av egen erfarenhet INTE följs, tyvärr.

Men jag känner mig så himla nöjd över att jag valde att tacka ja till denna utbildningen, så bra stämning och fantastiska lärare. Nåt som jag gör bara för mig (fast det har med jobbet att göra i det stora hela visserligen).
Ett riktigt lyft (Omvårdnadslyftet)!  ;)

Nu ska jag njuta av min lediga dag! =)

lördag 1 september 2012

Efterlängtat svar!

I torsdags fick vi äntligen röntgensvaret, inga lymfomförändringar, men ödemet är fortfarande kvar (oförändrat). Nu känns det lugnt för ett tag igen. (Men det är svårt att slappna av helt ändå, men vi jobbar på det...)

Det är svårt att förklara den där känslan, man får ett positivt besked, som man väntat och väntat på. Och det är en mardröm att vänta på. För hur det än är, så kan allt ändra sig radikalt den minuten läkaren ringer, man kan kastas in i eländet igen. (Och då är det oftast snabba bud, när Anton blev sjuk var vi på Akademiska efter 4 dagar och det var lite längre tid än för många andra...) Och även efter ett positivt besked, så sköljer många stora och omvälvande känslor över en.

Och nu känns det jättebra, när vi landat lite i det. Så skönt för Anton, som undrat över svaret mer än vanligt den här gången. Kanske hör till åldern, han förstår ju mer och mer desto äldre han blir. (Men det gör mig så ledsen också, jag vill inte att han ska behöva grubbla över såna saker...)

Hade ett så bra samtal med Antons läkare, vi har funderat mycket över ödemet. Något gör ju ändå att det inte ska vara där det är. Fick förklaringen att de misstänker att det är en biverkan av cellgiftsbehandlingen, det finns en annan pojke som haft cancer, som har likadant. Jag frågade även om man inte behöver ta prov på vätskan, men det anser de inte behövs eftersom den inte ändrar sig alls och elakartade tumörceller håller sig ju inte "stilla"på det sättet. Och när jag tänker på hur det var när Anton blev sjuk, så fick han symtom som visade sig snabbt och smärtor som inte var av denna världen.

Nu kan vi förhoppningsvis pusta ut i ca 2 månader och satsa på vårt vanliga liv; skola, jobb och utbildning (jag ska gå i "skolan" på onsdagar-jättekul :).

Skolan ja; första veckan för Anton var lite si och så (inte konstigt egentligen med tanke på ny klass, nya lärare osv.) Men den här veckan har funkat toppenbra! Jag hoppas det fortsätter på den vägen.