fredag 31 december 2010

Önskan för 2011!

Då är det sista dagen på detta året. 2009 och 2010 har definitivt INTE varit två av mina bästa år. Usch! Det bästa av dessa år var förra året i juni, när vi fick veta att Antons cancer var borta! Det ögonblicket var stort!

Förra året skrev jag som en sorts "årskrönika", det tänker jag inte göra i år. 2009 blev Anton sjuk och var under den tunga delen av cellgiftsbehandlingen stor del av året. 2010 har mest handlat om att kämpa sig tillbaka till en vardag, vilket varit lättare sagt än gjort... Ett riktigt berg-och-dalbaneliv. Men visst har vi haft härliga, bra stunder också i år. Vi har blivit lite bättre på att göra saker vi känner för, när måendet hos oss här hemma tillåter. För mycket handlar om hur dagsformen är.

Jag brukar aldrig ha några nyårslöften, men av 2011 önskar jag mig att Antons behandling avslutas som det är tänkt i juni och att Antons cancer håller sig långt, långt borta så han förblir frisk!!!

söndag 26 december 2010

Härlig julafton!

Anton på julafton. Pokemon är bland det bästa som finns just nu, blev favoritjulklappen tror jag.

Full koncentration när Roger fixar pepparkakshus. (Som för övrigt fortfarande inte är riktigt klart, hmm...)
Julgranen som Daniel och Emma "överraskningsklätt" åt oss.

God fortsättning till er som läser! Tänk vad snabbt julen passerar... Men julafton blev så bra!Har aldrig stressat så lite till jul, som detta året och det känns skönt. (Visserligen skulle vi inte fira hemma, men mycket ska ju ordnas ändå.) Har liksom i "tanken" försökt att inte stressa upp mig, eftersom jag inte känner mig speciellt stresstålig för tillfället. Har åkt på en dunderförkylning också, men som verkar vara på väg bort nu i alla fall.

Det ovanliga med den här julaftonen, var att vi träffade alla våra familjemedlemmar under dagen (utom min systers sambo). Dessutom fick något som bekymrat mig länge, länge en ljusning och det värmer mitt hjärta...

Jag hoppas att ni som har Eskilstuna-Kuriren, läste reportaget om våra vänner Emil (som har leukemi) och Åsa med familj, som var med i tidningen på julafton. Reportaget skulle precis lika gärna ha varit skrivet om oss, för ungefär som deras liv ser ut, gör ju också vårat...Och fast vi lever mitt uppe i det, så blir det jobbigt att se det i pränt. Mycket fin och tänkvärd artikel!

Nu tror jag det är dags att försöka få fart på min familj, inte värt att vända på dygnet, det kommer en vardag snart igen!

söndag 19 december 2010

Vår lördagskväll.

Mina killar i Taxinge i somras. Är man kille fortfarande när man är 44 förresten?! ;)

Sen Anton insjuknade så har vi tillbringat otroligt mycket tid tillsammans, allra mest Roger, Anton och jag. Och det är både på gott och ont...Nu har jag vant mig vid att Roger går till jobbet, men i perioder när jag mått riktigt uselt, så har det känts jobbigt också. Kan ju låta larvigt när jag är vuxen, men allt vändes ju upp och ner, när Anton blev sjuk, så man klamrar sig fast vid de tryggheter som man har.

Igår åkte Roger till akuten med ett skadat finger och det kändes jättekonstigt, att han inte var hemma sent på kvällen. Det har ju inget egentligen med det senaste året att göra, för vi har väldigt sällan varit ifrån varann just på nätterna överhuvudtaget. Och det var en liten kille härhemma som verkade tycka det kändes konstigt när inte pappa var hemma. Det jag tror mer var orsaken, var att Roger just var där han var...på akuten, där vi tillbringat många långa timmar.

Men det jag vill få fram med det jag skriver, är också att det är så mycket som förändrades för Anton och oss, vid hans insjuknande, så mycket får man "öva" upp på nytt. För att få ett vanligt (vad det nu är) liv. Och kapa navelsträngen lite bit för bit...

Nu ska vi försöka ha en bra fjärde advent!
---------------------------------------------------------------
Ps. Det gick bra med fingret, det verkade inte som något var av. Men ont har han och det ser inte helt ok ut. Men förhoppningsvis blir det bättre med lite antibiotika. Tur i oturen, för jag antar att det kunde slutat mycket sämre med en vinkelslip. Ds.

fredag 17 december 2010

Prata, prata, prata...

Om man är en cancersjuk pojke, så kan det vara bra att ha en kompis som förstår en...(bild från förra året)

Jag blir så in i nordens trött på min egen röst ibland. Men för att göra sig hörd och få hjälp med våra bekymmer så måste jag. Och för att allt ska bli bra för Anton, så pratar jag vidare, om jag så ska tappa rösten... Fast ibland när jag säger nåt för tionde gången, så tänker jag: har jag sagt det till den personen tidigare?! Gillar inte att vara sån, men inte är det konstigt om man blir lite förvirrad... (En annan cancermamma skrattade igenkännande åt mig, när jag tappade tråden totalt när vi satt och pratade. =) Tur man har sina "medsystrar" i det här "eländet"!)

Nåja, nu tror jag att jag pratat med de personer som ska vara med på mötet i januari, så kanske jag kan släppa det...lite åtminstone. Idag har vi ett utvecklingssamtal och på måndag sjukhusbesök, så sen kanske man kan få en "fröjdefull jul", förutom alla våra små dagliga kamper...

Jag har kommit på nåt, som jag tycker skulle vara bra när man hamnar i den här världen. Nån sorts kontaktperson, som kommit igenom denna resan och som man kan vända sig till för att få råd och tips och stöttning. Fast å andra sidan, vet jag inte hur mottaglig man är i det första chockstadiet. (Är nog väldigt olika från person till person.) När Anton blev sjuk så blev vi presenterade för Emil och hans mamma och även för K och hans mamma, av personalen på lekterapin. Dessutom "haffade" Helen (Fridas mamma) mig i ett tidigt skede och det har varit väldigt värdefullt!

Det svåra är ju att problemen kring cancersjukdomar skiljer sig ofta väldigt mycket, men ändå...Vissa faser upplever ju alla, om än på olika vis. Kanske vore nåt för Barncancerföreningen, tyvärr finns det ingen aktiv sådan i Eskilstuna. Nåt att fundera vidare på...
--------------------------------------------------------------------
Jaha, nu har vi varit på utvecklingssamtalet och det gick väl ungefär som vi anat. Vill inte skriva så mycket mer, än att det är så skönt att Anton har en bra fröken och att vi kämpar åt samma håll. Dessutom kom vår stora son hem nu och hade lite glada nyheter, så nu känner jag mig mycket bättre till mods! Ska försöka hålla känslan kvar i helgen också!

torsdag 16 december 2010

Tidig torsdag.



Eller så himla tidigt är det inte egentligen, hade jag jobbat hade jag varit på väg till jobbet nu... Men just en morgon som idag, när jag vaknar utan migrän känns så skönt. För när jag vaknar med det, så tar det sån tid innan jag överhuvudtaget kommer igång. Och upp och få igång Anton måste jag i vilket fall som helst.

Glädjen och julstämningen vill inte riktigt infinna sig, men nu har vi kommit fram till hur vi ska fira på julafton. Blir lite annorlunda mot hur vi brukar göra, men jag tror det blir bra! Förhoppningsvis kommer vi träffa alla våra närmaste familjemedlemmar på julafton i år och det är ovanligt. Jag och Roger drömmer om att någon gång resa bort över jul, men än så länge verkar det inte gå hem hos våra barn. Men nån gång så...

Så skönt för Anton och Emma att det snart är helledigt, det har varit en tuff höst för dom båda (och oss) på olika vis. Anton verkar rätt trött nu, även om han nästan aldrig erkänner det, men det märks. (Han var ofta väldigt aktiv under den tunga cellgiftsbehandlingen också, så vad han är gjord av för "krut" kan man undra. Men det är nog en egenskap han kan dra nytta av i framtiden.)

Framtiden och imorgon...vilka härliga ord egentligen!

Sist i inlägget vill jag ge ett litet julklappstips: "Sjukhusmysteriet" i serien Lasse-Majas detektivbyrå. 3 kr per bok går till Barncancerfonden. Finns ute i handeln nu och på internetbutiker.

Dags att sätta fart på torsdagen nu!

tisdag 14 december 2010

Vardagshjältar!

Jennie tar prov på Anton. (Bilderna är från tidigare tillfällen.)
Kicki. Anton låtsas läsa operationsjournalen, för att slippa vara med på bild. =) Bilden vi tog på Jörgen (Antons läkare) förut hittar jag inte för tillfället, men han är ju också en väldigt viktig person för oss.
--------------------------------------------------------------------
Igår var det tydligen hjältegala på TV, det missade jag. Vi kollade på Böda sand och Hollywoodfruar, inte riktigt lika gripande ;) Fast det är skönt att se på såna program också...

Men apropå det här med hjältar, så vet min familj vilka våra hjältar är; personalen på dagvården! De sliter i det tysta och kämpar för att alla cancerbarnen (och givetvis barn med andra sjukdomar också) ska få en bra vård och ett fint bemötande och det gör dom med den äran.

Tänk vilken "värld" det fanns på sjukhuset som man inte hade en aning om...

måndag 13 december 2010

Födelsedagstankar...

Har tyvärr ingen bild från Antons 7-årsdag, denna bilden är ett tag efter i Uppsala. På födelsedagen var vi på provtagning på vårt sjukhus. Men grattad blev han av personalen, härligt för Anton!

På 8-årsdagen! Anton sitter och tittar fascinerat på "fyrverkerier" i kladdkakan.
---------------------------------------------------------------
Det här skrev jag i maj i år:
---------------------------------------------------------------
Sitter utanför Antons klassrum och lyssnar när dom sjunger för Anton och hans klasskompis, eftersom dom fyllt 8 år. Vilken härlig känsla att han kan vara med sina klasskamrater och sin fröken (även om det bara är en kort stund per dag). Är så glad att han har en så bra och förstående lärare, hon har ett hjärta av guld. Och snälla klasskamrater, som inte tycker att det är nåt konstigt att Anton bara kommer ibland och aldrig något länge plus att han har mamma med (i skymundan dock). De ser mig nog som en inventarie på skolan, frågar mig om saker och ber om hjälp ibland. Barn tar saker så naturligt, för naturligt är det ju inte...Och för de andra barnen var det heller inte så konstigt att Anton tappade håret, satt i rullstol emellanåt och ändrade utseendet av kortisonet och så vidare.

Men tillbaka till grattissången; den här födelsedagen är så speciell! 7-årsdagen var det också, men då var vi så i chock fortfarande (den var knappt 4 veckor efter cancerdiagnosen). Men denna födelsedagen har jag känt sån tacksamhet och glädje, vår lilla Guldklimp finns här hos oss och det är Stort!
--------------------------------------------------------------------
Den känslan och vetskapen är det viktigaste av allt!!!

lördag 11 december 2010

Lördagstankar.

Emma har fotat en vattendroppe. Rogivande bild, eller hur?!

Kom på att jag "talar" mot mig i själv i mitt skrivande. Först skriver jag ett inlägg om att man inte alltid måste vara stark och positiv och i nästa skriver jag att jag vill skriva ett bra och positivt inlägg... Det är inte lätt att lära gamla hundar och sitta. ;) Men jag jobbar på det!

Veckan har gått snabbt men ändå inte... Vi har det fortfarande tufft på olika sätt och vis. Men vi har haft flera bra möten och samtal den senaste tiden, så man kan ju hoppas på en liten ljusning. Det mötet som kan ge mest, kommer vi inte ha förrän i januari och är tyvärr det som känns minst positivt, tyvärr... För att inte hänga ut någon, så skriver jag inte vad det handlar om. Men en person som ska vara med, har vi haft möte med tidigare och som inte gett det resultat vi önskat. Men hoppas kan man ju och vi har flera personer med, som är inne på vår linje.

Det är bara inte lätt att hålla sig stark, när man inte är det överhuvudtaget. Fast å andra sidan kanske det är bra att masken "krackelerar" ibland också. Men det är inte kul att må så här dåligt som jag gör nu. Och det skriver jag inte för att ni ska tycka synd om mig, utan mer för att det är bra för mig att skriva av mig. Och ja, jag har sökt hjälp och fått det också. Läkaren tyckte jag skulle försöka tänka lite mer på mig själv bland annat. Men hur lätt är det, att mina barn och Roger mår bra är det viktigaste för mig!!! Fast visst om jag gör saker som jag mår bra av, gynnar det säkert min familj. Men det är inte lätt, när jag just nu helst vill ligga kvar under täcket. Men självklart gör jag det jag måste!

Ikväll ska vi bort på middag till min goa syster, som fyllt år, det ska bli trevligt. Att ha en storasyster är inte så dumt. Eftersom jag var så ung när vår mamma gick bort, så har hon varit ett stort stöd för mig. Vi är väldigt olika till både utseende och ganska mycket till sättet med, men det finns ett band mellan oss som är starkare än mycket annat. Ibland går det evigheter mellan gångerna vi hörs, men krisar det så finns vi där för varann. Nu har det ju blivit så att det mest varit jag som behövt henne, sen Anton blev sjuk.

Just idag verkar Anton vara på ett strålande humör, hoppas dagen fortsätter i den andan. För hela familjen förstås, jag begär inte att det bara är han som ska vara på topp, eller rättare sagt kräver jag det inte alls. Nästa gång jag skriver ska jag skriva ner något, som jag skrev för ca ett halvår sedan och som jag sparat i min almanacka. Som blir en påminnelse att vara tacksam för att vi ändå står där vi gör idag...

söndag 5 december 2010

Tomtar på loftet!

Simon och Våfflan var förstås inblandade.

Vill skriva nåt positivt och bra inlägg, men jag får bara inte till det. Lägger istället ut en bild på vår kanin Cookie som fått tomteluva på sig av sin matte, hmm...undrar om hon gillade det? ;) Hon reagerade inte på den i alla fall...Och så en bild från förra julen, på min gulliga lilla tomte!

Ps. Det är inte jag som är Cookies matte... ;) Ds.

lördag 4 december 2010

Stark/svag, positiv/negativ ?!

Tidigare i veckan läste jag ett så bra inlägg hos Åsa. Det handlade om att kunna be om hjälp (i tid, innan man brakar ihop) och att känna att man alltid måste vara stark... Även om jag emellanåt känner mig så svag, liten och ensam på jorden, så är det INTE lätt att ropa på hjälp, för man har det i sig att det här ska gå. Tack och lov finns det någon, som jag alltid vet att jag kan vända mig till när det krisar. Du vet vem du är och du har fått ta emot många tårar, sedan Anton blev sjuk...Och...det vill jag poängtera, jag vet att det finns flera som skulle ställa upp, men där kommer "stoltheten" in, tyvärr. Jag tror att Roger har ännu svårare än jag, men jag vet att det finns någon han skulle låna ett öra av och kunna be om hjälp av, om han brakar...

Nu spårar jag visst ur igen i mitt skrivande, men det känns skönt att veta att det inte är ovanligt att reagera som jag/vi gör, för vårt liv är ingen dans på rosor hela tiden. (Och vems liv är det?!)

Men det finns ju dessutom så mycket hjälp inom vården att få, jag tror att vi varit ganska duktiga på att ta för oss inom den. Men det gäller ju också att visa sitt innersta när man träffar dom. En person jag gick och samtalade med tyckte (när jag mådde s--t), att just nu verkar du må riktigt bra. Och jag tror inte det handlade om att hon inte kunde sin sak, utan att jag höll skenet uppe, jättedumt!

Och så måste man inte vara positiv jämt heller...

Läs Åsas kloka tankar här.

tisdag 30 november 2010

Så sant!

Mitt-i-natten.


Vet att jag är lite dum som sitter vid datan, när jag inte kan sova, men hellre det än att ligga och vrida sig...Problemet blir väl bara att komma upp skapligt. Men har det gått förr så, så ska det väl gå nu också.

Igår var det provtagningsdags igen. Jag måste få skryta över Anton, just den grejen har blivit sån rutin för honom, så han reagerar knappt alls. Fantastisk känsla att ha kommit dit, eller rättare sagt HAN har kommit dit, det är ju helt och hållet hans "förtjänst"! Sen finns det andra saker som inte går riktigt lika bra, men då handlar det mer om rädsla och ovana, tror jag. Och vem kan klandra honom.?! Efteråt hade vi en mysig stund med Emil och Åsa och efter det blev det skolarbete, så jag kan inte klaga på att det är för lite att göra i alla fall.

Fick även ett telefonsamtal igår som jag väntat mycket på. Kanske inte blev jättemycket klokare på det, men fick stor förståelse och även veta att ett möte vi väntat på är inbokat. Känns bra, hoppas bara att Antons goa fröken är åter i tjänst då.

Första advent har vi firat också. (Mycket lugnt firande.) I år har jag svårt att få den där rätta julkänslan att infinna sig, men den kanske kommer...och gör den inte det, så blir det jul ändå. Men faktiskt fick vi fram adventsgrejorna i tid, kors i taket! Mysigt och stämningsfullt blir det i alla fall!

Nej, nu tror jag faktiskt kudden ropar på mig.

fredag 26 november 2010

Adventsgudtjänst och Maloma.

Jag hamnade på adventsgudtjänst i Eskilskyrkan med Antons skola idag. Skriver "hamnade" för det var inte alls planerat, men nu blev det så av diverse orsaker. Det var så fint och stämningsfullt! Vi har ju haft barn på Björktorpsskolan i 13 år, men jag har aldrig varit med på just det. Bilden från kyrkan är från julavslutningen förra året (09). Där var Antons kalufs betydligt mindre än idag.
Och kallt i Eskilstuna har vi också, så idag kom mina nya vantar väl till pass. Har köpt dom av fina Anna. Kika in på hennes kreativa blogg Maloma.
Våra kaniner ligger och "värmer" sig i sitt "sovrum". Lite synd tycker vi allt om dom, att vara ute nu. Men är dom utekaniner så är dom. Tyvärr törs vi inte prova att flytta in dom i lägenheten, eftersom vi har så mycket astma och allergi i familjen Edlund. (Alla utom jag.) Men kaninerna har fått så fantastiskt gosig och tjock päls, när de bor ute!

Ha en fin advent nu, om jag inte "dyker upp" nåt på bloggen innan!

onsdag 24 november 2010

Julklappstips!

Hope-smycket som kostar 295 kr hos Barncancerfonden (länk till höger på bloggen), varav 150 kr går direkt till dom. Jag köpte mitt ett bra tag innan Anton blev sjuk, så det känns lite särskilt för mig...
Nallen Tryggve, kostar 175 kr och 110 kr går direkt. I år ska någon (som inte läser min blogg vad jag vet) få en sån i julkapp av oss.
Give Hope-smycket som kostar 500 kr och 200 kr går också direkt. Den ena av dom som designat smycket började förresten sin karriär hos en guldsmed här i Eskilstuna. Men har nu butik i Stockholm (David och Martin). Jag har båda halsbanden och tycker så mycket om dom.

tisdag 23 november 2010

Gnälligt... :(


Livet känns fortfarande lite motigt...Återigen blir det inget muntert inlägg, men jag behöver skriva av mig. Tyvärr inte så mycket som jag skulle vilja, med hänsyn till Anton. Jag ska våga se honom i ögonen när han är en trotsig tonåring också ;)

Jag vet att det viktigaste är, och är så otroligt glad för, att Antons cancer är borta! Jag blir bara så ledsen att det blivit så mycket bekymmer i kölvattnet av sjukdomen...och jag vet inte vad jag ska göra riktigt för att vända trenden uppåt igen. Det värsta är att de flesta barn verkar få nån sorts biverkan av dessa otroligt starka mediciner de får för att bli friska. Så jag vet att vi inte är ensamma om det här och det finns alltid dom som har det värre, men även dom som har det bättre... Och då menar jag inte bara de som hamnat i barncancervärlden som vi, utan alla överlag. Många med oss har det kämpigt...fast på olika sätt.

Ibland önskar jag att jag skulle kunna förklara mer ingående hur vi har det, för att folk ska förstå. Men det är inte så lätt...vi håller en del för oss själva. Men fråga gärna om ni undrar, då svarar vi, jag lovar! Det värsta är ju när känslorna inte får utlopp ordentligt och rinner över och jag/vi blir irriterade/arga eller bryter ihop och gråter... Och mitt i detta finns en liten go kille som "proppas" med starka mediciner för att bli FRISK, för att inte få svåra infektioner, för att klara skoldarbetet, ibland mot värk, för att kunna sova och så vidare. Och som dessutom, precis som vi vuxna har mycket att bearbeta, efter allt som varit. För resan har varit lång och är ju inte slut än. Fy f-n säger jag bara. Så ska inte ett barn behöva ha det...(och inga vuxna heller för den delen). Inte underligt om han blir arg och säger eller gör sånt han inte menar ibland, eller har jättesvårt att sova. Tack och lov, är ju Anton som andra barn vad det gäller att leva i nuet, DET skulle jag behöva ta lärdom av.

Nu har vi några möten på gång, får se om vi blir något klokare då. Hoppas det! Och så hoppas jag känna mig lite bättre till mods när jag fått "spy ur" mig lite. Om man dessutom låter tiden ha sin gång, så lättar kanske problemen till viss del, börjar förstå det nu.

söndag 21 november 2010

Söndag kväll.

Då var helgen slut då. Även om jag för tillfället inte jobbar, så försöker vi fixa på det viset som man (vi) gör annars innan söndagskvällen kommer. För att träna oss inför vardagslivet, men också för att rutiner är så viktiga. "Berg-o-dalbanan" har inte stannat än, men vi får väl ge det mer tid och så ska jag ska ringa till några personer i veckan, som eventuellt kan hjälpa oss vidare med bekymren vi har.

I det stora hela har helgen varit bra. Både Anton och jag har kämpigt med sömnen just nu; han har svårt att somna och jag somnar men vaknar ibland och är klarvaken LÄNGE. Så just ikväll känns det som mina ögon går i kors. Zzz...

Vill bara berätta, innan jag går och lägger mig, att jag precis beställt en bok från Barncancerfonden, som jag ser fram emot att få hem. Den ska bli intressant att läsa. Finns flera böcker och grejer också att beställa därifrån. Och bäst av allt, pengarna går till nåt bra!

Sov gott!

lördag 20 november 2010

Kungsörstorp.

Det här blir ett litet må-bra-inlägg för mig. Så om ni tycker vår hotellvistelse är ointressant, ska ni nog sluta läsa nu. Kanske Roger kan gå in och titta på bilderna, när han tycker att jag är en "sur tjatkärring" och vända tankarna till nåt annat ;). MEN jag vill poängtera att det allra viktigaste och som gör mig glad är när barnen mår bra och allt flyter på! Men man behöver vila upp sig och lyxa till vardagen lite. Det vet ni som känner oss, att vi inte gör speciellt ofta...men nu har jag fått tips om ett annat ställe att åka till. =) Tack Helen!
Roger i skjorta och chinos , DET är inte vanligt! Rogers målarkollega tycker att Roger liknar Erik Gadd...ja kanske...eller kanske inte =)
Och så jag då i kjol och högklackat, inte heller vanligt. (Blev lite mörk bild, men det gör inget eftersom jag inte är så förtjust i att vara med på bild.)
Utsikt från rummet.
Utsikt över vattnet.
Så ser Kungsörstorp ut nerifrån vattnet. Vårt rum ligger där det halvrunda fönstret är. Mysigt ställe med fantastiskt god mat!

onsdag 17 november 2010

Onsdag kväll.

Den övre bilden är tagen i morse och den undre den 17/11-09. Visst är det skillnad på Anton?! Även om han är lite blek normalt, så är han nästan genomskinlig på den gamla bilden och kortisonrund...och så håret då...strax därefter föll det helt.

Här sov han MYCKET djupt efter sövningen. Usch ja... För övrigt den senaste gången. Han har inte blivit sövd sen dess, skönt!
Till nåt helt annat. Jag och mina "nyfunna" vänner har diskuterat barnens behandlingsprotokoll. Eftersom lymfom och ALL (akut lymfatisk leukemi) är "släkt" med varann, så är det mycket som är liknande i behandlingen, men i olika skeden. Och eftersom jag aldrig kommer ihåg att ta med dom när vi ses och de läser min blogg, så visar jag dom här. Kanske någon annan kan tycka att det är av intresse.
Lägg till bildDet här visar schemat för högdosbehandlingen och var en period på 2 månader. (De andra var också ca. 2 månader plus lite tid till pga. att Antons värden var för låga.) Namnen till vänster är olika cellgifter, kortison med mera. Pilarna visar när det är sövning, för spruta i ryggen. Lägg då till alla sövningar för benmärgsprov och diverse röntgenundersökningar, insättning av magsond och port-a-cath. Pust...
Sista protokollet är en liknande behandlingsomgång som den första. Nu förstår jag schemorna, men första gången vi såg dom, snurrade det i huvudet... Och nere i högra hörnet är vi idag, tabletter i 1,5 år. Och framåt sommaren-11 är det klart!
__________________________________________________
Ps. Tack så jättemycket för de fina kommentarerna på mitt förra inlägg, jag blev så glad och behövde dom verkligen! Tyvärr är läget samma idag, men vi jobbar på att komma framåt. Man får inte ge upp! Ds.

tisdag 16 november 2010

Tisdag förmiddag.


FärdigEMLAd och (ganska) redo...

Det flyter inte på riktigt lika bra just nu. Så åtminstone denna vecka kommer jag att vara hemma igen av diverse orsaker. Som en person sa "jobba det hinner du"och som en annan arbetskamrat sa: "Det viktigaste för er är att Anton och hela familjen Edlund mår bra!". Och så är det ju! Hon sa också att de är så glada för att allt gått så bra med Antons behandling, sånt värmer! För tyvärr finns det en del (inte många, tack och lov) i vår omgivning som fortfarande inte förstår hur vi har det och det gör mig så fruktansvärt ledsen och sårad. Jag tror inte någon vill byta tillvaro med oss...Men livet för oss är inte som vanligt än. Anton är ju faktiskt under cellgiftsbehandling ännu, med alla dess biverkningar...

Flera har förresten frågat när Anton blir friskförklarad, det generella vid cancer är 5 år efter avslutad behandling. Så år 2016 är i så fall, det som gäller för Anton, det år han blir 14. Men sen har de koll på honom tills han blir 19 år (om jag förstod det hela rätt).

Igår var vi på Dagvården, för den sedvanliga provtagningen och influensaspruta. Sprutan var inte populär kan jag säga, tur att sånt inte sker så ofta nu. Känns så bra att personalen och jag är överens om hur vi ska gå tillväga. De är änglar, Kicki, Jennie och Tina! Det kanske inte Anton tyckte just igår ;), men nu är det glömt. Jag var nog minst populär vid sprutan i alla fall. Träffade Frida, Julia, Helen, Åsa och Emil där, trevligt som vanligt! Alla barnen fick spruta igår, fyra små hjältar!!!

Idag går mina tankar lite extra till en person jag känner, vars man eventuellt blir opererad på Akademiska Sjukhuset idag. Hoppas allt går bra, så att de snart är hemma i Eskilstuna igen!

Blev kanske inte något muntert inlägg, men det är lite känslomässig berg-o-dalbana just nu. Om inte allt funkar för Anton, så mår jag genast sämre. (Och självklart också vad gäller storasyskonen också.)

Får försöka tänka att efter regn, kommer solsken.

torsdag 11 november 2010

Torsdag...igen.

Han ser rätt nöjd ut vid sitt nystädade skrivbord.
Mys med Våfflan. (Händer inte lika ofta längre, men ibland så.)

Denna torsdagen blev inte som för en vecka sedan, men en bra torsdag ändå. Jag har nu arbetat flera dagar (visserligen inte hela) och det känns fortfarande bra. Så viktigt att känna sig delaktig i ett annat sammanhang utanför familjen också, att vara social med enbart andra vuxna människor. Det jobbigaste är att inte huvudet hänger med riktigt vad det gäller vissa arbetsuppgifter, jag vill ha FULL kontroll! Men att jobba ute hos vårdtagarna känns som förut. Och arbetskamraterna verkar ha förståelse för mig. Blir lite trött på mig själv bara, när jag måste fråga och fråga om vissa saker, men vad ska jag annars göra?! Nåja, det ordnar sig nog, snart känns det kanske som jag aldrig varit borta. Igår var det förresten 1 år och 7 månader sen jag "gick hem" från jobbet. Oj, oj, oj vad tiden går...

Visst är jag trött när jag kommer hem, men inte på långa vägar så trött som jag trodde jag skulle bli (förutom hjärnan som går på högvarv då). I måndags kväll fick jag till och med nåt fnatt och började rensa i Antons rum, så på bilden jag lagt ut så sitter han för första gången vid sitt skrivbord, perfekt! (Tänker inte tala om hur länge han haft skrivbordet... ;) Men nu sitter han vid det varje kväll. Tror jag fick lite extra energi av att komma till jobbet. Undrar hur jag ska göra för att hålla kvar den energin?!

Anton är rätt trött, har varit i skolan helt flera dagar och dessutom provat att vara lite på fritids och så lekt med kompisar. Får försöka minska lite på tempot för hans del, så han verkligen orkar med. Eller rättare sagt, så visar han inte att han är trött, utan det tar sig andra uttryck och som Roger och jag förstår har ett samband...Trötthet kan ju visa sig på många olika vis. Och det är ju inte konstigt att det blir så. Vi har många gånger sen Anton blev sjuk förundrats över att han orkar så mycket ändå. Men tydligen klarar barn kraftigare cellgiftsbehandlingar än vuxna av nån orsak...

Idag har vi varit på en informationsträff angående något som är av intresse för mig och Roger. Den var bra, mycket visste vi redan, men en del nytt lärde vi oss också. Timmarna gick snabbt. Lite kul i sammanhanget, var att en före detta arbetskamrat (för ca. 17, 18 år sedan) också var där. Hon "hittade" mig genom Annas blogg (Annas anatomi) och på så sätt har vi fått lite "nätkontakt". Visst är världen liten! Det var många, många år sedan hon och jag sågs. I nästa vecka har vi fortsättning på info.träffen. Jag hoppas det blir bra och intressant då med!

fredag 5 november 2010

Annorlunda torsdag!



Det var inte en helt vanlig torsdag igår: jag mjukstartade på jobbet och det känns så bra. Jag har verkligen saknat mina fina arbetskamrater! Jag hoppas det ska funka att få till lite arbete nu!

Sen på kvällen skulle vi åka till Tuna Park och klippa klorna på våra kaniner. Och det blev det så passande att det drog ut på tiden och jag och Anton kunde lyssna på lite skönsång av Magnus Carlsson (min favorit)! Bra som alltid! Fast nu var det många år sen jag såg honom live, senast var i början på 2000-talet och då hade jag mina stora barn med. Igår var det Antons tur. Lyckades få en bra bild på Anton och Magnus.

Tur inte jag hamnade på bild, var röd i ansiktet som en kräfta. Nervositet eller att jag kände mig som tonåring på nytt, vad vet jag... ;) Glad att jag gick fram ändå (tack vare påputtning av Roger). Han kan vara rätt "klok" min man ibland.

Ha en fin allhelgonahelg!

onsdag 3 november 2010

Onsdag kväll o jobbstart imorgon!

Dags att skriva lite igen, tycker jag! Allt rullar på, Anton mår fortfarande riktigt bra. Just denna veckan är det ju skolledigt, så dagarna blir ju lite lugnare för honom också. MEN...imorgon börjar jag jobba igen. Jag kan faktiskt inte fatta det, men det känns bra. Dessutom börjar vi i liten tappning, inte heltid alltså. Trots allt är ju inte livet som vanligt än, det får man inte glömma.

Måste skriva lite om hur vi firade vår 22-åriga förlovningsdag. Vi bokade en hotellvistelse på Kungsörstorp; ett mysigt ställe med jättegod mat och fina omgivningar. Egentligen var det väl inte själva förlovningsdagen som var grejen, utan att få umgås bara Roger och jag. Dels brukar vi aldrig göra såna saker. De få gånger Anton varit bortlämnad över natten under sina 8 år, så har vi oftast varit på nån fest eller liknande. Men det här var verkligen vad vi behövde, för det senaste året har verkligen varit påfrestande för oss...Och Anton hade det så bra hos sin moster. Tänkte lägga ut några bilder sen. Kan förresten verka lite "fånigt" att skriva och visa bilder från detta på bloggen, men faktiskt har det ett "samband" med allt som hänt. Roger och jag har så länge pratat om att göra något trevligt tillsammans (flera år), men aldrig kommit till skott. Om vi inte gått igenom så mycket elände tillsammans, så är inte jag säker på att vi skulle kommit iväg än...Men man ska inte skjuta saker på framtiden!

Nu ska jag ta och fortsätta skriva mitt schema, som jag ska ha med till jobbet i morgon. Uppgifterna och måstena varierar och tur är det (åtminstone när det är i rätt riktning). Det vill säga den framåt!

torsdag 28 oktober 2010

1 år!

Såg att idag är det exakt 1 år sedan jag började skriva på min blogg. Fast jag hade haft den ett tag innan, men inte fått "ändan ur vagnen", men sen var jag fast. Det blir inte lika ofta skrivet nu, men det känns som en naturlig utveckling...Men sluta helt tänker jag inte. Att blogga har blivit en liten del av mig.

Tyvärr läste jag på en blogg jag följer, att en 8-årig flicka inte klarat sin kamp mot "cancermonstret". Jag finner inga ord för det...Det borde inte få ske! Jag hoppas att det en dag ska finnas en bot för all cancer. För det är en gräslig och lömsk sjukdom. Har så svårt att förstå hur cellerna kan löpa "amok" i ett barns oförstörda kropp. Det är för mig en gåta...

När jag hör såna saker kastas tankebanorna in på sjukdom och dylikt ännu mera. För tankarna finns ju varje dag hos mig, även om vårt liv börjar bli ganska normalt ändå. Men att fånga dagen är en god ide. I morgon firar Roger och jag 22-årig förlovningsdag och för en gångs skull ska vi fira lite mer än vad vi gör annars...Man ska inte tänka att vi firar mer nästa gång eller gör det där tex. längre fram. Nej, leva i nuet, ska bli ett av mina nya motton! Sen kan det ju finnas andra hinder på vägen, det är ju inte alltid bara att "göra".

Och det som gör att jag känner mig så glad inombords är att han mår så mycket bättre än förut. För fy så dålig han varit i perioder...Jag och två andra mammor i "cancervärlden" har pratat om det; hur har barnen känt eller känner sig. Man kan överhuvudtaget inte sätta sig in i det, bara försöka förstå...

Nu blir det nog inte skrivet nåt förrän efter helgen, så ha en bra helg!

onsdag 27 oktober 2010

Läs en bok! =)

Anton har fått upp lusten att läsa. Jättekul! (Önskar bara min läslust kunde komma åter, jag som brukar plöja bok efter bok...) Här fick storasyster för sig att placera mamma mu hos Anton pga. bokvalet.
Kan inte låta bli att visa en bild på Cookie när hon och Ozzy fick känna på snö för första gången.

måndag 25 oktober 2010

Tid...

Tänk vad mycket som handlar om tid och oftast bristen på den. Just nu känns det som tiden för att blogga, är lite knapp men då får det vara så... Men begreppet tid har fått en lite annan innebörd för mig. Jag har länge förstått att om jag ska tex. lära mig något nytt behöver jag lååång tid på mig, inte för att jag har svårt att lära mig saker, utan för att jag vill känna mig väldigt säker på uppgifter jag företar mig. När jag väl känner mig säker på det jag gör, kan jag inte fatta varför jag inte börjat tidigare...Kan vara en och annan arbetskamrat som känner igen mig i mitt resonemang eller min kära man. ;) Jag väl bara en sån sort :)

Men tiden som det har tagit, för att komma in i nån sorts "vardagsliknande" lunk, har varit lång, men har behövts. Många, många har sagt att det måste få ta tid, när jag har velat skynda på. Mycket klokt av de personerna, för tiden har verkligen hjälpt oss i det avseendet. Sen finns risken för bakslag, men kanske det är lite mindre risk när man "skyndat långsamt". Hoppas det!

Tiden läker alla sår sägs det ju också; jag hoppas att det såret (med all oro) som Antons cancerdiagnos har gjort i mitt hjärta, ska bli mindre med tiden. Och att tiden fram till Antons friskförklaring (dröjer tyvärr flera år) ska gå FORT!

Och att ta tillvara på tiden man har just nu.

tisdag 19 oktober 2010

Tisdag natt...

En utklädd glad Anton på lekterapin, några timmar innan vi fick veta att han hade cancer (den 17/4-09). Känns som den glada killen börjar komma åter! Härligt!

Jaha, då sitter jag här igen...MEN skillnaden nu mot andra nätter är att jag inte kan sova pga. att jag sov en stund på soffan tidigare. För just nu känns livet riktigt bra och relativt lugnt och jag är så lycklig för det! Samtidigt som mitt "katastroftänk" kommer fram; Vad lurar kring nästa hörn?! Vet att jag inte borde tänka så och jag försöker njuta av nuet, det gör jag verkligen!

Idag var vi på dagvården och det var så mysigt där idag. Lite synd att vi inte hann träffa Helen och barnen som vi planerat på "lekis", men så kan det bli tyvärr... Skriver lite mer om dagvårdsbesöket imorgon.

Och i morgon ska jag på p-möte (medarbetarforum eller vad det heter nu för tiden ;) och förhoppningsvis blir det av också. Känns pirrigt och roligt på samma gång, det har ju "runnit mycket vatten under broarna" sen sista gången jag var på möte på jobbet.

Vilka kontraster egentligen...dagvården som blivit sån stor del av våra liv och arbetet som varit en stor del av mitt liv fram till för 1 1/2 år sedan och som nu återigen ska bli det.

Med tanke på vad Anton och vi i familjen varit med om, så är det fantastiskt att vi står där vi står idag och har kunnat ladda med ny energi inför vårt "nya gamla" liv. Men så har det tagit tid också. Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta på denna positiva vägen...

lördag 16 oktober 2010

J***a cancer!!!

Jag blir så ledsen och förbannad, det finns ingen rättvisa i världen...Vill inte skriva för mycket om vad det är, men det handlar om cancer och ett barn och en förälder som varit i samma sits som vi.
Ingen går tydligen "säker", inte ens om man haft det fruktansvärt jobbigt innan. Usch!!! Tänker på er massor!!!

Dels kommer tankarna om hur lätt man faktiskt kan slungas tillbaka i det där fruktansvärda livet och dessutom i dubbel bemärkelse som för den familjen. Man måste ta tillvara på livet NU! Inte skjuta på allt hela tiden, för ingen människa vet vad som händer redan idag eller imorgon... Ska också försöka vara ännu mer tacksam för allt som funkar så bra nu och inte gnälla över obetydliga ting. Helt enkelt njuta av hur bra livet är just nu för oss! Visst har man alltid saker som oroar mer eller mindre, men det är skillnad på problem och PROBLEM...

fredag 15 oktober 2010

Fredag...redan!

Vägning på dagvården. Förhoppningsvis blir vikten snart ett mindre problem.
Roger på vårat tak. Om en stund får han hoppa ur arbetskläderna för några dagar. Skönt för honom!

Tänk att det redan är fredag igen. Känns extra skönt nu då det varit mycket inplanerat denna vecka, känner mig ganska färdig faktiskt... Igår var Anton och jag till fritids och hälsade på och det gick så bra och idag åt Anton i matsalen för första gången denna terminen. Jag blir så glad!!! Kanske, kanske börjar vi få mera medvind nu. (Fast jag törs knappt skriva det...)

Har försökt strukturera upp mina dagar lite; tips från en annan mamma i cancervärlden. Bestämmer mig för att det här och det här ska fixas denna veckan, för att få fart på mig själv lite och faktiskt funkar det bra. Vissa (läs: många) saker är ju tråkiga måsten, men de har jag klarat av för tillfället. Det enda som jag inte gjort är att shoppa vissa saker, men dels är det världsliga ting och dessutom har jag nåt roligt att se fram emot sen. Fick presentkort på Kapp-Ahl och otroligt nog hittade jag ingenting när jag var där i förra veckan. Typiskt, annars kan jag knappt komma ut tomhänt därifrån... Nåja, det är ett I-landsproblem. Men shopping är himla kul! Och kläder måste man ha, tror inte det skulle vara så populärt om man gick naken... ;)

Trevlig helg!

onsdag 13 oktober 2010

Tandlagningstisdag.

Gårdagens "äntligen": Antons 3 hål i tänderna blev lagade. Så skönt att det är gjort nu! Har legat över oss, sen i våras, men nu är det klart!

Gårdagens "jobbiga" : Att behöva tvinga Anton att ta lugnande för att klara tandlagningen. Men tyvärr gick det inte utan, vi har verkligen försökt!!!

Gårdagens "bedrift": Den stod Anton verkligen för, han var så duktig! Roger och jag är så glada och stolta!

Gårdagens "roliga" : När vi skulle åka hem från sjukhuset, satt Anton och tittade på en dörr, med glasrutor i, fortfarande påverkad av det lugnande. Då frågar han mig om jag ser killen med skorna därborta?! ( Som ju förstås var Anton själv.) Så kan det bli med sån medicin i kroppen... =) Mycket pussar försökte han få av mig, under tandlagningen också, vilket kanske inte var det mest lämpliga då. Verkar som det trots allt är lite kul med lite lugnande... ;) *skojar bara*

Nu blir det kämpande med tandborstningen, så han kanske slipper hål, det svåra är bara att han för viktens skull ska äta sånt med socker och fett, så det är många kamper hela tiden. Fast ändock inte de värsta vi varit med om. Man får ett annat synsätt på saker och ting efter våra upplevelser!

måndag 11 oktober 2010

Ingen astma...

som det verkar just nu! Skönt! Får hoppas Antons besvär minskar, när han kommer igång mer. Hans ork kommer ju sakta men säkert åter.

Anton fick göra en spirometri idag och den visade att han blåste lika bra efter löpningen som innan. När Emma och Daniel fick astma, visade blåsandet markant skillnad. (Fast då för 10-12 år sedan, var det före och efter luftrörsvidgande medicin, inte löpning i 6 minuter.) Känns så bra att det inte visade något, för Anton har väl nog ändå (även om jag vet att inte livet funkar så). Tyvärr har ju både Daniel och Emmas astma "blivit kvar", den har inte växt bort som det sägs att den kan göra och Roger fick astma på "äldre dar".

Och nu laddar vi om för tandlagning imorgon bitti klockan halv 8!
------------------------------------------------------------------
Och just ja, han har gått upp drygt ett halvt kilo på en vecka, bara en sån sak gör mig lycklig...

10-10-10 (igår)




Det blev ett bra födelsedagsfirande, hoppas 20-åringen själv och våra gäster också tycker det! Lite kul datum Daniel fyllde jämna år på; 10-10-10. Har tänkt lägga ut en GAMMAL bb-bild på Roger, mig och Daniel, kanske gör det senare idag.

Igår natt satt jag vaken vid den här tiden också, blir smått irriterad för jag känner mig ganska nöjd med livet som det är just nu. Men visst, vissa saker ligger och gnager lite, men varför jag är sömnlös nu förstår jag inte riktigt...Känns som jag har lite "magkatarront" kan vara det, borde garanterat hålla mig ifrån kaffet till att börja med.

Ibland kan jag känna att det blir lite för mycket data för mig, så på sistone har jag försökt dra ner lite av den varan. Men när jag sitter uppe mitt i natten är jag glad att den finns. Igår natt chattade jag med min goa vän, som har det jättekämpigt just nu. Och hade inte Facebook funnits så hade vi setat på varsitt håll, sömnlösa båda två. Nu kunde vi åtminstone fördriva tiden och få kontakt en stund, trots att klockan var halv 4 på natten...

Det värsta är bara att dagarna blir såå sega, när jag "nattsuddat". Men jag kan ju inte hjälpa det...

Natti natti (hoppas jag...)

fredag 8 oktober 2010

Äntligen fredag!

Läxläsning hoppas jag vi slipper denna helg. Så där går det till när vi läser läsläxa; har hjälp av två små kaniner. Elvis jr och Hugo blev det den här gången. =)
Mycket mediciner blir det, men nu börjar Antons medicinskåp glesas ur lite i alla fall...

Vad glad jag blir av era kommentarer, som önskar mig välkommen tillbaka, det värmer! Det visar liksom, tycker jag, att det jag skriver betyder något för någon. För när man sitter på sin kammare och skriver, så känns det som att skriva i dagbok för sig själv, får man då respons är det guld värt!

Så var det fredag igen. Även om jag inte jobbar än, så är det nåt speciellt med helger. Hela familjen är hemma med mig och det är betydelsefullt. Just den här helgen blir det lite fullt upp, vår stora son Daniel fyller 20 år!!! Kan bara inte fatta att det är så länge sen vår lilla (stora på 4660 gram) bebis föddes...Vart har tiden tagit vägen?! Får väl se om Systemet blir det första han går till på måndag, brukar ju vara en "milstolpe" för många, hm...;)

Denna veckan har varit lite lugn, vad gäller sjukhus besök osv. Endast den vanliga provtagningen har vi varit på. Känns skönt, vi får känna oss lite mer som alla andra, med vanliga smått stressiga saker. Nästa vecka ska vi på spirometri (håll tummarna för att Anton inte fått ansträngningsastma) och så är det tandlagning på agendan också. Även om det känns jättejobbigt för Anton, så är det bra att ha såna här saker avklarade innan skola och jobb drar igång ordentligt. Sen blir nästa tandläkarbesök inte förrän Antons cytobehandling är över! Idag kom Roger och jag på att det är ca. 8 månader kvar av den, tänk vad skönt för Anton till sommaren att kunna få vara utan alla mediciner han har nu (förhoppningsvis) ! Som ikväll innan han lägger sig ska han ta 8 cytotabletter, inte kul, men tack och lov endast en dag i veckan som det är så många. Jag längtar såå till att Anton ska få leva som de flesta barn gör!

Ha en trevlig helg nu!

onsdag 6 oktober 2010

Liten uppdatering.

Känns lite konstigt att sitta här och skriva igen... Det har varit skönt att ta en liten paus, men samtidigt har jag saknat det. Blir liksom en helt annan värld när man skriver inlägg och kommenterar, konstigt det där! Men när jag börjar jobba igen, så kommer inte tiden finnas på samma sätt, så kanske bäst att vänja sig. För i november börjar jag jobba igen (inte helt säkert hur mycket än, men till viss del i alla fall). Mycket konstig känsla kan jag tala om, men det känns jättebra! Fast jag har förstått att en hel del ändrats på 1 1/2 år... Trots detta känner jag mig redo, det funkar riktigt bra för Anton och då mår jag också bra! (För våra stora barn flyter livet också på bra (det jag kan se - en mamma vet ju kanske inte allt) och det gör mig också glad.

Har haft en riktig svacka ett tag, tyckt att livet har känts pest och gråtit för minsta lilla, men nu känns det lite bättre. Jag som höll mig uppe nåt så otroligt i början när Anton blev sjuk, fast det kanske är just därför; någon gång måste allt ut. I början tyckte vissa i personalen att jag verkade så himla sansad och utåt var jag verkligen det. (Fast inuti var det rätt mycket kaos ändå.) Full kontroll, jag blev inte nöjd med mindre. Blir trött bara av att tänka på det nu... Fast det är ju min personlighet. Många gånger har jag ställt frågor och personalen har sagt det var en intressant fråga och det har jag inte tänkt på, men återkommer med svar och i stort sett hela tiden har de återkommit med fakta. Bra va?! Det är ju så man vill att det ska vara.

Vad har vi pysslat med sen jag skrev sist då?! Firat Roger (fyllde 44, men enligt honom 23, hm...), firat kusinen, varit på sjukhuset ett par gånger. På lekterapin var det firande i förra veckan; fiskdamm (Anton fick en cd-skiva) från Min stora dag och tårta och så var Katrineholms-Kuriren där och Anton blev med på text och bild! Tyvärr var inte hela artikeln med på nätet, så jag kan inte länka till den. Och i måndags passade Anton på att spela fotboll med Åsa från lekterapin och fick sig även en match med en av läkarna vi träffat mycket. Det är inte varje dag man spelar fotboll med en läkare. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, vad betydelsefullt det är med denna fantastiska personal. När man hamnar i den här gräsliga världen, så är det så viktigt. De gör ju faktiskt att det inte tar emot att besöka sjukhuset! (Beror väl i och för sig på vad man ska göra där, men jag tror ni förstår hur jag menar.)

Anton har dessutom varit hos frisören för första gången sen cancerdiagnosen, det är också stort! Klantigt av mig att glömma att fotografera...Nu är det inte massor klippt, Anton ville inte det och han får bestämma . Jag är bara glad att KUNNA känna på hans mysiga lockar i nacken! Frisören tyckte hans hår hade en helt annan kvalite nu, än innan han blev sjuk och det har verkligen blivit annorlunda.

Nu ska jag försöka att inte dröja riktigt länge med skrivandet till nästa gång!

fredag 24 september 2010

Bloggpaus.

Tänker ta en liten "bloggpaus", då jag dels känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu, men också för att jag vill lägga min energi helt på andra saker ett tag. Men jag återkommer....

onsdag 22 september 2010

Apor =)

Min stora och min lilla apa.
Min gulliga klätterapa.

Riktig apa.