Mina killar i Taxinge i somras. Är man kille fortfarande när man är 44 förresten?! ;)Sen Anton insjuknade så har vi tillbringat otroligt mycket tid tillsammans, allra mest Roger, Anton och jag. Och det är både på gott och ont...Nu har jag vant mig vid att Roger går till jobbet, men i perioder när jag mått riktigt uselt, så har det känts jobbigt också. Kan ju låta larvigt när jag är vuxen, men allt vändes ju upp och ner, när Anton blev sjuk, så man klamrar sig fast vid de tryggheter som man har.
Igår åkte Roger till akuten med ett skadat finger och det kändes jättekonstigt, att han inte var hemma sent på kvällen. Det har ju inget egentligen med det senaste året att göra, för vi har väldigt sällan varit ifrån varann just på nätterna överhuvudtaget. Och det var en liten kille härhemma som verkade tycka det kändes konstigt när inte pappa var hemma. Det jag tror mer var orsaken, var att Roger just var där han var...på akuten, där vi tillbringat många långa timmar.
Men det jag vill få fram med det jag skriver, är också att det är så mycket som förändrades för Anton och oss, vid hans insjuknande, så mycket får man "öva" upp på nytt. För att få ett vanligt (vad det nu är) liv. Och kapa navelsträngen lite bit för bit...
Nu ska vi försöka ha en bra fjärde advent!
---------------------------------------------------------------
Ps. Det gick bra med fingret, det verkade inte som något var av. Men ont har han och det ser inte helt ok ut. Men förhoppningsvis blir det bättre med lite antibiotika. Tur i oturen, för jag antar att det kunde slutat mycket sämre med en vinkelslip. Ds.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar