måndag 28 oktober 2013

Väldigt kloka ord...

... från en väldigt klok man, Kristian Gidlund, som tyvärr förlorade kampen mot sin cancer för en tid sedan:

"Därför ser jag det ännu tydligare - jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej, våga säga ja, våga vara lyckliga."


onsdag 9 oktober 2013

Översköljd.

Häromdan (för övrigt en underbart solig höstdag) när jag skulle hämta Anton och såg när han la sig på marken och rullade ner för slänten de har på skolan, så var min första tanke; Nej... han blir skitig och dan... Men så hejdade jag mig i min egen tanke, att vad spelar det för roll. Han såg så himla nöjd ut och hade kul med kompisarna och det är ju det viktiga! Tänker på de barn (alldeles för många) som inte nånsin kan göra sånt mer... Där och då kom det över mig igen, vilken tur vi har haft (hittills)... Cancern är borta och livet funkar i det stora hela bättre än på länge. (Vissa bakslag kommer ibland, på den känslomässiga fronten och så kommer det kanske fortsätta. Oro och ångest försvinner inte i en handvändning.) Nu kan det låta som att jag är så djup och går och tänker på det här hela tiden, så är det inte. Men det är sånt jag vill pränta ner... För att påminna mig själv.
"Livets klot"

söndag 6 oktober 2013

Förändringarnas tid :)

Saker och ting ändrar sig. Vår dotter har flyttat till Karlstad nu. Så nu är det bara jag, Roger och Anton som bor här hemma (plus ett gäng djur, pust... ;) Känns underligt, men jag tror att det kommer bli bra. De senaste åren har tagit så hårt på oss alla fem och nu (tycker jag åtminstone) känns det som vi har börjat läka och kan "bli" en hel familj igen. Kan låta motsägelsefullt, men vissa av oss har börjat må mycket bättre nu och det gör ju att ångesten, ilskan och irritationen håller sig längre bort än förut. Och vi mår bättre tillsammans hela familjen. För det är baske mig inte lätt att hamna i cancervärlden. Hela familjen mår dåligt, även om det självklart är värst för den som insjuknar.

Nu börjar vi det nya kapitlet och önskar att livet ska få vara lugnt och få "vila" i det (förutom vardagsstressen då, som hör till för alla). Men mycket, mycket hellre den stressen än sjukdom och elände.

lördag 28 september 2013

LD- prov.

När vi fick veta att Anton inte skulle behöva göra magnetröntgen längre (eftersom det gått 2 år sen avslutad behandling och röntgenbilderna såg helt normala ut nu), så blev det dubbla känslor. Lättnad för att han skulle slippa genomgå stressen/oron/ångesten som hör till runt den undersökningen... Men också en gnagande oroskänsla, hur blir det nu om nåt börjar växa i hans kropp?!

Men när jag märker att Anton blivit en helt annan kille nu, när inte dessa undersökningar ska ske och port-a-cathen är borta, då blir jag varm i hjärtat. Och då överväger faktiskt den känslan (oftast i alla fall...) 
Beror ju på hur tankegångarna går.

Hur som helst så träffade vi Antons cancerläkare i veckan och fick då höra att de ska ta ett prov (var tredje månad) som heter LD-prov och visar sönderfallande celler (om cancereländet skulle börja röra på sig, hemska tanke). Tydligen ett prov som är vanligt att ta efter lymfomsjukdom, vad jag förstod. Känns bra.

tisdag 10 september 2013

Varning!

(Bäst att skriva så, då någon tog illa upp när jag la ut den på facebook. En del är känsligare än andra. Jag är nog lite "skadad", för jag tål ganska mycket, både på gott och ont...)

Så ser den i alla fall ut; port-a-cathen efter 4 år och 4 månader i Antons kropp.

Ett stort orosmoment, men ett otroligt bra hjälpmedel! Anton är tydligen väldigt svårstucken och det visste vi inte. De hade fått sticka honom runt 8 gånger när han var sövd, för att få tag i ett kärl. Så vi kan vara glada att han haft "porten" när han hade cancer. Tittar man nog på den, kan man se att det är märken efter många, många nålar. Ja jösses, den har sin egen lilla historia...

måndag 9 september 2013

Kolmården.

För fjärde gången sen Anton insjuknade i cancer var vi till Kolmården med Barncancerföreningarna igår. (Förra året åkte vi inte.) Helt fantastiskt att de anordnar en sån dag!

Nåt som däremot kändes overkligt (och ledsamt) var när vi såg mängden barn med familjer som tittade på den fina delfinshowen (som bara är för "barncancerfamiljer"). Delfinariet var i stort sett fullt... Samtidigt som man är väldigt tacksam och glad över att vara där, så far tanken genom huvudet; alla dessa barn och ungdomar, hur mycket har de fått vara med om... Och så alla som inte finns hos oss längre...
----------------------------------------------------------------------------

 Vi hade i alla fall en jättebra dag och var så nöjda (men trötta) alla tre på kvällen!


Tack Kolmården och Barncancerföreningen och även Lidl som sponsrade med fika! :)

lördag 7 september 2013

Port-a-cathen bortopererad.

Nu var det visserligen en vecka sedan. Men det går att skriva om gamla nyheter ändå och det är ju BRA nyheter! Jag tror Anton tycker att det är en befrielse att den inte är kvar längre. Han verkar inte lika rädd för att något eller någon ska komma emot där. Underbart! Häromdagen såg jag honom "skojbråka" med en pojke i klassen (de var med på det båda två) och jag tror faktiskt det var första gången jag såg det. Det säger en hel del... Porten har varit ett mycket irriterande objekt.

Och förhoppningsvis var det här sista sövningen (åtminstone vad gäller cancersjukdomen). (Om någon undrar varför han blev sövd, så är det bland annat för hans stora oro inför alla ingrepp, I vanliga fall tror jag man är vaken, men jag är inte hundra på det. Dessutom skulle tandläkaren "fixa" lite med Antons tänder när han var sövd.)

Nu är det bara "stick-i-fingret" var tredje månad som gäller och det fixar han galant.

Ännu en sak som är avklarad att "bocka av på listan"!

måndag 5 augusti 2013

Ännu en helg...

I mångas ögon en säkerligen ganska intetsägande helg. Jag har jobbat (gick jättebra), vi har hälsat på några i familjen (som flöt på bra av flera anledningar; inget tjat om att åka hem eller vredesutbrott t.ex., dessutom har vi/har haft "vissa familjeintriger" som kanske, kanske är på väg att gå över..) Det blir lite säga A men inte B, men liknande problem finns i fler familjer, det vet jag.

Och någon här hemma har sagt att han längtar till skolan börjar. Det är som ljuv musik i mina öron! :)

Det behövs inte mycket för att jag ska bli nöjd.

torsdag 1 augusti 2013

"Dr Rune"-

"THE ONE WHO SAVED MY LIFE."
-------------------------------
Antons egna ord om sin onkologläkare här i Eskilstuna. Det kom helt plötsligt från honom för en tid sedan. Lät så gulligt (och på engelska t.o.m.), MEN samtidigt är det mycket allvar bakom orden...

(Vill inte skriva ut läkarens riktiga namn, men allra helst ni som vi lärde känna under Antons första sjukdomstid vet ju vem "dr. Rune"är. Det var en söt liten cancerpatient som tyckte att han skulle heta så då. Man måste skoja också när man hamnar i en så tung tillvaro.)

tisdag 30 juli 2013

Tiden innan och tiden efter.

Tiden går. Och jag är igång och jobbar igen, härligt. Att kunna gå till jobbet för mig, känns inte alltid som en självklarhet längre. Så därför är det så betydelsefullt. Sen kunde ju den som bestämmer över vädret gärna se till att värmeböljan som varit att dra vidare... ;) Men idag är det ju lite svalare i alla fall.

Det här med cancer finns som ett stort orosmoln. Inget konstigt i och för sig, då så många blir drabbade. Men det är en vidrig sjukdom som skördar liv (det absolut värsta av allt), men som förstör liv även om man blir frisk. Det här är min åsikt och ingen annans. Men för oss är det tiden innan och tiden efter... Jag vill inte skriva för mycket om hur Anton förändrats, men som jag skrivit förut är han ju inte samma kille som innan. (Mest troligt är vi alla familjen förändrade.)  Det obekymrade och sorglösa beteendet som barn OFTAST har, finns inte riktigt kvar på samma vis. Men ibland ser vi en ljusning. Vi har träffat en person som kommit nära inpå. Som ingen annan lyckats med. Och det känns så bra. Tyvärr kommer ju sommar och semestrar i vägen och ställer till det lite. Men hösten kommer snabbare än man tror och då får vi kämpa vidare.

Många olika diagnoser har även varit uppe på tapeten, men nu har de som kan det där, konstaterat att han inte har någon sådan. Utan att det beror på det han varit med om i samband med sin cancersjukdom. Det är något som Roger och jag anat. Men att det inte är så lätt för "proffsen" att konstatera förstår jag, då "symtomen" lutat åt många olika diagnoser när jag själv läst om det. Men nu vet vi. Och då kan man jobba utifrån det... "Hjärntröttheten" efter en cellgiftsbehandling kan tydligen sitta kvar i åratal hos den som fått det, så att Anton inte orkar med sådant som tröttar ut huvudet, som tidigare,  är heller inget konstigt.

Försöker vara tacksam för hur långt vi faktiskt kommit... Det är nu 2 år EFTER avslutad behandling (t.o.m. inne på det tredje). Underbart! Tänker på en person i vår närhet som skulle på cancerbehandling igår, som nyligen tappat sitt hår och som kämpar med jobbiga biverkningar och tankar kring sjukdomen. Tänker på de föräldrar och storebror som denna vecka ska begrava sin fina dotter och syster, som kämpat sedan samma månad Anton blev sjuk. Himlen har blivit en fantastisk ängel rikare, men det är så fel, så fel, så fel!!! Förbannade cancer... Då finns det mycket att vara tacksam över, trots att vi har en kamp var dag här hemma. Visserligen frustrerande ibland och kämpig, men det är just nu ingen kamp mot en sjukdom som kan vara dödlig...

Hatar cancer...




söndag 23 juni 2013

42... :)

Ja, det fyller jag idag! Födelsedagen i sig är inget i jag tycker är nåt märkvärdigt att fira (gillar inte att stå i centrum). Men "hör och häpna", jag gillar när siffran stiger. När man som jag har en mamma och pappa som bara blev 47 respektive 63 år då känns det bra att FÅ bli äldre! Vill gärna över deras siffror...

Sista tiden har det varit fullt upp (som för de flesta nu i juni). Vi har klarat av Antons skolavslutning, Emmas student osv. Dessutom har sista tiden varit fylld av olika besök inom vården. Kämpigt men viktigt! Men snart blir det lite sommarledigt från sånt också.

lördag 1 juni 2013

Röntgensvar! :)

 
                                                                                                                                                                  Vi har fått svar på Antons röntgen nu, bara bra besked, inga cancerceller och den oroväckande vätskan i benmärgen är helt borta! Underbart och faktiskt en smula ofattbart. I två år nu har det först varit ärrvävnad där lymfomet satt, efter det kom ödemet (vätskan) på ett annat ställe i bäckenet. Och nu ser det ut som i de flestas höfter/bäcken. Det känns så lugnande. Och eftersom det gått 2 år efter avslutad behandling och allt ser bra ut så behövs heller ingen röntgen mer. (Detta enligt deras riktlinjer för hur lymfom ska följas upp, så det är inget som tas ur luften.) Det enda Anton behöver göra är att ta blodprov (stick i fingret) var tredje månad, men det blir ju inte alls samma stressmoment som sövning och röntgen....                                                                                                                                                                                                        Tror vi alla tre åkte hem med ett leende på läpparna från Uppsala i torsdags. Dessutom hade både Anton och vi saker att fråga om och fick bra svar från onkologen vi träffade. All oro vi haft är givetvis inte borta, den finns i bakhuvudet ändå. Men det känns som vi kan pusta ut mer än vid tidigare röntgensvar.

Och i sommar ska port-a-cathen bort!

tisdag 7 maj 2013

Hur kommer det sig...

... att sövningen bara blir jobbigare för Anton ju längre tiden går? Jo, antagligen därför, att det sker så sällan nu. Tack och lov att det går länge mellan varven! (Det enda man saknar med sjukhustiden är den fantastiska personalen... Änglar finns och idag har vi haft mycket hjälp av en av dom...) Men det blev lite annorlunda idag, på Antons begäran. Sövning med mask innan nålsättning i "porten". Annars sätts nålen alltid innan. Synd att vi inte provat sedan den där gången för 4 år sedan, när Anton fick panik av masken. Dumt av oss, men nu vet vi att det funkade och blev ok för Anton (huvudsaken). Porten däremot verkar inte funka så bra längre, så det blev nål i handen istället. Så nu känns det som port-a-cathen inte är nödvändig att ha kvar. Hoppas, hoppas allt ser bra ut nu!!!

måndag 6 maj 2013

Vill inte, vill inte, vill inte....

Måndag och tisdag denna vecka känns så tunga... Idag har vi min lilla svärmors urnsättning och imorgon är det dags för sövning/röntgen. Känns skit rent ut sagt. Det påverkar hela familjen, men trots allt så är det ju Roger som följer SIN mammas väg till den sista vilan och imorgon är det allra jobbigast för Anton... Jag MÅSTE vara stark. Men det gör ont i mig.

lördag 27 april 2013

En liten uppdatering.

Ett inlägg i månaden borde jag väl kunna få till...eller... Det blir liksom bara samma visa hela tiden. Fast å andra sidan är det så vårt liv ser ut. Så varför ursäktar jag mig?! Jo jag är sån sort tyvärr... Små framsteg sker då och då och ibland ett steg bakåt. (Skolmässigt). Jag förvånas över mig själv att jag klarar att ha "mycket" (för oss åtminstone) inplanerat och faktiskt genomföra det! Ett streck i räkningen är att jobbandet måste stå åt sidan lite nu, men så måste det få vara för tillfället. Vi har ett par jobbiga veckor framför oss, med urnsättning av lilla goa svärmor, Antons röntgenundersökning och så den där hemska väntan på svaret... Jag vänjer mig aldrig!

Men lite längre fram har vi Emmas studentfirande, så roliga saker sker också. Kan bara inte fatta det, min lilla Emma (som faktiskt är en vuxen tjej nu) tar studenten. :) Och konstigt nog stressar inte studentfirandet mig som det gjorde när Daniel slutade 2009. Jag tänker så här; klarade vi det då (och det blev bra) fast Anton drygt en månad innan blivit sjuk i cancer, så fixar det här sig också. (Men utan min syster och min ena svägerskas insats då, så vet jag inte hur vi hade fixat det och det kommer jag alltid vara tacksam för!)

För övrigt firar vi 26 år tillsammans Roger och jag på tisdag, känns härligt. Men jag kan inte fatta det... 26 år... hur gammal är jag då?! ;) Läste förresten i senaste Barn-och-Cancer-tidningen (Barncancerfondens medlemstidning) att det det faktiskt inte är vanligare att par som haft/har en stor kris genom ett barns sjukdom eller död separerar. Tidigare har man trott det eller rättare sagt så antar jag att statistiken visat det. Jag hoppas att Roger och jag ska få kämpa vidare i många, många år tillsammans. I nöd och lust heter det ju!

torsdag 21 mars 2013

Förbannade sjukdomar...

Livet går vidare, det måste ju det, trots allt sorgligt och tråkigt som händer. Det är konstigt det där... Roger sa till mig för en tid sedan att det är konstigt att man funkar "så pass bra" ändå. (För som vanligt är det ju inte.) Kunde inte låta bli att fråga om han tycker att jag är en konstig prick som klarat att "leva vidare" utan vissa av mina kära. Och nej, det tyckte han ju inte förstås...Men man måste ju uppleva själv för att förstå. Nu förstår jag bättre hur Roger kände när min pappa dog, dvs. känslan av att förlora en svärförälder som funnits i ens liv så länge. Saknaden finns där och det är svårt att förstå att de som är borta är borta för evigt. Och saknaden kan göra så ont.

Idag är det dessutom ett år sedan min fina vän Anna somnade in, endast 34 år . Så det är inte konstigt om jag känner mig lite extra tung i sinnet i dag... (På bilden ovan: Anna, jag och Anton i december-2009. Hennes sons opererade fot tittar fram på fotot också)

Vad det gäller Anton så går det lite framåt. Myrsteg kan man säga, men bättre det än "bakåtsteg"

Tyvärr har mer tråkigt skett... När barn  och personer blir sjuka som har ett väldigt hälsosamt leverne, ja då undrar man; vem går egentligen fri?! Reklamen säger ju att 1 av 3 (!) får cancer (men alla drabbas), så vad kan man göra för att slippa undan... Som anhörig eller drabbad själv.... Usch.

Måste bara få säga: HATAR CANCER!!!

tisdag 19 februari 2013

Segt...

Livet känns som en seg massa och jag kommer ingenstans... Ungefär så är läget. I natt drömde jag till och med att jag försökte komma framåt, men det gick inte.

Vi har efter 3 års (!) "önskan" fått en viss typ av hjälp från skolan och det känns bra. (Blir lite säga A men inte B tyvärr, men det är av hänsyn till Anton.) Det går så förskräckligt sakta bara. Men det är nog det rätta, att skynda långsamt. Förstår bara inte att jag inte fått in det i mitt huvud än. Hur som helst så är hjälpen vi fått ett steg i rätt riktning och Anton har en underbar lärare.

Vi har haft min svärmors begravning också sedan jag skrev senast. Det var väldigt, väldigt kämpigt. Och det känns så overkligt att hon är borta...

Tyvärr har jag fått veta att Antons före detta klasskamrat som var sjuk i leukemi har fått återfall och får för tillfället ingen behandling alls. Jag önskar så att jag kunde göra nåt.

Det är mycket som "surrar" i huvudet just nu, men nåt som i alla fall känns bra är att jag ska gå och jobba ikväll!  Har blivit dåligt av den varan i år, förutom möten och min utbildning då.

Man får vara glad för det lilla...

söndag 27 januari 2013

Det här med friskförklaring...

Ibland får vi ju frågan om Anton är friskförklarad och vet faktiskt inte riktigt vad vi ska svara. Man får lite olika besked av läkarna och tydligen är det inte så enkelt med friskförklaring vad det gäller barncancer. Läs vad barncancerfondens expert svarar här.

fredag 25 januari 2013

S**t-2013.

Det här året har verkligen börjat ledsamt med stor sorg.

Vår "nära-och-kära" som var mycket dålig i höstas har tyvärr somnat in för alltid. Bara dagar innan det var dags att få bli "riktig" pensionär... Och som dessutom precis gått igenom en stor operation.
Varför är livet så orättvist???

Den här personen har funnits i mitt liv i 25 snart 26 år och alltid varit en viktig person för mig, våra barn och givetvis för min man.

Det var hon som lärde mig baka bullar i Rogers och min första lägenhet...
Det var henne jag ringde till när Daniel var bebis och hade nästan 41 graders feber...
Det var hon som nästan bad om ursäkt, när hon hade rensat vissna blommor hos oss när hon var barnvakt...
Det var hon som bakade storbak med pepparkakor med våra barn till jul....

Ja, listan kan givetvis göras lång.

Ljuset brinner här hemma för dig!
-----------------------------------------------------
(Och som ringar på vattnet för det med sig en massa bekymmer, men det är en helt annan historia så det varken orkar eller vill jag gå in på. Men ingen i familjen mår bra av allt som hänt.)