fredag 29 april 2011

Inlägg nr. 300.

Det här är mitt trehundrade (heter det så?!) inlägg. Men jag tänker inte bli "långrandig" idag, utan endast skriva ett citat, jag hittade på en annan blogg:
"MAN VET ALDRIG HUR STARK MAN ÄR, TILLS ATT VARA STARK ÄR DET ENDA VAL MAN HAR." (källa okänd)

torsdag 28 april 2011

Att ändra sig.


Igår var en sån där berg-o-dalbanedag dag. Ena stunden blev jag så trött på mig själv att jag känner mig så "hispig" och allra mest ett telefonsamtal, som jag ringde, gjorde att jag kände så. Jag måste ju inte alltid ha total kontroll och ligga steget före i mina funderingar. Men det är inte lätt att lära gamla hundar och sitta. ;)

Däremot när vi var på föräldramöte igår kväll, så kände jag mig inte alls speciellt "hispig". Har alltid tyckt att det varit jobbigt med såna tillställningar. Men inte längre. Man ändrar sig. Kan ju ha att göra med, att vi varit tvungna att vara med om så mycket nytt och massa nya människor de senaste åren. Roger och jag pratade om det och där, är vi nog lite inne på samma linje. Han har också tyckt det varit jobbigt med möten och dylikt...Kan tyckas larvigt, när vi haft barn sen 1990, men såna är vi... =)

För övrigt var det ett bra möte, vi föräldrar skulle få träffa Antons nya lärare (men jag har ju redan träffat henne flera gånger).

Men nu vill jag att tiden ska gå snabbt, så att de kommande jobbiga händelserna blir avklarade... Orkar inte med denna oron/stressen... :(

onsdag 27 april 2011

Dagsläget.

Vacker körsbärsblomma.
Efter en av alla otaliga sövningar i Uppsala.
En tunna kommer lastad med... näringsdryck.

Det blev visst lite påskledigt från bloggen också. =) Vi har haft en bra påsk, men inte speciellt mycket påskfirande egentligen. Fast det är inte det viktigaste. Istället har det varit mycket som har med bilar att göra och en stackars skendräktig kanin bland annat...

Det är mycket väntan nu, känns det som. Snart ska vi till Uppsala för "avslut" på behandlingen. Det är svårt att släppa, jag har försökt, men det är inte lätt. Och tänker inte jag på det, så kommer Anton med nån fundering. Trött är jag också. Skulle vilja kunna njuta mer av den fina våren till exempel.

Väntar också på att höra från dagvården för att få veta om vår önskan om att två sövningar ska bli en, är möjlig att genomföra. Hoppas det, men det kan hända att benmärgsprovet och magnetröntgen måste göras vid olika tillfällen. Lär väl få svar imorgon, när vi ska på provtagning.

Annars mår Anton bra, ser väldigt trött och glåmig ut, men håller ångan uppe rätt bra ändå. Aptiten är mycket dålig tyvärr, så det blir en del näringsdryck. Måste skryta över honom, han är så duktig på att dricka dom. Trodde aldrig vi skulle kunna få honom att inta dom genom munnen. (Han fick dom ju genom "knappen" i magen förut.)

Fast vi (och allra mest Anton själv) trodde väl knappt att det skulle gå så bra för honom och svälja tabletter heller och nu är han en "fena" på det. Men det har varit mycket träning och MYCKET äpplemos. Vi är storkonsumenter på äpplemos! =)

Men förhoppningsvis får Anton snart 18 tabletter mindre i veckan att äta. Visserligen har han ett antal mediciner kvar att ta, men det är ändå stor skillnad!

torsdag 21 april 2011

Skärtorsdag.


Cookie i påskägget.

Då var påskhelgen här. Vi har tagit det väldigt lugnt på påsklovet...vi behöver det. Har visserligen gjort massa tråkiga, men viktiga måsten den här veckan. Och det känns bra när det är gjort för denna gången.

Har varit till tandläkaren med Anton också, inga hål som ska lagas just nu, utan bara inplastning av de små hål som finns. Dessutom ska de försöka passa på att göra det, när han är sövd för magnetkameraröntgen, skönt! Eftersom mycket för oss är en kamp i sig, så är jag tacksam för att de är flexibla på det sättet. Både Anton och jag sparar lite energi då...Synd bara att benmärgsprovet och magnetröntgen görs vid två olika tillfällen. Men, men det måste gå det också. I början sövdes ju Anton var och varannan dag, för diverse undersökningar, behandlingar, ingrepp, benmärgsprov, lumbalpunktion och så vidare. Usch...

Märker hur det kretsar i mitt (och även Rogers och Antons) huvud just nu...ofta! Hoppas innerligt vi ska få pusta ut efter undersökningarna. Så att vi kan få koncentrera oss på Antons återhämtning istället. Resan fram tills idag har varit lång och slingrig.

Men i påskdagarna ska vi försöka att bara ha det bra, firande av min bror och så eventuellt åka på bilmässa. Då blir Anton glad, tror jag!

Och så bara vara... =)

söndag 17 april 2011

17 april

Idag är det två år sedan vi fick veta att Anton var sjuk i cancer...Usch för den stunden, det går liksom inte att förklara för någon annan hur det kändes. Vidrigt!!!

I år känns det inte riktigt lika tufft med denna dagen, men jag kommer aldrig gilla den 17 april, eftersom det datumet, fast 1988 så dog min mamma.

Men jag ska inte fastna i det, får tänka som så, att ju flera år som går ifrån Antons cancerdiagnos, desto närmare hans friskförklaring kommer vi!
-----------------------------------------------------
Helgen har varit mycket trevlig, blev lite "tokigt" i fredagskväll. :( Var en liten herre som var upp och ner, men lite är det nog Rogers och mitt fel också. Vi borde veta att för mycket på agendan och för lite mat i magen funkar inte. Eller också berodde det på nåt annat...

Idag ska jag ta itu med lite pappersgöra, som jag skjutit på, men förhoppningsvis hinner jag njuta lite av söndagen också!

fredag 15 april 2011

Äntligen fredag!

Anton med påskägget han fick på sjukhuset igår!

Dagarna ser i och för sig rätt lika ut. Men det är skönt när familjen är samlad och det inte är en massa måsten för Anton. Just den här veckan har varit flera besök i sjukhusvärlden, som vi avslutar med ett besök på BUP i eftermiddag. Pust!

Anton kräktes inte mer i onsdags, men var trött på dan, så det blev lugnt och skönt. Anton uppskattar kanske inte det lika mycket som vi vuxna, men behöver det. Dagen innan hade han kört ganska slut på sig själv, med kompisarna. De är ju friska och har mer ork och Anton VILL så mycket. Det är inte lätt, men då får man vara en dum mamma... (som jag antar att han tycker att jag är då).

Funderar på om det är medicinen han tar två dagar per vecka som han blir dålig av, för det är inte första gången han mår illa och kräks i samband med den.

Nåväl, nu ska han inte äta den så länge till, så det får väl vara så.

Under tiden jag skrev det här inlägget, så ringde dagvården om provsvar. Låg ungefär som förra veckan, vissa lite låga, men fortsatt medicinering.

Dessutom hade läkaren från Uppsala kontaktat Antons läkare, om att tid är på gång för benmärgsprov och magnetröntgen på Akademiska. Känns konstigt, overkligt och nervöst, även fast vi visste att det började bli aktuellt...

Men nu ska vi försöka ha en bra helg och ni också! Den här helgen blir det mycket firande för oss, kusinen har fyllt 17 och mina svärföräldrar har varit gifta i 45 år, trevligt!

onsdag 13 april 2011

Det blir inte alltid som man planerat... :(


Jag vaknade för en stund sen av en liten kille som mår illa, så jag rusar upp för att hämta en spypåse, men för sent...

Så det är inte varje dag man moppat golv innan halv sju. ;)

Skämt åsido, så blir det nog en hemmadag idag, tyvärr. Anton och jag som var bjudna på middag i kväll. Kunna planera, vad är det?! Nåväl, min vän är väldigt förstående, lever själv i sjukdomsvärlden, fast på ett annat sätt. (På fotot är hennes son med, Anton testar elgitarren. =) Bilden är tagen strax innan jul-2009.)

Nu tror jag Anton sover igen. Skönt för honom. Sen tror jag vi tar ett filmmaraton. Han tycker det är jättekul att kolla på filmer igen och det är bra, för då tar han det lugnt. Och det behöver han.

måndag 11 april 2011

Vikarie.

Idag har vi träffat Antons nya fröken, som ska vara vikarie för Antons lärare som troligtvis blir borta resten av vårterminen... :(

Jag hoppas det blir bra, hon verkar ha en bra inställning till att ta sig an den uppgiften och verkar trevlig och engagerad i barnen.

Men vi kommer sakna Antons fantastiska fröken. Hon är toppen! Man får ju tänka på att det inte är så lätt för vikarien att ta över efter någon, som är så otroligt uppskattad heller.

Känns lite jobbigt med bytet, eftersom vi har skolbekymmer ändå, men vi får göra det bästa av situationen. Vi kämpar på med skolarbetet, igår jobbade Anton jättebra med matte! =)

Och hålla tummarna för att orsaken till att läraren är borta från jobbet, löser sig till det positiva!

söndag 10 april 2011

Glädjespridning! =)

Anton har länge pratat om att han vill ha en TV i sitt rum i lagom storlek, för att spela tv-spel på bland annat. (Han hade vår lilla ett tag, men det funkade inget bra.)

Nu har han fått en!!! Med bidrag från Stiftelsen Tobias Ekholms glädjespridarfond.

Vilka fantastiska människor det finns!

Och redan nu, har Roger och Anton haft många mysstunder med tv-spelsspelande i hans rum.

lördag 9 april 2011

Solo.

Helt plötsligt blev jag själv. Och det är ovanligt en lördagskväll kan jag säga.

Så nu är det jag, datan och tystnaden (som jag njuter av). Ingen musik och ingen TV på.

Men blir de borta för länge, så blir jag säkert rastlös och vilja att de ska skynda sig hem.

Så man är...

Böcker och bloggar.



Har försökt få upp min läslust igen. Jag som formligen slukade böcker förut, har himla svårt att komma igenom en bok nu. Mina favoriter har länge varit verklighetsbaserade böcker och kriminalromaner. "Mordböckerna" går bra att komma igenom, men de andra känns jobbigare, även om det är intressant och "lärorikt". Men det är skönt att försvinna in i bokens värld emellanåt. Det var en klok person som sa till mig en gång, att det är en sorts resa det också!

Läste för en tid sedan en bok som heter av "Jag älskar livet!" av Anders Veborg, som hade leukemi och gick bort i maj-88. Den var bra, han skrev mycket om deras känslomässiga upplevelser, behandlingar (vanliga och alternativa). Men också lite jobbigt att läsa den, för den perioden han skriver om, var ju även min mamma sjuk i leukemi och dog sedan i april-88...

Sedan har jag läst ut "Orkar han så orkar jag." av Helene Kindstedt. Sonen Ivar har haft en hjärntumör och hon skriver om deras resa fram till att cancern är borta. (Vad härligt det känns att skriva det!) Den var jättebra, men lite känslomässigt kämpig för mig att komma igenom, som själv lever i samma verklighet. Och samtidigt fascinerande att man kan reagera och agera på så lika vis, när ens barn är sjukt. Vissa känslor och tankar i boken skulle kunna varit skrivna av mig själv..

Den som vill får gärna låna boken om Ivar av mig! (Den andra tillhör Antons fritids.)

Undrar om det är en orsak till att jag tycker om att läsa bloggar så mycket, eftersom det liknar de verklighetsbaserade böckerna på ett sätt?!

Som jag skrivit förut så tycker jag det är givande att läsa bloggar, men samtidigt väldigt ledsamt och jobbigt ibland eftersom många bloggar jag följer är cancerbloggar (och andra med sjukdomsanknytning på det ena eller andra sättet. MEN också med glädjande händelser såklart!

Fast det är också en märklig känsla att skriva öppet så här, men jag tycker det känns bra att göra det. Hade önskat att kunna vara lite öppnare ibland bara.

Men jag "bloggar på" och vad det gäller böckerna, kanske jag ska hålla mig till morden ett tag... ;)

(Har fått veta att en fd. klasskamrat till mig skrivit en bok, funderar på att köpa den, men lite osäker på om innehållet lämpar sig för mina ögon och öron. Men det är inte varje dag en gammal klasskompis ger ut en bok, så det vore kul att ha den. )

fredag 8 april 2011

En ängel...


Idag hatar jag cancer ännu mer (om det är möjligt)!

Har förstått att en liten flicka vi träffat ett flertal gånger i Uppsala, blivit en ängel...

Livet är så fruktansvärt orättvist.

Mina varmaste tankar till henne och familjen.

tisdag 5 april 2011

Cancer, cancer, cancer...



Jag är så less på allt som har med cancer att göra! Kanske inte är min stil att säga så som tavlan visar, men så känns det.

Idag fick jag veta något ledsamt som har med denna hemska sjukdom att göra. Jag känner inte den drabbade själv, men hans fru däremot.

Måtte det någon gång komma ett botemedel för all sorts cancer.

Jag ska ta och skänka en slant till både Cancerfonden och Barncancerfonden, så forskningen kan gå framåt.

Vem som helst kan bli drabbad...

Stigande värden. =)

Mys i fåtöljen, med data och gosedjur visserligen, men jag får gosa med Anton i alla fall! =) Inte ofta han vill sitta i knät, tyvärr.

Ännu en ny dag! Som inte ser så annorlunda ut från den igår...

Antons värden har stigit lite nu, skönt! De vita var 1,8 och neutrofila 1,0. Och utan att han fått avbrott i cellgiftsmedicineringen. (Det är annars vanligt att man får sänka dosen eller till och med hålla uppe med cellgifterna emellanåt.) Men Anton har fått ta sina oavbrutet sedan december-09. Undrar vad det är som gör att man reagerar så olika på behandlingen?!

Fast det är ingen ide att fundera för mycket på det, för varför får vissa barn cancer egentligen?!

Man kan snärja in sig riktigt i de grubblerierna och det är bara dumt att slösa energi på det.

Nu ska jag försöka få lite fart på min lilla kille. Det är en utmaning i sig och sedan börjar kampen om ätandet och så vidare... :(

Nåt som jag är glad för, är att ingen "kläcker ur sig" nåt om att jag lever i nån sorts "lyxtillvaro", typ hemmafruliv. Inte för att jag tror det om våra nära och kära eller andra personer i vår omgivning, men det finns alltid någon som kan ha synpunkter. Jag har hört andra som fått såna "gliringar" (så varför skulle jag vara helt förskonad) och det gör mig så förbannad. Skulle man erbjuda dom som uttalar sig att byta liv med mig eller andra föräldrar till sjuka barn, så finns det nog ingen frivillig...

Jag längtar efter vårt "vanliga" liv! Men fram tills dess får vi göra det bästa av läget som det är nu.

lördag 2 april 2011

Veckorna går...

Anton med sin favoritsysselsättning-datan.
Ute på kyrkogården vid ett tidigare tillfälle.

Oj, en hel vecka sen jag skrev sist...Visserligen händer det inte så mycket utöver det vanliga, eller förresten denna vecka har varit lite andra saker än det brukar. Vi har haft uppföljningsmöte i skolan, jag har varit hos läkare, den sedvanliga provtagningen (Emma följde med och vi tog en liten sväng till kyrkogården också). Jag har varit på långfika med min syster och fick ett telefonsamtal av en barndomsvän som varade i 2 timmar (!). Härligt, hoppas ni inte tappar öronen av att lyssna på mig?! Är lite socialt "utsvulten" emellanåt, tror jag ;)

Mötet i skolan gick bra, det gav inte jättemycket nytt, men vi är eniga om att inte pressa Anton för mycket, för han är trött och slut nu. Och vem skulle inte vara det när man fått cellgifter i snart 2 år?!

Frågade förresten Antons onkologläkare hur det blir när det närmar sig för "slutkontroll" och han sa att jag själv kunde ringa till bonken i Uppsala för att få en tid. Pirrigt, men också en fantastisk känsla, vi når snart ett delmål! Jag fattar det inte...

Mitt eget läkarbesök gick också bra, var också ett sorts uppföljningsbesök. Ett tecken på att jag mår något bättre än då, är nog att jag denna gång inte satt och grät oavbrutet i nästan en timma. (Tycker inte om att "tappa masken" så där, men jag tror det är bra.)

Skolan, matbekymret och läxorna går det upp och ner med, men nu får det vara så ett tag.

Idag ska jag försöka få med Roger ner i källaren och rensa ordentligt. Bu säger han och barnen säger jippi (?). Hm...

Ha en bra lördag!