lördag 2 april 2011

Veckorna går...

Anton med sin favoritsysselsättning-datan.
Ute på kyrkogården vid ett tidigare tillfälle.

Oj, en hel vecka sen jag skrev sist...Visserligen händer det inte så mycket utöver det vanliga, eller förresten denna vecka har varit lite andra saker än det brukar. Vi har haft uppföljningsmöte i skolan, jag har varit hos läkare, den sedvanliga provtagningen (Emma följde med och vi tog en liten sväng till kyrkogården också). Jag har varit på långfika med min syster och fick ett telefonsamtal av en barndomsvän som varade i 2 timmar (!). Härligt, hoppas ni inte tappar öronen av att lyssna på mig?! Är lite socialt "utsvulten" emellanåt, tror jag ;)

Mötet i skolan gick bra, det gav inte jättemycket nytt, men vi är eniga om att inte pressa Anton för mycket, för han är trött och slut nu. Och vem skulle inte vara det när man fått cellgifter i snart 2 år?!

Frågade förresten Antons onkologläkare hur det blir när det närmar sig för "slutkontroll" och han sa att jag själv kunde ringa till bonken i Uppsala för att få en tid. Pirrigt, men också en fantastisk känsla, vi når snart ett delmål! Jag fattar det inte...

Mitt eget läkarbesök gick också bra, var också ett sorts uppföljningsbesök. Ett tecken på att jag mår något bättre än då, är nog att jag denna gång inte satt och grät oavbrutet i nästan en timma. (Tycker inte om att "tappa masken" så där, men jag tror det är bra.)

Skolan, matbekymret och läxorna går det upp och ner med, men nu får det vara så ett tag.

Idag ska jag försöka få med Roger ner i källaren och rensa ordentligt. Bu säger han och barnen säger jippi (?). Hm...

Ha en bra lördag!

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det var jätte kul att prata med dig, tur att kl blev så mycket annars hade det nog blivit en timme till :)Vi hörs snart igen hoppas jag.

Camilla sa...

Det hoppas jag också! Kram. =)

Anonym sa...

Hej! Du känner inte mig men jag vill ändock skicka en styrkekram. Min pojke, som fyller 9 år på måndag, drabbades av lymfom när han var fem år. Hans behandlingstid var kortare än er men ack så så tuff. Efter alla behandlingar var han trött och svag på alla sätt. Och hela familjen var rejält omskakad. Han har också funderat mycket på döden. Men det har gått bra... Krafterna kom tillbaka och vi har läkt våra sår. Visst finns det "ärr" kvar men de kommer vi att kunna leva med. Den mest bestående känslan är dock en enorm glädje och tacksamhet för all hjälp vi har fått. På något märkligt och fantastiskt sätt har livet gått vidare. Allt gott till er! Hälsningar M

Camilla sa...

Hej M! Vad härligt att höra att det gått så bra för din pojke! Förstår att vissa ärr måste man och kan leva med, men glädjen över att cancern är borta är så stor att det tar överhanden. DET är det viktigaste av allt. Men det är ingen lätt resa... Kram.