lördag 28 april 2012

Tankar om min vän...

Den här gulliga bilden på Anton, tog min fina vän som inte finns bland oss längre. Jag saknar henne så det gör ont...

Det kunde gå lååång tid mellan varven som vi träffades, men vi hade en speciell relation. Jag kan inte riktigt förklara hur, men jag kan inte fatta att jag aldrig kommer få höra hennes "Hej vännen!"... något mer...

En av hennes närmaste vänners lilla dotter, hade sagt innan begravningen att hon ville att kistan skulle vara öppen så att hon fick se henne. Och egentligen är det en bra tanke, men i Sverige gör vi ju oftast inte så.

Och jag tror faktiskt barn skulle ta det naturligare än vi vuxna...

Men det var en otroligt jobbig begravning. (Självklart är begravningar alltid kämpiga och mina föräldrars är lite diffusa i minnet (kanske har jag förträngt en del, pga chocken då...)

Dels var det så mycket folk på A:s begravning och övervägande var unga personer, eftersom hon själv var så ung, men tanken på hennes son smärtar mig så mycket... Men han är en tuffing och en kämpe, precis som sin mamma. Och har en klok pappa, så det kommer säkert gå bra. Jag vet bara själv hur kämpigt det är att mista sin mamma och då var jag ändå 6 år äldre än J. när min mamma dog.

Tankarna är många och just nu är så mycket annat i görningen (bla. U-a besök (1-års-kontroll) och sövning/röntgen här i stan), att bottendykningarna kommer tätare. Så ni får stå ut med lite mörker i skrivandet för tillfället. Det är skönt att få ner det på pränt i alla fall.

lördag 21 april 2012

så kom den igen...

meningen att "1 eller 8 maj ska jag sövas igen". Endast ett konstaterande från Antons sida, som inte krävde nåt svar, för lika fort som han kom in i vårt sovrum idag och sa det, så var han i sitt rum igen.

Självklart får han ett svar när vi får frågan, men vi vill helst vänta så länge som möjligt.

Rätt eller fel, det vet inte jag.

Men jag vet hur oroligt det blir... :(
---------------------------------------
En stilla undran bara, varför skulle vi hamna i det här?!

Lördag morgon.

Det funkade bra att jobba i går, migränen var borta (men nu är den tyvärr tillbaka). Men, men, det är som det är...

Anton var på bättre humör också igår sen, efter en "liten" tupplur på 4 (!) timmar mitt på dagen, så det var tur att jag inte jobbade förrän senare igår.

Häromdagen damp "det" brevet ner i brevlådan, kallelsen till nästa MR. Vi brukar inte berätta för Anton innan det börjar närma sig, han blir så väldigt orolig och då funkar varken skolan eller liknande. Men för några veckor sedan konstaterade han att nu är det nog snart dags för röntgen, det brukar vara första tisdagen i månaden (när det gått 3 månader). Och visst  har han rätt, barn är smarta! Fast just i det här fallet, vore det bättre om han hade noll koll (förstå mig rätt)... Men hur fort kan 3 månader gå?! Men det är väldigt lugnande att få göra den, så de ser direkt om nåt avviker.

Hoppas ni får en bra helg, det ska vi försöka ha!

fredag 20 april 2012

Tröttsam fredag.

Egentligen borde jag ha bloggförbud, de dagar mycket känns skit. För då blir det bara gnäll...

Nåväl, skriver i alla fall. Har känt mig så nöjd ett tag, skolan flyter på (med våra mått mätt) och jag är så glad att jag kan jobba, Det betyder så mycket. Att ingå i ett socialt sammanhang.

Men så idag, en riktig skitdag, en viss liten herre krånglade värre och jag har migränen från helvetet. Så jag hoppas värken försvinner, för kl. 3, ska jag vara på jobbet.
------------------------------------------
Jag önskar mig bara liiite mer harmoni i tillvaron. Men det har faktiskt blivit bättre, jag får ta fasta på det. Och ge upp det gör jag inte (och inte Roger heller). Nån nytta har vi av att vi kommer från två envisa familjer ändå! ;)

Två lediga dagar, har jag framför mig efter kl. halv 10 i kväll i alla fall. Och så är jag ledig valborg och 1 maj också, härligt! Och då firar vi 25-årsdag tillsammans, Roger och jag. =)

måndag 2 april 2012

Röntgensvar och lite annat.

Ibland undrar jag hur mycket upp-och-nergångar livet ska bjuda på?! Det är sannerligen inte alltid lätt i alla fall...

Jag har inte skrivit något än om Antons röntgensvar... de blev också förvirrande och omtumlande, till en början.

Det tog längre tid än vanligt, så till slut började jag "jaga det". Förra svaret såg ju jättebra ut, så på nåt sätt väntade vi oss att det skulle vara samma sak nu... Det vi fick höra var att det fanns vätska i höften och att det diskuterats fram och tillbaka mellan Uppsala och Eskilstuna om det. Men att läkarna i Uppsala anser att det INTE är ett återfall...

Jag/vi vill inte ens höra ordet återfall, även om det är ett INTE framför. Kan tyckas naivt av mig, men det är nog en skyddsmekanism.

Och det var ju lite så tongångarna gick när Anton blev sjuk, att han hade vätska i höften...

Det blev några kämpiga dagar tills vi fick träffa Antons läkare och han undersökte honom noga och vi fick prata och fråga saker vi undrade över. Måste ge personalen på dagvården beröm, för de var så förstående för att svaret kändes jobbigt för oss.

I vilket fall som helst gick undersökningen bra, inga konstigheter och den stora skillnaden nu, är ju att Anton mår hur bra som helst i kroppen. När han insjuknade, hade han ju fruktansvärda smärtor. Usch, det gör ont i mig bara jag tänker på det.

Nu känns det lite bättre, men i den här cancervärlden kan man inte slappna av helt, även om behandlingar och dylikt är över. Och snart dimper väl kallelsen ner till nästa röntgen.
--------------------------------------
Tänker så mycket på min vän som inte finns på den här jorden längre. Hon hade ju en svår sjukdom, men att det skulle ta en sån här drastisk vändning verkar ingen ha trott. Att somna in vid 34 års ålder är alldeles, alldeles för ungt...

Nej, man ska leva här och nu (och det gjorde hon verkligen) och ta en dag i taget, man vet liksom aldrig vad som lurar runt hörnet.

Något som gör mig väldigt glad, är att det funkar lite bättre för Anton i skolan nu. (Törs jag skriva det?!) Små, små steg i rätt riktning!

Och igår blev jag alldeles varm inombords, när Anton stod i köket och ritade och såg så lycklig ut... (Han har knappt velat rita heller längre.) Det är bra med en storasyster, som kan peppa en och rita tillsammans.

Jag har alltid varit stolt och glad över vad mina barn gör, men det lilla som sker med dom nuförtiden, har fått en helt annan innebörd. Så lite, gör mig så glad!