tisdag 30 juli 2013

Tiden innan och tiden efter.

Tiden går. Och jag är igång och jobbar igen, härligt. Att kunna gå till jobbet för mig, känns inte alltid som en självklarhet längre. Så därför är det så betydelsefullt. Sen kunde ju den som bestämmer över vädret gärna se till att värmeböljan som varit att dra vidare... ;) Men idag är det ju lite svalare i alla fall.

Det här med cancer finns som ett stort orosmoln. Inget konstigt i och för sig, då så många blir drabbade. Men det är en vidrig sjukdom som skördar liv (det absolut värsta av allt), men som förstör liv även om man blir frisk. Det här är min åsikt och ingen annans. Men för oss är det tiden innan och tiden efter... Jag vill inte skriva för mycket om hur Anton förändrats, men som jag skrivit förut är han ju inte samma kille som innan. (Mest troligt är vi alla familjen förändrade.)  Det obekymrade och sorglösa beteendet som barn OFTAST har, finns inte riktigt kvar på samma vis. Men ibland ser vi en ljusning. Vi har träffat en person som kommit nära inpå. Som ingen annan lyckats med. Och det känns så bra. Tyvärr kommer ju sommar och semestrar i vägen och ställer till det lite. Men hösten kommer snabbare än man tror och då får vi kämpa vidare.

Många olika diagnoser har även varit uppe på tapeten, men nu har de som kan det där, konstaterat att han inte har någon sådan. Utan att det beror på det han varit med om i samband med sin cancersjukdom. Det är något som Roger och jag anat. Men att det inte är så lätt för "proffsen" att konstatera förstår jag, då "symtomen" lutat åt många olika diagnoser när jag själv läst om det. Men nu vet vi. Och då kan man jobba utifrån det... "Hjärntröttheten" efter en cellgiftsbehandling kan tydligen sitta kvar i åratal hos den som fått det, så att Anton inte orkar med sådant som tröttar ut huvudet, som tidigare,  är heller inget konstigt.

Försöker vara tacksam för hur långt vi faktiskt kommit... Det är nu 2 år EFTER avslutad behandling (t.o.m. inne på det tredje). Underbart! Tänker på en person i vår närhet som skulle på cancerbehandling igår, som nyligen tappat sitt hår och som kämpar med jobbiga biverkningar och tankar kring sjukdomen. Tänker på de föräldrar och storebror som denna vecka ska begrava sin fina dotter och syster, som kämpat sedan samma månad Anton blev sjuk. Himlen har blivit en fantastisk ängel rikare, men det är så fel, så fel, så fel!!! Förbannade cancer... Då finns det mycket att vara tacksam över, trots att vi har en kamp var dag här hemma. Visserligen frustrerande ibland och kämpig, men det är just nu ingen kamp mot en sjukdom som kan vara dödlig...

Hatar cancer...