Bloggpaus.

Tänker ta en liten "bloggpaus", då jag dels känner att jag inte har så mycket att skriva om just nu, men också för att jag vill lägga min energi helt på andra saker ett tag. Men jag återkommer....

Apor =)

Min stora och min lilla apa.
Min gulliga klätterapa.

Riktig apa.

Sömnlös...igen...

Och jag som var så glad att jag börjat sova ordentligt sen en längre tid tillbaka, men nu har jag haft några nätter som krånglat. Så tröttsamt...Tycker jag har så mycket för mig, så jag borde bli trött, men inte då. Kan känna mig trött tidigare på kvällen, men när jag ska sova är jag klarvaken. Har så mycket funderingar i huvudet och tyvärr är jag expert på att vända och vrida på ALLT.

För tillfället börjar en hel del funka bättre för Anton och det är jag så oändligt tacksam för! Men det är så mycket annat som ska falla på rätt plats också, innan min efterlängtade vardag kommer funka. Fast vi är närmare nu än förut, alltid något.

Ibland kan jag bara undra hur mycket en människa ska orka med, fast det är ju så att man klarar mer än vad man tror...Önskar bara att inte att någon ska hamna i samma livssituation som Anton och vi har gjort, men tyvärr hamnar alltför många i det. Hoppas bara man kommer igenom det med förståndet i behåll...

Är väl bäst att krypa ner under täcket igen i alla fall, allt brukar ju kännas bättre efter ett antal (förhoppningsvis) timmars sömn!

Kolmården.

Kolmården 2010
Kolmården 2009

Nu har det återigen gått några dagar. Hjulet börjar snurra lite snabbare nu och det är väl en naturlig utveckling i rätt riktning. Så länge Anton mår bra och orkar så mår jag bra och orkar *... Men jag måste också se till att hitta tillbaka till att "vara" Camilla också och inte bara mamma, men först och främst är ju ändock Antons välbefinnande! (Och självklart våra två andra barns också.) (Fast de är ju faktiskt ungdomar, men för alltid mina och Rogers barn!)

Igår var vi till Kolmården med Barncancerföreningen och hade en bra dag, men vi gick inte så jättelänge och tur var nog det. För när vi kom hem var vi ganska slut ändå... Det som är viktigast, tycker vi, är delfinshowen, safariparken och tropikhuset. Som bonus fick vi se Linda Bengtzing uppträda också!

Och idag har vi varit i skolan, på provtagning och till tandläkaren, så vi sitter inte bara och rullar tummarna, det lovar jag!

----------------------------------------------------------
* = Såg att det kommer att ges ut en bok som Helene Kindstedt skrivit om Ivars kamp, som heter "Orkar han så orkar jag" av. Tyckte det var en sån bra titel, för det är ju så det är: orkar Anton, så orkar jag... (Det är ju han som har fått stå ut med allt jobbigt, som hör cancern till.) Den boken ska jag försöka läsa sedan.

Ingen skoljogg för Anton :(

Tyvärr blev det ingen skoljogg för oss idag. Anton startade dagen med att kräkas, troligtvis av allt slem som inte vill komma upp...Men det var ändå inte läge att gå dit. För den som inte vet, så är skoljoggen något som återkommer varje år och barnen får då ge en frivillig springslant till förmån för cancersjuka barn (genom Barncancerfonden).

Förra året var ju Anton inte så pigg att han kunde vara med, av förståeliga själ (undrar om han inte till och med var inlagd då). Kommer ihåg när vi fick veckobrevet där det stod om skoljoggen då, kändes jättekonstigt eftersom Anton var/är ett av de cancersjuka barnen...I år reagerade jag inte alls likadant. Hade känts så bra bara i dubbel bemärkelse att vara med; att skänka en peng (men det ska vi göra i morgon istället) och en liten personlig seger att Anton som är under cancerbehandling skulle kunna göra det!

Nåja, nu är det som det är, svårt att veta om inplanerade saker kan bli av. Bara "gilla läget" och hoppas att morgondagen blir en bättre dag för Anton. Då har han och vi bla. ett läkarbesök hos Jörgen (onkologläkaren) plus ett annat viktigt möte.

Och idag får vi vara med klassen i tanken när de springer!

Bra värden.

Tänk att det känns lite lugnare när man får veta några provsvar... Ringde dagvården idag och kollade hur proverna de tog i torsdags var. Dels tog de prov för att kolla levern, eftersom vi tyckt att Anton haft lite underlig färg i ansiktet ibland, men det såg bra ut.

Och så var det de vanliga proverna; hb (blodvärde) vita blodkroppar ( visst heter det så ?!), trombocyter och neutrofila, antar jag det var. Nåt av värdena var till och med bättre än vad det varit. Härligt. Annars hör man och läser om så många som måste ändra dosen av cytostatikan, bla. vid infektioner, men vi har inte behövt göra det en gång sen i december *peppar peppar*, när han började med cytotabletterna. Men det är ju nästan 9 månader kvar, så man ska väl inte vara för kaxig. Fast man ska ju leva i nuet och vara glad för att just den biten funkar nu! Dessutom börjar han må bättre från förkylningen igen, skönt!

Det vackraste - Cecilia Vennersten

Fin musik och vacker video.

Jag försökte skriva några rader till videon, som jag tänkt lägga ut, men det gick inte, så det får bli två separata inlägg. Teknikens under...

Tycker den låten med Cecilia Vennersten är så fin. Många förknippar den med bröllop, så har även jag gjort. Men jag väljer att tänka på alla de gånger, våra barn legat och sovit och vi bara "njutit" av att titta på dom. Och nu har den fått en ännu starkare betydelse...

Med risk för att få "tant/töntstämpel" av mina barn (men det bryr jag mig inte om), så är det en väldigt vacker video till.

Och det här...

...pysslade vi med den 11/9-09. Lekterapin i Uppsala är väldigt fin och rolig med mycket grejer. (Har nog helt andra ekonomiska resurser än "lekis" på vårt sjukhus,vad jag förstått får Akademiska mycket från barncancerfonden/föreningen.) Men till personalen på vårt lekis har vi ju fått en speciell relation, i Uppsala blir man mer en i mängden. (Kan bero på oss själva också...men det är alltid så fullt där.) Kan ju bara säga att våra vistelser på sjukhuset inte alltid var så glada. Men jag vill visa något av det som var så bra! Lekterapin blev och är en sorts frizon, på båda sjukhusen.
Spelade lite Wii, kopplad till droppställningen, med "kissflaskan" (i påsen) i "högsta hugg". Allt skulle mätas och kollas. Har en härlig bild på J som också var inne för behandling då och som spelar bredvid Anton, men vill inte visa den för jag vet inte om det är ok för dom. Man kan ha kul tillsammans fast man är inne på behandling! Just den här veckan, kändes det extra bra, eftersom vi visste att det var sista högdosen. Att det sen kom ett jobbigt behandlingsblock till, är en helt annan historia...
Det var varmare då, tror jag, eftersom Roger har kortärmat och shorts på sig...Tror inte han skulle vilja ha det på sig idag.

Nu ska jag försöka dröja ett tag med mina "minnesbilder", men jag tycker det är bra att dokumentera för framtiden. Jag är urusel på att fixa fotoalbum, har alltid varit och kommer säkert alltid att vara!

Lite minnesbilder...igen.

Den här bilden tycker jag så mycket om, Anton blev så glad när vi fick besök av clownerna, när vi var inne på högdosbehandling. Bilderna är från den 10 september 2009.

Även clowner har svårt att hålla sig för skratt ibland...Idag skulle man ha haft några clowner som roat oss, för det har inte varit en av mina bästa dagar. "Upp som en sol, ner som en pannkaka" passar bra för tillfället. Är så trött på berg-och-dalbane-känslor bara... Men mycket har säkert att göra med att vi inte mår helt bra, Anton och jag. Hoppas det är bättre imorrn. Jag är lite sugen på att åka på Torshälla marknad i så fall. Har inte varit på den på massor av år.
Den här apparaten är jag så tacksam att Anton slipper denna 10 september (och alla andra dagar förstås)! Men den har ju varit livsnödvändig...Är glad att de finns.
------------------------------------------------------------------------------------------
Såg på Åsas blogg att hon länkat till mig och också skrivit om clownerna. Sån clownmedicin har vi fått ett antal gånger och även stolpiller (godisklubbor). Roliga minnen, trots eländet runt omkring...

Sjukhusbesök och party.

Blev en väldigt blandad kompott igår. Hade planerat en sak att skriva om igår och så hann jag inte och tycker faktiskt det känns ganska bra...hellre fullt upp än att sitta och rulla tummarna. (Även om dagar utan nåt på agendan ändå är sällsynta.) Men i går var både en jobbig och bra dag.

Antons hosta blev värre, samtidigt som han fick lite feber och kräktes ett par gånger. Så vi kontaktade dagvården och vi fick komma dit på en läkarkontroll och provtagning. I vanliga fall (livet innan cancern) hade knappast det varit nödvändigt, men nu är det som det är...och jag är så tacksam att de tar oss på allvar. Vi fick träffa en läkare vi inte haft på över ett år, men som direkt kände igen oss. Också det betydelsefullt, då vi träffade honom i perioder förra året när det var riktigt tufft; magsmärtorna, kraftiga urinvägsinfektionen och "knapproblemen". Usch, ryser bara jag tänker på det...Han tyckte Anton blivit så stor sen sist, själv ser man inte riktigt sånt.

Vi träffade även på Helen, Frida och Julia en stund och hann byta några ord. Tror vi blev lika förvånade att se varann på dagvården en torsdag eftermiddag, brukar ju vara måndag förmiddag annars.

Hur som helst lät lungorna bra och sänkan var låg, så vi fick recept på hostmedicin som ska få bort slemmet, så han slipper kräkas upp det.

Anton som varit med om SÅ mycket behandlingar, undersökningar osv, tyckte det var riktigt jobbigt att åka upp för att lyssna på lungorna...Barn är fenomenala på att glömma hur det varit. Men undersökningen gick jättebra!

Sen på kvällen, var jag till min goa arbetskamrat på party. Så mysigt att träffa jobbarkompisarna. Visst jag har varit ner till jobbet nån stund då och då, men det till att träffa dom i flera timmar blir en helt annan sak. Ärligt talat kan jag säga att det också har kretsat i mina tankar, för även om jag är samma Camilla som i april förra året, så har jag en ryggsäck att bära på (med erfarenheter som jag vill vara utan) men som ändrat min person på sätt och vis. Och på jobbet fortsätter ju allt som sig bör och mycket har förändrats där och som jag inte är ett dugg inblandad i för tillfället, men kommer att bli...Luddigt förklarat, men jag tror ni förstår vad jag menar. I vilket fall som helst blev det en trevlig kväll och familjen (läs Anton), ringde mig inte en gång. Bara Roger som var lite på dåligt humör när jag kom hem. Ojdå, då tänkte jag, nu har det nog varit härjigt hemma...Men då var det kaninerna som VÄGRAT hoppa in i buren, så han hade farit runt LÄNGE och frusit på altanen innan jag kom hem ;) Så nu blir det koppel, tror jag, i fortsättningen. Men idag lär han inte kunna vara arg på våra små "ulltussar" längre...

Idag tar vi nog en vilodag, för att kurera våra förkylningar och även lite matteläxa, så att Anton inte halkar efter så väldigt i skolan.

Orm och kaniner.

Bildbevis på att jag klappat orm!
Betydligt gosigare att klappa är våra små kaniner...som har växt en del. Skiljer två månader på korten.

De ligger ofta tätt, tätt intill varann i favorithörnet.

Förkylt var det här...

Anton bloggar med Flodis som sällskap. (Han har ett gammalt påslakan (från när storebror var barn ) på sig om nån undrar.)

Det blir ett midnattsinlägg idag, men nuförtiden är det lite väl sent för mig, så jag ska försöka skriva lite kort. (Men jag vet ju hur bra det brukar funka =)

Vi har haft lite lugna, men hostiga dagar nu, Antons hosta är inte bra, men han har ingen feber, tack och lov. Får se om det kanske blir en liten visit i skolan för oss imorgon, det verkar gå åt rätt håll i alla fall.

Måste bara berätta lite om Roger; han skulle ta bort en svart prick igår som han haft i ansiktet i över 30 år, sedan en kompis tryckt in en penna i ansiktet på honom. När läkaren skurit bort den såg han att det var en liten, liten udd som suttit där. Är inte det konstigt att kroppen inte försökt stöta bort den på alla dessa år?! Ja, kroppen är märklig...

Anton har förresten skrivit ett litet inlägg på sin blogg. Jag har hjälpt till med bilderna, men annars har han gjort det själv. Vilken datafamilj; sådan mor, sådan son osv. osv. Emma ska intervjua oss till skolan om våra data/medievanor...hmm...tror jag ska be att få återkomma när jag jobbar igen... =) Men jag mår bra av det! Och så länge man hinner med det man ska så är det väl ok?!

Tar och avslutar nu. Godnatt alla där ute!
-------------------------------------------------------
Hann visst bli godmorgon också innan jag la ut inlägget... Ha en bra dag!

Anton trötter...

Ungefär så där ser det ut hos oss just nu, förutom att Anton inte har Simons rumpa som huvudkudde ;) Inte det lättaste att få fart på en trött och förkyld liten kille. Men idag ska vi till sjukhuset för provtagning på förmiddagen, så det är hög tid att vakna nu.

Det här är förresten inlägg nummer 200! Fattar inte att det blivit så många nu, jag som hade så svårt att komma igång och blogga. Men det är så typiskt mig, otroligt seg i starten, men sen ger jag mig in för saker med "liv och lust". Snart är det också 1 år sedan, jag började med skrivandet...

Blir nog till att ligga lite lågt med skolan nu, så vi inte förstör det vi börjat bygga upp. För framåt går det, om än i snigelfart. Troligtvis blir det ett möte...igen...för att se hur skolan kan hjälpa Anton på bästa sätt. Möten, möten, möten...Ibland blir jag lite trött på min egen röst, men det är nödvändigt att göra sig hörd, så det blir bäst för Anton. Tror också det är viktigt att det blir bra från "grunden", för att allt ska funka i framtiden. Blev ännu mer övertygad när jag träffade en kompis i fredags och hon pratade om sitt barns "skolupplevelser".

Nehej, det här duger inte, nu blir det operation väckning!

Söndag morgon.

Oj, vad dagarna går...Det har varit rätt mycket i veckan, kan ha med det att göra. Så skönt när det man har på agendan faktiskt blir av. Den där stiltjen jag kände i somras är i alla fall puts väck. Nu jobbar vi framåt, uppåt! (Det där lät ju väldigt positivt!)

Tyvärr är vi smått förkylda här hemma (alla utom Emma), så vi får väl se vad det blir utav det. Antons hosta låter inte riktigt ok, så jag hoppas det inte blir värre. Han behöver sina krafter ändå, hans ork är ju inte den bästa eftersom han äter så dåligt.

Igår var vi till Parken Zoo ett par timmar, jag, Roger, Emma och Anton. Där passade vi på att klappa orm!!! Jag är riktigt stolt över oss allihopa, fanns andra som inte vågade där. Och jag som var så rädd för ormar när jag var barn... Kan väl inte påstå att de är det trevligaste som finns. Men att klappa dom var inte ett dugg läskigt. Och så tänkte jag att vågade jag inte åka Ferrari på Mantorp, så ska jag banne mig nån gång våga göra nåt utöver det vanliga. Kan inte alltid vara så "mesig" och rädd för nya saker. Kanske kommer bildbevis sen, måste smöra för min kära dotter först. Det var hon som höll i kameran.

Måste förresten visa vad som kom med posten till Anton för ett tag sedan från fina Sara; en godis box med biobiljett och trisslott. Så snällt av henne, hon har det själv riktigt, riktigt kämpigt!

Vi hade planer på att gå på Toy Story 3 idag, men nu tror jag vi tar en lugn söndag så Anton får pigga på sig, är nog lite jobbigt att sitta och hosta på biografen. Det finns ju fler helger.

Tryggve.

Igår kom nallen Tryggve som jag beställt från Barncancerfonden hem till oss. Nu är min lilla samling på pigtittaren komplett; nallarna Tryggve och Herman (också från Barncancerfonden) och Tussen (Antons påhitt av namn) som jag fick när jag lämnade blod. Hjälp...vårat hem svämmar snart över av gosedjur...nej då, skojar bara... det känns så bra att göra något som gynnar forskningen för alla barncancersjukdomar!

Idag har varit en dag med ganska fullt upp, olika "möten" här och där och lite viktiga telefonsamtal, men det mesta har varit bra. Tyvärr blev det inget personalmöte, får väl satsa på nästa istället.

Tänk att det ändå är så skönt med vanliga rutiner. (I den vardagen vi har just nu.) Både Anton och jag mår bra av det. (Och vem gör inte det egentligen?!) Bara det att komma i säng skapligt är en seger, men är troligtvis sent för andra familjer ändå...Men i sinom tid blir det nog ännu bättre. Skynda långsamt hette det visst! Anton har kunnat sluta med sina sömntabletter och vi är så glada för det, tre tabletter mindre varje kväll för honom att ta! Toppen!

Jag börjar känna mig lite krasslig, hoppas det inte bryter ut. Äter "förebyggande" mot förkylning, så förhoppningsvis hjälper det. Jag har inte varit förkyld en gång sen Anton blev sjuk, det är ganska otroligt. Han verkar må bra i alla fall, men är lite trött, tror jag. Förresten vore det nästan konstigt om vi klarar oss helt ifrån smittor, halva Eskilstuna är förkylda eller har halsont verkar det som och nu träffar vi folk i en helt annan utsträckning än tidigare. Då hoppade jag högt bara nån hostade bredvid mig affären... Lite försiktiga vill vi ändå vara, men "åker vi på nåt" så gör vi.