torsdag 28 oktober 2010

1 år!

Såg att idag är det exakt 1 år sedan jag började skriva på min blogg. Fast jag hade haft den ett tag innan, men inte fått "ändan ur vagnen", men sen var jag fast. Det blir inte lika ofta skrivet nu, men det känns som en naturlig utveckling...Men sluta helt tänker jag inte. Att blogga har blivit en liten del av mig.

Tyvärr läste jag på en blogg jag följer, att en 8-årig flicka inte klarat sin kamp mot "cancermonstret". Jag finner inga ord för det...Det borde inte få ske! Jag hoppas att det en dag ska finnas en bot för all cancer. För det är en gräslig och lömsk sjukdom. Har så svårt att förstå hur cellerna kan löpa "amok" i ett barns oförstörda kropp. Det är för mig en gåta...

När jag hör såna saker kastas tankebanorna in på sjukdom och dylikt ännu mera. För tankarna finns ju varje dag hos mig, även om vårt liv börjar bli ganska normalt ändå. Men att fånga dagen är en god ide. I morgon firar Roger och jag 22-årig förlovningsdag och för en gångs skull ska vi fira lite mer än vad vi gör annars...Man ska inte tänka att vi firar mer nästa gång eller gör det där tex. längre fram. Nej, leva i nuet, ska bli ett av mina nya motton! Sen kan det ju finnas andra hinder på vägen, det är ju inte alltid bara att "göra".

Och det som gör att jag känner mig så glad inombords är att han mår så mycket bättre än förut. För fy så dålig han varit i perioder...Jag och två andra mammor i "cancervärlden" har pratat om det; hur har barnen känt eller känner sig. Man kan överhuvudtaget inte sätta sig in i det, bara försöka förstå...

Nu blir det nog inte skrivet nåt förrän efter helgen, så ha en bra helg!

onsdag 27 oktober 2010

Läs en bok! =)

Anton har fått upp lusten att läsa. Jättekul! (Önskar bara min läslust kunde komma åter, jag som brukar plöja bok efter bok...) Här fick storasyster för sig att placera mamma mu hos Anton pga. bokvalet.
Kan inte låta bli att visa en bild på Cookie när hon och Ozzy fick känna på snö för första gången.

måndag 25 oktober 2010

Tid...

Tänk vad mycket som handlar om tid och oftast bristen på den. Just nu känns det som tiden för att blogga, är lite knapp men då får det vara så... Men begreppet tid har fått en lite annan innebörd för mig. Jag har länge förstått att om jag ska tex. lära mig något nytt behöver jag lååång tid på mig, inte för att jag har svårt att lära mig saker, utan för att jag vill känna mig väldigt säker på uppgifter jag företar mig. När jag väl känner mig säker på det jag gör, kan jag inte fatta varför jag inte börjat tidigare...Kan vara en och annan arbetskamrat som känner igen mig i mitt resonemang eller min kära man. ;) Jag väl bara en sån sort :)

Men tiden som det har tagit, för att komma in i nån sorts "vardagsliknande" lunk, har varit lång, men har behövts. Många, många har sagt att det måste få ta tid, när jag har velat skynda på. Mycket klokt av de personerna, för tiden har verkligen hjälpt oss i det avseendet. Sen finns risken för bakslag, men kanske det är lite mindre risk när man "skyndat långsamt". Hoppas det!

Tiden läker alla sår sägs det ju också; jag hoppas att det såret (med all oro) som Antons cancerdiagnos har gjort i mitt hjärta, ska bli mindre med tiden. Och att tiden fram till Antons friskförklaring (dröjer tyvärr flera år) ska gå FORT!

Och att ta tillvara på tiden man har just nu.

tisdag 19 oktober 2010

Tisdag natt...

En utklädd glad Anton på lekterapin, några timmar innan vi fick veta att han hade cancer (den 17/4-09). Känns som den glada killen börjar komma åter! Härligt!

Jaha, då sitter jag här igen...MEN skillnaden nu mot andra nätter är att jag inte kan sova pga. att jag sov en stund på soffan tidigare. För just nu känns livet riktigt bra och relativt lugnt och jag är så lycklig för det! Samtidigt som mitt "katastroftänk" kommer fram; Vad lurar kring nästa hörn?! Vet att jag inte borde tänka så och jag försöker njuta av nuet, det gör jag verkligen!

Idag var vi på dagvården och det var så mysigt där idag. Lite synd att vi inte hann träffa Helen och barnen som vi planerat på "lekis", men så kan det bli tyvärr... Skriver lite mer om dagvårdsbesöket imorgon.

Och i morgon ska jag på p-möte (medarbetarforum eller vad det heter nu för tiden ;) och förhoppningsvis blir det av också. Känns pirrigt och roligt på samma gång, det har ju "runnit mycket vatten under broarna" sen sista gången jag var på möte på jobbet.

Vilka kontraster egentligen...dagvården som blivit sån stor del av våra liv och arbetet som varit en stor del av mitt liv fram till för 1 1/2 år sedan och som nu återigen ska bli det.

Med tanke på vad Anton och vi i familjen varit med om, så är det fantastiskt att vi står där vi står idag och har kunnat ladda med ny energi inför vårt "nya gamla" liv. Men så har det tagit tid också. Jag hoppas så innerligt att vi får fortsätta på denna positiva vägen...

lördag 16 oktober 2010

J***a cancer!!!

Jag blir så ledsen och förbannad, det finns ingen rättvisa i världen...Vill inte skriva för mycket om vad det är, men det handlar om cancer och ett barn och en förälder som varit i samma sits som vi.
Ingen går tydligen "säker", inte ens om man haft det fruktansvärt jobbigt innan. Usch!!! Tänker på er massor!!!

Dels kommer tankarna om hur lätt man faktiskt kan slungas tillbaka i det där fruktansvärda livet och dessutom i dubbel bemärkelse som för den familjen. Man måste ta tillvara på livet NU! Inte skjuta på allt hela tiden, för ingen människa vet vad som händer redan idag eller imorgon... Ska också försöka vara ännu mer tacksam för allt som funkar så bra nu och inte gnälla över obetydliga ting. Helt enkelt njuta av hur bra livet är just nu för oss! Visst har man alltid saker som oroar mer eller mindre, men det är skillnad på problem och PROBLEM...

fredag 15 oktober 2010

Fredag...redan!

Vägning på dagvården. Förhoppningsvis blir vikten snart ett mindre problem.
Roger på vårat tak. Om en stund får han hoppa ur arbetskläderna för några dagar. Skönt för honom!

Tänk att det redan är fredag igen. Känns extra skönt nu då det varit mycket inplanerat denna vecka, känner mig ganska färdig faktiskt... Igår var Anton och jag till fritids och hälsade på och det gick så bra och idag åt Anton i matsalen för första gången denna terminen. Jag blir så glad!!! Kanske, kanske börjar vi få mera medvind nu. (Fast jag törs knappt skriva det...)

Har försökt strukturera upp mina dagar lite; tips från en annan mamma i cancervärlden. Bestämmer mig för att det här och det här ska fixas denna veckan, för att få fart på mig själv lite och faktiskt funkar det bra. Vissa (läs: många) saker är ju tråkiga måsten, men de har jag klarat av för tillfället. Det enda som jag inte gjort är att shoppa vissa saker, men dels är det världsliga ting och dessutom har jag nåt roligt att se fram emot sen. Fick presentkort på Kapp-Ahl och otroligt nog hittade jag ingenting när jag var där i förra veckan. Typiskt, annars kan jag knappt komma ut tomhänt därifrån... Nåja, det är ett I-landsproblem. Men shopping är himla kul! Och kläder måste man ha, tror inte det skulle vara så populärt om man gick naken... ;)

Trevlig helg!

onsdag 13 oktober 2010

Tandlagningstisdag.

Gårdagens "äntligen": Antons 3 hål i tänderna blev lagade. Så skönt att det är gjort nu! Har legat över oss, sen i våras, men nu är det klart!

Gårdagens "jobbiga" : Att behöva tvinga Anton att ta lugnande för att klara tandlagningen. Men tyvärr gick det inte utan, vi har verkligen försökt!!!

Gårdagens "bedrift": Den stod Anton verkligen för, han var så duktig! Roger och jag är så glada och stolta!

Gårdagens "roliga" : När vi skulle åka hem från sjukhuset, satt Anton och tittade på en dörr, med glasrutor i, fortfarande påverkad av det lugnande. Då frågar han mig om jag ser killen med skorna därborta?! ( Som ju förstås var Anton själv.) Så kan det bli med sån medicin i kroppen... =) Mycket pussar försökte han få av mig, under tandlagningen också, vilket kanske inte var det mest lämpliga då. Verkar som det trots allt är lite kul med lite lugnande... ;) *skojar bara*

Nu blir det kämpande med tandborstningen, så han kanske slipper hål, det svåra är bara att han för viktens skull ska äta sånt med socker och fett, så det är många kamper hela tiden. Fast ändock inte de värsta vi varit med om. Man får ett annat synsätt på saker och ting efter våra upplevelser!

måndag 11 oktober 2010

Ingen astma...

som det verkar just nu! Skönt! Får hoppas Antons besvär minskar, när han kommer igång mer. Hans ork kommer ju sakta men säkert åter.

Anton fick göra en spirometri idag och den visade att han blåste lika bra efter löpningen som innan. När Emma och Daniel fick astma, visade blåsandet markant skillnad. (Fast då för 10-12 år sedan, var det före och efter luftrörsvidgande medicin, inte löpning i 6 minuter.) Känns så bra att det inte visade något, för Anton har väl nog ändå (även om jag vet att inte livet funkar så). Tyvärr har ju både Daniel och Emmas astma "blivit kvar", den har inte växt bort som det sägs att den kan göra och Roger fick astma på "äldre dar".

Och nu laddar vi om för tandlagning imorgon bitti klockan halv 8!
------------------------------------------------------------------
Och just ja, han har gått upp drygt ett halvt kilo på en vecka, bara en sån sak gör mig lycklig...

10-10-10 (igår)




Det blev ett bra födelsedagsfirande, hoppas 20-åringen själv och våra gäster också tycker det! Lite kul datum Daniel fyllde jämna år på; 10-10-10. Har tänkt lägga ut en GAMMAL bb-bild på Roger, mig och Daniel, kanske gör det senare idag.

Igår natt satt jag vaken vid den här tiden också, blir smått irriterad för jag känner mig ganska nöjd med livet som det är just nu. Men visst, vissa saker ligger och gnager lite, men varför jag är sömnlös nu förstår jag inte riktigt...Känns som jag har lite "magkatarront" kan vara det, borde garanterat hålla mig ifrån kaffet till att börja med.

Ibland kan jag känna att det blir lite för mycket data för mig, så på sistone har jag försökt dra ner lite av den varan. Men när jag sitter uppe mitt i natten är jag glad att den finns. Igår natt chattade jag med min goa vän, som har det jättekämpigt just nu. Och hade inte Facebook funnits så hade vi setat på varsitt håll, sömnlösa båda två. Nu kunde vi åtminstone fördriva tiden och få kontakt en stund, trots att klockan var halv 4 på natten...

Det värsta är bara att dagarna blir såå sega, när jag "nattsuddat". Men jag kan ju inte hjälpa det...

Natti natti (hoppas jag...)

fredag 8 oktober 2010

Äntligen fredag!

Läxläsning hoppas jag vi slipper denna helg. Så där går det till när vi läser läsläxa; har hjälp av två små kaniner. Elvis jr och Hugo blev det den här gången. =)
Mycket mediciner blir det, men nu börjar Antons medicinskåp glesas ur lite i alla fall...

Vad glad jag blir av era kommentarer, som önskar mig välkommen tillbaka, det värmer! Det visar liksom, tycker jag, att det jag skriver betyder något för någon. För när man sitter på sin kammare och skriver, så känns det som att skriva i dagbok för sig själv, får man då respons är det guld värt!

Så var det fredag igen. Även om jag inte jobbar än, så är det nåt speciellt med helger. Hela familjen är hemma med mig och det är betydelsefullt. Just den här helgen blir det lite fullt upp, vår stora son Daniel fyller 20 år!!! Kan bara inte fatta att det är så länge sen vår lilla (stora på 4660 gram) bebis föddes...Vart har tiden tagit vägen?! Får väl se om Systemet blir det första han går till på måndag, brukar ju vara en "milstolpe" för många, hm...;)

Denna veckan har varit lite lugn, vad gäller sjukhus besök osv. Endast den vanliga provtagningen har vi varit på. Känns skönt, vi får känna oss lite mer som alla andra, med vanliga smått stressiga saker. Nästa vecka ska vi på spirometri (håll tummarna för att Anton inte fått ansträngningsastma) och så är det tandlagning på agendan också. Även om det känns jättejobbigt för Anton, så är det bra att ha såna här saker avklarade innan skola och jobb drar igång ordentligt. Sen blir nästa tandläkarbesök inte förrän Antons cytobehandling är över! Idag kom Roger och jag på att det är ca. 8 månader kvar av den, tänk vad skönt för Anton till sommaren att kunna få vara utan alla mediciner han har nu (förhoppningsvis) ! Som ikväll innan han lägger sig ska han ta 8 cytotabletter, inte kul, men tack och lov endast en dag i veckan som det är så många. Jag längtar såå till att Anton ska få leva som de flesta barn gör!

Ha en trevlig helg nu!

onsdag 6 oktober 2010

Liten uppdatering.

Känns lite konstigt att sitta här och skriva igen... Det har varit skönt att ta en liten paus, men samtidigt har jag saknat det. Blir liksom en helt annan värld när man skriver inlägg och kommenterar, konstigt det där! Men när jag börjar jobba igen, så kommer inte tiden finnas på samma sätt, så kanske bäst att vänja sig. För i november börjar jag jobba igen (inte helt säkert hur mycket än, men till viss del i alla fall). Mycket konstig känsla kan jag tala om, men det känns jättebra! Fast jag har förstått att en hel del ändrats på 1 1/2 år... Trots detta känner jag mig redo, det funkar riktigt bra för Anton och då mår jag också bra! (För våra stora barn flyter livet också på bra (det jag kan se - en mamma vet ju kanske inte allt) och det gör mig också glad.

Har haft en riktig svacka ett tag, tyckt att livet har känts pest och gråtit för minsta lilla, men nu känns det lite bättre. Jag som höll mig uppe nåt så otroligt i början när Anton blev sjuk, fast det kanske är just därför; någon gång måste allt ut. I början tyckte vissa i personalen att jag verkade så himla sansad och utåt var jag verkligen det. (Fast inuti var det rätt mycket kaos ändå.) Full kontroll, jag blev inte nöjd med mindre. Blir trött bara av att tänka på det nu... Fast det är ju min personlighet. Många gånger har jag ställt frågor och personalen har sagt det var en intressant fråga och det har jag inte tänkt på, men återkommer med svar och i stort sett hela tiden har de återkommit med fakta. Bra va?! Det är ju så man vill att det ska vara.

Vad har vi pysslat med sen jag skrev sist då?! Firat Roger (fyllde 44, men enligt honom 23, hm...), firat kusinen, varit på sjukhuset ett par gånger. På lekterapin var det firande i förra veckan; fiskdamm (Anton fick en cd-skiva) från Min stora dag och tårta och så var Katrineholms-Kuriren där och Anton blev med på text och bild! Tyvärr var inte hela artikeln med på nätet, så jag kan inte länka till den. Och i måndags passade Anton på att spela fotboll med Åsa från lekterapin och fick sig även en match med en av läkarna vi träffat mycket. Det är inte varje dag man spelar fotboll med en läkare. Jag har skrivit det förut och skriver det igen, vad betydelsefullt det är med denna fantastiska personal. När man hamnar i den här gräsliga världen, så är det så viktigt. De gör ju faktiskt att det inte tar emot att besöka sjukhuset! (Beror väl i och för sig på vad man ska göra där, men jag tror ni förstår hur jag menar.)

Anton har dessutom varit hos frisören för första gången sen cancerdiagnosen, det är också stort! Klantigt av mig att glömma att fotografera...Nu är det inte massor klippt, Anton ville inte det och han får bestämma . Jag är bara glad att KUNNA känna på hans mysiga lockar i nacken! Frisören tyckte hans hår hade en helt annan kvalite nu, än innan han blev sjuk och det har verkligen blivit annorlunda.

Nu ska jag försöka att inte dröja riktigt länge med skrivandet till nästa gång!