onsdag 31 mars 2010

Lite bättre idag...

Mina tulpaner från jobbarkompisarna.
Påskliljor ifrån Rogers syster. Emma har fotat blommorna.

Det blev en något bättre dag idag. Var ner till jobbet och "lärde" mig skriva schema. Har ju faktiskt gjort det förut, men inte hemifrån. Men vissa saker blir ju "som att börja gå på nytt", mitt arbete har jag hittills lagt helt åt sidan, har inte varit mottaglig under vårt kaosår. Jag kan inte fatta att jag snart varit därifrån i 1 år...Nåväl, det var roligt att vara där en stund, jag saknar dom verkligen. Fick en fin bukett tulpaner (tack, det värmde) och några goa kramar!

Och idag kom Anton självmant till mig och ville göra matte (toppen) och sen har han lekt med några kompisar. Så dagen har flutit på bra, även om jag grubblar vidare...

Men jag vet ju också att när det är ganska jobbigt, så brukar det ändå vända till slut. De mörka dagarna lär väl komma igen, men förhoppningsvis inte så ofta.

tisdag 30 mars 2010

Stark utåt, trasig inuti.

Helt slut efter en kämpig dag, somnade jag runt 8 vid tv:n och sov två timmar. Så nu är det stört omöjligt att sova. Typiskt! Hänt lite olika incidenter idag, som gjort både mig och Roger helt färdiga, tror han också somnade tidigare, men han vill inte riktigt erkänna det :=)

Vi har även varit hos kuratorn idag, troligtvis därför vi är utmattade också.

Ibland blir jag så trött på att många, åtminstone inom vården, säger till mig att jag verkar så sansad, lugn och stark. Flera olika personer har sagt det under det här året OCH jag vet att de bara menar väl och menar det i positiv mening, men jag önskar att jag kunde visa mera känslor utåt. Har nog blivit bättre på att visa eller att verkligen tala om för familj och vänner hur jag mår, känns det som i alla fall. För jag är lite expert på att hålla skenet uppe, men inom mig är jag trasig...Och när ska jag bli hel igen? Och varför känns det som mina tårar tagit slut?

Skriver INTE detta för att folk ska tycka synd om mig/oss, utan för att det är skönt att skriva av sig...

Nu hoppas jag på och önskar mig en bättre dag imorgon!

måndag 29 mars 2010

Ny vecka.

På påskdagen förra året.

Försöker peppa mig själv att ta ny tag! Idag har jag hunnit med pappersgöra och massa telefonsamtal och även skolarbete med Anton, känns bra. Ska försöka fixa såna saker som legat på lut ett tag, men då FÅR det inte bli en massa hinder på vägen som gör att humöret/orken sviktar...eller sjunker till botten rättare sagt.

På onsdag ska jag till mitt jobb och lära mig lägga schema hemifrån. Ska bli trevligt att gå dit och träffa lite arbetskamrater!

Känns konstigt att det är påsk i veckan. Förra året fick Anton feber på långfredagen och vi åkte till akuten, sedan blev vi kvar på sjukhus i 3 veckor...och fick Antons cancerdiagnos under tiden. Usch! På påskafton och påskdagen hade Anton så ont att han inte ens kunde gå...Så jag antar/hoppas/tror att denna påsken bara kan bli bättre!

På påskafton ska vi fira en 50-åring, ska bli roligt!

söndag 28 mars 2010

Dagens outfit.

Det är ju så populärt med Dagens outfit på bloggar, så jag ska inte vara sämre jag :=)
Elvis har valt att vara ambulansförare och Hugo byggjobbare. Poserar på Antons stol ifrån Barncancerfonden.

Borde egentligen skriva ett ordentligt inlägg, men med den sinnesstämning jag är i, så blir det inget bra. Blir ett lite lättsammare och kanske lite barnsligt inlägg med ett par bilder istället. Och ni som känner till eller har läst Historien om kaninen förstår ju varför jag visar gosedjur...

fredag 26 mars 2010

MEN.....


...ALLRA MEST TACKSAM ÄR JAG FÖRSTÅS ÖVER ATT ANTONS CANCER ÄR BORTA! (Syftar på det jag skrev i mitt förra inlägg.) Och måtte den hålla sig långt, långt borta för alltid! Det är egentligen det enda som betyder något. Alla andra bekymmer får man jobba på och det har ju ingen roll att det tar tid, även om vi önskar att allt ska vara som vanligt snabbare än i den farten det går nu... syftar på problem som blivit i kölvattnet av Antons sjukdom. Har också hört att det inte är ovanligt att reagera som jag gjort, när en del lugnat sig lite. Får se tiden an...

Antons tumör är borta och det är det viktigaste!!!!!!

torsdag 25 mars 2010

Tacksam för fina vänner

Anton sparkar fotboll i juli förra året. Fyra dagar innan blev han utskriven från sjukhuset, efter att ha varit inlagd i ca 10 dagar. Fast så blev han trött också. Men barn är fantastiska!

Det är inte så lätt för Anton att känna sina begränsningar när han leker tex. Han vill så mycket och tacka tusan för det! Han har ju på sätt och vis förlorat nästan ett år av sitt liv. Problemet är att han kan ge sig ut på små äventyr (passande för en sjuåring) och sedan känna att ; Ojdå, vad trött jag blir eller benen är trötta...Då är jag riktigt tacksam att han har en mobiltelefon, även om jag egentligen tycker det är för tidig ålder att börja med det. Kan ju heller inte kräva att kompisarna ska förstå, vi kan ju knappt det själva ibland...Men som förälder ser man ju det kanske lite lättare ändå när han inte orkar längre.

Sen har vi haft sån tur att ett han ett par gånger hamnat hos min fina vän här i närheten, som lagt sina beskyddande vingar över honom. Hon har det inte lätt, med en jobbig sjukdom själv, men har varit en av dom som engagerat sig mest i oss under vårt hemska år. För det är ju inte alltid det praktiska som behövs mest, när nåt sånt här tråkigt sker. Det har man ju klarat själv i alla år ändå. Det lyssnande örat och ett förstående hjärta har varit det allra viktigaste för mig!

onsdag 24 mars 2010

Inlägg nummer 100; Mediciner.

En smal liten Anton på vår tredje dag i Uppsala i april förra året.

En tanke slog mig i morse; hur skönt det är de morgnar när Anton inte behöver ta några mediciner. Från mars till slutet av november så åt han regelbundet mediciner ett antal gånger om dagen. Som mest fick han (vad jag kommer ihåg) 7 olika på morgonen, 3 på lunchen, 4 på kvällen plus att vi då vissa dagar var på sjukhuset och han fick intravenöst också. Nu har han morgon och kväll måndagar och tisdagar och varje kväll de övriga dagarna. Sen tillkommer ju vissa behovsmediciner ibland, som tex allergimedicin, illamåendemedicin osv. Tänk vad skönt för Anton den dag han inte behöver ta en enda tablett! Men det är ett tag dit...

Vi jobbar ju för fullt med träning på att ta mediciner i munnen och Anton är jätteduktig! Tanken är ju att ta bort sonden i magen i Uppsala om två veckor...Och även om den har varit väldigt bra att ha den så har det varit MYCKET problem kring den och då slipper vi det.

Mat (som han gillar) äter han jättebra nu, så sondmat har ej behövts på länge. Från att ha vägt runt 20 kg och vara 122 cm lång, så väger han nu 26 och är ca 128 cm lång, så mycket har skett sen i april förra året och den mesta vikt och längdökningen är ju i år. Toppen tycker vi!!!

måndag 22 mars 2010

Dagvården.

Tvillingarna Julia och Frida myser med Tant Prick.
Tjejerna har klätt ut Tant Prick. Visst blev hon tjusig?!

Idag var det dags för lite provtagning igen och lek på lekterapin. Tant Prick var där och skojade och bjöd på choklad (Antons favorit) och barnen fick en jättegullig såpbubbelflaska (såg ut som en liten glass med den hemliga blandningen i) för att det var sista måndagen hon kom, tyvärr! Annars dyker hon upp på fredagar och då är ju vi nästan aldrig där.

Roger och jag hade ett jättebra samtal med Jörgen (Antons onkologläkare). Hade samlat på oss en massa frågor som vi fick svar på, vissa saker blir inte samma "orosmoment" då.

Och värdena såg riktigt bra ut:
neutrofila 2,2
blodvärdet 126
trombocyter 277
vita blodkr. 3,3

Oktober-2002

Tyckte det var lite kul att lägga in en bild på våra barn ett antal år tidigare än i förra inlägget.

lördag 20 mars 2010

19 mars-09/10 och datatankar.

Storebror och lillebror chattar med .....
...syrran som sitter i samma (!) rum.

Igår kväll var vi och firade vår kompis som fyllde år. Jag har inte varit där sedan nyår-08 och Roger och Anton var där förra året den 19 mars. Funderade lite på hur det var då; vet att den veckan åkte vi på blodprovstagning för höftens skull, som var något bättre då, men att jag också vabbat några dagar. (Har tjuvkikat i min gamla almanacka, har inte nåt superminne...längre.) Och så jobbade jag några dagar den veckan. Kommer också ihåg att de inte stannade kvar så länge på firandet, för Anton fick ont i höften...

Den här veckan i år har vi som jag skrivit varit på provtagning, ögon, hållit oss hemma från skolan pga vattkopporna, hälsat på Emil (som ju också är cancersjuk) två gånger osv.

Det jag vill få fram med det här är att även om den här veckan i år innehåller lite annorlunda tillvaro med cancer i bagaget och ALLT som hör till, så kan man på nåt konstigt vis få till det ändå. Fast som alla andra lever vi ju inte...

Tex när vi kom hem från firandet var Anton tvungen att ta sina 8 cytotabletter och sondhålet måste tvättas och smörjas osv. Men tack och lov orkar han leka, i stort sett som andra barn...Och precis som hos oss och Emils familj så är det inte mycket som vittnar om att det bor en familj med ett cancersjukt barn, bara vissa saker som "avslöjar" det.

Ett längre tag i början så vet jag att vi hade sprutor, sondmat, mediciner, medicinkoppar, spypåsar osv, osv högt som lågt, men nu har vi liksom organiserat upp det lite, vi ska ju ändå leva med det här nu...

Och som jag skrivit förut, tänk vad bra att data/internet finns. Tiden skulle gå ganska långsamt utan och mycket intressant och bra att läsa. Men tyvärr också ledsamheter, läser några bloggar där ett par barn inte alls mår bra just nu. Förbannade cancer!!!

Men Emil och Anton har kommit på att de ska "skypa" när Emil är inlagd i Uppsala för högdos, det blir jättebra, tror jag! Så data för mycket gott med sig också! Man kan ju hålla en helt annan sorts kontakt nu för tiden.

fredag 19 mars 2010

Tänkvärda ord.




Ju mer man tänker, desto mer inser man att det inte finns något enkelt svar. (Nalle Puh)
---------------------------------------------------------------
Låt inte gårdagen ta för stor del av dagen. (Okänd)
---------------------------------------------------------------
Det som kommer från hjärtat, går till hjärtat. (England)
--------------------------------------------------------------
Att oroa sig gör aldrig morgondagen lättare, det gör det bara tristare idag. (Anonym)

torsdag 18 mars 2010

Torsdagsmys!

Anton myser i gosedjurshavet.

Skoljobb.

Vi har valt att hålla Anton hemma ett tag pga vattkoppesmittan. Eftersom vi har ett par viktiga dagar i Uppsala om ca tre veckor och inkubationstiden är 14-21 dagar så känns det lite riskabelt.

Anton har visserligen haft vattkoppor, men eftersom de antikropparna som han fått i vaccin mot andra barnsjukdomar kan vara "borta"av cyto.behandlingen, så KAN hans skydd mot vattkoppor också vara borta. (Så efter avslutad behandling med cyto. sommaren-11 så måste troligtsvis vaccin tas om.) Så vi tar det säkra före det osäkra!

Så igår agerade jag skolfröken med Anton. Inte helt lätt, men det gick. Vi hann med ganska mycket och ska jobba mer idag och i morgon.

onsdag 17 mars 2010

Ögonmottagningen och vattkoppor.

Vill inte vara med på bild i väntrummet!
På väg nedåt...

Var till ögonmott. igår. Tänker inte orda så mycket om själva undersökningen, förutom att vi troligtvis inte behöver dit mer nu, som det verkar som. Anton såg ut som en riktig tuffing med solglasögon på sig när han kom dit. Vi hade gett ögondroppar så pupillerna blev jättestora, så brillorna behövdes nog. Sen blev det trappspringande...

Träffade en klasskompis till Anton med mamma på sjukhuset och fick höra att det går vattkoppor på skolan. Så hur gör vi nu då??? Eftersom vi är där så lite, så känns det så onödigt att riskera att utsätta honom för nåt, men hur farligt är det för honom? Under den tunga behandlingsdelen fick han INTE utsättas för det, men han får ju fortfarande cytostatika. Blir att ringa fröken och dagvården med alla frågor. Suck! Känns som man ställs inför såna här funderingar/val titt som tätt...

Idag tänker jag lite extra på kusinen som opererar sitt öra!

måndag 15 mars 2010

Kompisar på lasarett.

Alexander hälsar på. Och vem ligger i "pappas säng".....Jo, Elvis! (Föregångaren alltså.)
"Kompisen" Voffis som personalen på uppvaket placerat hos Anton efter sövningen.
Anton och Emil i soffan på dagvården. I den har vi tillbringat många timmar...
Anton hälsar på Jonathan på Akademiska sjukhuset, när han opererat foten i december-09. (Suddig bild, tyvärr!)

Det sedvanliga dagvårdsbesöket på agendan idag. På eftermiddagen var vi hem till Emil (som vi lärt känna på sjukhuset) för första gången. Anton har verkligen längtat efter det. Tidigare har de hela tiden varit så olika i behandlingsfas och när Anton varit pigg så har Emil varit hängig och vice versa. Men nu blev det av! Det märks också att de har förståelse för hur den andra mår, men så har de också varit med om så mycket jobbiga, tråkiga saker det senaste året. Så förbaskat orättvist! Så bra då att ha en kompis, som verkligen förstår en.

Men jag ska inte klaga, Antons andra kompisar är jättegoa och reagerar inte så mycket när det blir händelser som har med Anton sjukdom att göra, men de har ett högre tempo än Anton och det är ju inte så himla konstigt. Medans Emil och Anton kan sitta och "bara vara". Det som är lite svårt även för vissa vuxna att förstå är ju att de båda kan verka så pigga för stunden, tar ut sig totalt, men sen blir helslut hemma sen, det tänker inte en del på...Men som jag skrivit förut, så är det omöjligt för den som inte varit i det här att veta hur det är.

Imorgon ska vi till ögonmottagningen, blir nog inte så populärt, men det måste göras. Efter det blir det nog "trappträning". Anton gillar att gå alla 16 trappor ner från ögonmott. ( Han tränar benen.) Så det är bara att gå...Får vara glad så länge det är ner vi går!

lördag 13 mars 2010

En ny dag med Anton!

Nuförtiden är vi flera (läs:alla)"datafantaster" i familjen . Bilden är från Uppsala i somras, fyra dagar efter Antons stora operation.

Har kommit av mig med bloggandet denna vecka; egentligen vill jag skriva men får inte till det. Känner ibland att det blir ganska lika saker jag skriver om och det låter så "deppigt", men det är så mitt liv är nu. Jag tycker det är så skönt att skriva av mig, även om man blir lite begränsad när man skriver på nätet. Att skriva i en dagbok är ju bra, men då får man ju inget gensvar eller kan "hjälpa" andra på nåt vis. Och så vill jag ju ha som minne åt mig själv, familjen och för Anton eftersom han ändå är huvudpersonen i vår blogg. Den som tycker jag skriver trist, slutar nog också läsa ganska snabbt. Blir så glad över våra vänner, arbetskamrater och familj som visar intresse för mitt skrivande!

Har fått lite kontakt med en person här i E-tuna genom blogg/mail och jag "ojade" mig lite om att jag tycker att jag upprepar mig och då skrev hon att det tyckte hon inte alls, snarare tvärtom, att varje dag för nåt nytt med sig . Framför allt en ny dag med Anton!

Det var väldigt fint och bra skrivet och mycket innebörd i den meningen!

Att formas...

(av okänd)

torsdag 11 mars 2010

Elvis stickade tröja.




Jag vet att det är mycket kaninskrivande på vår blogg, men jag måste få visa Elvis gulliga tröja, som min fina kompis Anna stickat. Med namnet på till och med. Dessutom var det första gången hon stickade!!!

Lilla Elvis engagerar många måste jag säga och många som blir tagna av hans historia.

Nu ska jag titta på film med en trött liten Anton. Vi har varit på sjukhuset på förmiddagen

måndag 8 mars 2010

Fullt upp.

Mycket idag; dagvården med provtagning och lekterapi, tandläkarbesök för Anton och kurator för mig. Måste få skryta lite över Anton, han var så duktig hos tandläkaren! Nu ska vi dit på tandskola några gånger, för han hade två små hål. Bra att sån "träning" finns.

Är riktigt, riktigt trött ikväll så jag hoppas jag ska somna ovaggad ...

söndag 7 mars 2010

Lördag.

Anton och Alexander.
Inte lätt att få båda grabbarna att titta in i kameran samtidigt. (Visst är dom fina i likadana tröjor?! Inköpta utan att veta att den andra hade en sån.)


Vi var och firade goda vänners son igår som fyllde 8 år. Blev en sån där trevlig och bra lördag kväll, som vi vill ha många av. Har ju blivit många helger vi mest varit hemma och tagit det lugnt, eftersom Anton varit så mycket dålig och det har nog varit det som varit det bästa alternativet det senaste året för oss, men nu känns det som något "lossnat".

När vi kom dit kom Alexanders syster och bar på ett 1-årigt barn och först kopplade jag inte vem barnet var. Tilläggas ska, att vi inte varit med på familjens firanden sedan Alexander fyllde förra året. Sen kom jag på att den lilla killen var nyfödd förra året, var ca 2 veckor då och var så stor nu. För oss har tiden stannat på nåt vis när Anton blev sjuk, men ändå har vi varit med om så otroligt mycket sedan dess. Erfarenheter som gör att vi aldrig mer blir riktigt samma personer igen...Och på nåt sätt är det som om vi "tappat" ett helt år av våra liv. En vuxen kan väl handskas med det, men för ett barn är det så orättvist...

Kan ju tänka mig, eller så kan jag inte det, hur mycket saker och ting har ändrat sig på mitt jobb när jag kommer tillbaka. För mig är det ju fortfarande som det var på jobbet den 10 april förra året. Fast i mitt stilla sinne vet jag förstås att mycket ändrats på ett år (och av "skvaller" förstås). Nåja, det löser sig väl, när jag väl är där igen. Blir säkert lite som att komma tillbaka efter en mammaledighet, efter bara ett litet tag är man inne i det igen. Jag hoppas det ska kännas så!

fredag 5 mars 2010

Blodet droppar...

En bild på Tussen och Anton i det soliga vintervädret.
Anton får blod på dagvården i november-09. Våfflan är med som stöd (och jag med förstås).
Anton och jag har tydligen samma blodgrupp. Han tyckte att han skulle få blod från mig om han skulle behöva blod igen, men jag sa att det inte funkar så. Men en bra tanke!


Idag kom jag äntligen iväg för att lämna blod. (Har inte blivit av pga min migrän, eftersom man måste vänta viss tid efter en del mediciner.) Känns skönt att ha gjort nåt bra, det var 7 år sen sist. (Sen jag lämnade blod senast alltså, jag hoppas att jag gjort nåt annat bra på de åren.) Nästa gång ska jag kanske lämna trombocyter, hade "godkänt" värde för det. Och Anton var med som stöd på blodcentralen, kan vara lite intressant för honom eftersom han fick blod och trombocyter ett flertal gånger förra året. Sen fick han hjälpa mig att välja en tackgåva och ni kan gissa vad det blev...en gullig nalle förstås...som ska heta Tussen Ludde. Den kommer från Teddykompaniet och det tyckte Anton var kul, för därifrån kommer ju kaninerna Elvis och Hugo ursprungligen. Fast för oss är ju de Umeåkaniner!

torsdag 4 mars 2010

Pussat grisen i rumpan?



Nej då, Anton har bakat kladdkakemuffins med storasyster!

Liten uppdatering.

Dagarna går snabbt, ganska fullt upp med både det ena och det andra. KÄMPAR med skolan bla. och själv var jag till doktorn igår och idag ska vi till skolsyster, så det är ju inte direkt dom vanliga vardagsbestyren, skola, jobb, fritids och sånt som jag längtar efter! (Det där lär jag väl få äta upp nån gång längre fram, hi hi!)

Och jag vill inte gnälla, men hur kan man känna sån här trötthet; jag som "skryter" med att jag alltid är morgonpiggast här hemma. Idag var hela familjen iväg (ja, inte Anton förstås, men han gick upp innan mig i alla fall) innan jag ens lyckades få upp ögonen. Konstigt! Fick tabletter av doktorn att sova på, som man INTE blir beroende av, för det är jag livrädd för. Kanske skulle prova, för då kanske jag blir piggare dagtid.

Ikväll ska Anton vara hos farmor och farfar ett par timmar, när vi ska fixa lite saker. Så kul, för Anton var inte alltid lika positivt inställd till att bli "bortlämnad" (hos familj och bekanta) innan han blev sjuk, men nu funkar det utan problem. Bra för oss att vara ifrån varandra lite och så får han ha mysigt hos dom. Farmor, farfar och Anton har många gemensamma intressen (amerikanska bilar och Elvis (kändisen) och Anton är ju inte känd för att ha svårt att prata heller...

Dags att sätta fart och ladda för den här dagen, lite sent omsider!

tisdag 2 mars 2010

Elvis på dagvården.

Elvis kollar så vi kommer till rätt ställe...
och tar blodprov i fingret (tassen)...
och blir röntgad.
Dr. Anton ordinerade rullstol.

Berg-och -dalbana.

Ska det vara så här eller är det mig det är fel på? Ena dagen känns det så bra och så nästa sjunker jag till botten. Jag trodde först att dagar som vi är väldigt upptagna har betytt att jag inte hinner grubbla, men upptäckt att så inte är fallet. Min hjärna håller igång ändå...

Det behövs så lite för att falla över kanten. Tänk om jag kunde utnyttja den energin till att göra något bra istället och nu menar inte jag det vardagliga utan nåt"större". Låter flummigt, men jag tror ni förstår hur jag menar.

Idag fick vi veta något som verkar positivt; troligtvis kommer inte Antons fröken att vara borta en längre period, som det verkade först av olika orsaker. (Som jag inte vill gå in på, av hänsyn till henne.) Men som oroade oss mycket, dels för hennes egen skull och så hur det skulle funka för Anton när han ska vara mer i skolan. Hon är så otroligt fin med honom! (Men även "hjälpfröken" i klassen är bra och gammal bekant från 6-års och fritids till Anton.)

Igår var vi på dagvården. Gick bra (som vanligt nu för tiden). Träffade kompisen som inte alls mådde bra och somnade på lekterapin. Han hade mått bra på morgonen och sedan vände det. Tvära kast, men tyvärr som det kan vara i "cancervärlden". En värld som jag knappt förstod mig på innan Antons sjukdom och inte ville bli insatt i, men nu är det som det är...Vi tog lite bilder på Elvis första besök på vårt sjukhus, lägger ut bilder sen om Anton vill.

Har förresten läst på Cancerfondens sida att det är ca 250-300 barn av de 1,6 miljoner barn som finns, som får cancer/år och funderar hur liten risken är att ens son/dotter ska bli drabbad egentligen??? Orkar inte ens räkna ut det, jag vill att risken ska vara 0%!!!!!