Kompisar på lasarett.

Alexander hälsar på. Och vem ligger i "pappas säng".....Jo, Elvis! (Föregångaren alltså.)
"Kompisen" Voffis som personalen på uppvaket placerat hos Anton efter sövningen.
Anton och Emil i soffan på dagvården. I den har vi tillbringat många timmar...
Anton hälsar på Jonathan på Akademiska sjukhuset, när han opererat foten i december-09. (Suddig bild, tyvärr!)

Det sedvanliga dagvårdsbesöket på agendan idag. På eftermiddagen var vi hem till Emil (som vi lärt känna på sjukhuset) för första gången. Anton har verkligen längtat efter det. Tidigare har de hela tiden varit så olika i behandlingsfas och när Anton varit pigg så har Emil varit hängig och vice versa. Men nu blev det av! Det märks också att de har förståelse för hur den andra mår, men så har de också varit med om så mycket jobbiga, tråkiga saker det senaste året. Så förbaskat orättvist! Så bra då att ha en kompis, som verkligen förstår en.

Men jag ska inte klaga, Antons andra kompisar är jättegoa och reagerar inte så mycket när det blir händelser som har med Anton sjukdom att göra, men de har ett högre tempo än Anton och det är ju inte så himla konstigt. Medans Emil och Anton kan sitta och "bara vara". Det som är lite svårt även för vissa vuxna att förstå är ju att de båda kan verka så pigga för stunden, tar ut sig totalt, men sen blir helslut hemma sen, det tänker inte en del på...Men som jag skrivit förut, så är det omöjligt för den som inte varit i det här att veta hur det är.

Imorgon ska vi till ögonmottagningen, blir nog inte så populärt, men det måste göras. Efter det blir det nog "trappträning". Anton gillar att gå alla 16 trappor ner från ögonmott. ( Han tränar benen.) Så det är bara att gå...Får vara glad så länge det är ner vi går!