Tacksam för fina vänner

Anton sparkar fotboll i juli förra året. Fyra dagar innan blev han utskriven från sjukhuset, efter att ha varit inlagd i ca 10 dagar. Fast så blev han trött också. Men barn är fantastiska!

Det är inte så lätt för Anton att känna sina begränsningar när han leker tex. Han vill så mycket och tacka tusan för det! Han har ju på sätt och vis förlorat nästan ett år av sitt liv. Problemet är att han kan ge sig ut på små äventyr (passande för en sjuåring) och sedan känna att ; Ojdå, vad trött jag blir eller benen är trötta...Då är jag riktigt tacksam att han har en mobiltelefon, även om jag egentligen tycker det är för tidig ålder att börja med det. Kan ju heller inte kräva att kompisarna ska förstå, vi kan ju knappt det själva ibland...Men som förälder ser man ju det kanske lite lättare ändå när han inte orkar längre.

Sen har vi haft sån tur att ett han ett par gånger hamnat hos min fina vän här i närheten, som lagt sina beskyddande vingar över honom. Hon har det inte lätt, med en jobbig sjukdom själv, men har varit en av dom som engagerat sig mest i oss under vårt hemska år. För det är ju inte alltid det praktiska som behövs mest, när nåt sånt här tråkigt sker. Det har man ju klarat själv i alla år ändå. Det lyssnande örat och ett förstående hjärta har varit det allra viktigaste för mig!