Ska det vara så här eller är det mig det är fel på? Ena dagen känns det så bra och så nästa sjunker jag till botten. Jag trodde först att dagar som vi är väldigt upptagna har betytt att jag inte hinner grubbla, men upptäckt att så inte är fallet. Min hjärna håller igång ändå...
Det behövs så lite för att falla över kanten. Tänk om jag kunde utnyttja den energin till att göra något bra istället och nu menar inte jag det vardagliga utan nåt"större". Låter flummigt, men jag tror ni förstår hur jag menar.
Idag fick vi veta något som verkar positivt; troligtvis kommer inte Antons fröken att vara borta en längre period, som det verkade först av olika orsaker. (Som jag inte vill gå in på, av hänsyn till henne.) Men som oroade oss mycket, dels för hennes egen skull och så hur det skulle funka för Anton när han ska vara mer i skolan. Hon är så otroligt fin med honom! (Men även "hjälpfröken" i klassen är bra och gammal bekant från 6-års och fritids till Anton.)
Igår var vi på dagvården. Gick bra (som vanligt nu för tiden). Träffade kompisen som inte alls mådde bra och somnade på lekterapin. Han hade mått bra på morgonen och sedan vände det. Tvära kast, men tyvärr som det kan vara i "cancervärlden". En värld som jag knappt förstod mig på innan Antons sjukdom och inte ville bli insatt i, men nu är det som det är...Vi tog lite bilder på Elvis första besök på vårt sjukhus, lägger ut bilder sen om Anton vill.
Har förresten läst på Cancerfondens sida att det är ca 250-300 barn av de 1,6 miljoner barn som finns, som får cancer/år och funderar hur liten risken är att ens son/dotter ska bli drabbad egentligen??? Orkar inte ens räkna ut det, jag vill att risken ska vara 0%!!!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar