Lördag.

Anton och Alexander.
Inte lätt att få båda grabbarna att titta in i kameran samtidigt. (Visst är dom fina i likadana tröjor?! Inköpta utan att veta att den andra hade en sån.)


Vi var och firade goda vänners son igår som fyllde 8 år. Blev en sån där trevlig och bra lördag kväll, som vi vill ha många av. Har ju blivit många helger vi mest varit hemma och tagit det lugnt, eftersom Anton varit så mycket dålig och det har nog varit det som varit det bästa alternativet det senaste året för oss, men nu känns det som något "lossnat".

När vi kom dit kom Alexanders syster och bar på ett 1-årigt barn och först kopplade jag inte vem barnet var. Tilläggas ska, att vi inte varit med på familjens firanden sedan Alexander fyllde förra året. Sen kom jag på att den lilla killen var nyfödd förra året, var ca 2 veckor då och var så stor nu. För oss har tiden stannat på nåt vis när Anton blev sjuk, men ändå har vi varit med om så otroligt mycket sedan dess. Erfarenheter som gör att vi aldrig mer blir riktigt samma personer igen...Och på nåt sätt är det som om vi "tappat" ett helt år av våra liv. En vuxen kan väl handskas med det, men för ett barn är det så orättvist...

Kan ju tänka mig, eller så kan jag inte det, hur mycket saker och ting har ändrat sig på mitt jobb när jag kommer tillbaka. För mig är det ju fortfarande som det var på jobbet den 10 april förra året. Fast i mitt stilla sinne vet jag förstås att mycket ändrats på ett år (och av "skvaller" förstås). Nåja, det löser sig väl, när jag väl är där igen. Blir säkert lite som att komma tillbaka efter en mammaledighet, efter bara ett litet tag är man inne i det igen. Jag hoppas det ska kännas så!