tisdag 19 februari 2013

Segt...

Livet känns som en seg massa och jag kommer ingenstans... Ungefär så är läget. I natt drömde jag till och med att jag försökte komma framåt, men det gick inte.

Vi har efter 3 års (!) "önskan" fått en viss typ av hjälp från skolan och det känns bra. (Blir lite säga A men inte B tyvärr, men det är av hänsyn till Anton.) Det går så förskräckligt sakta bara. Men det är nog det rätta, att skynda långsamt. Förstår bara inte att jag inte fått in det i mitt huvud än. Hur som helst så är hjälpen vi fått ett steg i rätt riktning och Anton har en underbar lärare.

Vi har haft min svärmors begravning också sedan jag skrev senast. Det var väldigt, väldigt kämpigt. Och det känns så overkligt att hon är borta...

Tyvärr har jag fått veta att Antons före detta klasskamrat som var sjuk i leukemi har fått återfall och får för tillfället ingen behandling alls. Jag önskar så att jag kunde göra nåt.

Det är mycket som "surrar" i huvudet just nu, men nåt som i alla fall känns bra är att jag ska gå och jobba ikväll!  Har blivit dåligt av den varan i år, förutom möten och min utbildning då.

Man får vara glad för det lilla...