tag:blogger.com,1999:blog-26047635919755568582024-03-13T13:51:21.438+01:00Camilla och Antons blogg- våra cancerresor:Här har jag skrivit om vårt liv, efter vår yngsta son Antons cancerdiagnos (lymfom) i april 2009. Cancern är borta och behandlingen blev klar i början av sommaren 2011. Våren 2016 räknades Anton som friskförklarad. Senare samma sommar fick jag (Camilla) veta att jag har bröstcancer. Så nu börjar en ny resa...Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.comBlogger430125tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-86962445131385298452017-12-30T12:27:00.003+01:002017-12-30T12:27:42.794+01:002017En lite summering av 2017 kan vara på sin plats... Det har varit både ett bra och dåligt år. Jag har haft flera infektioner, fått en bakterie i tarmen 3 (!) gånger, behövt operera bort livmodern (pga. "tantproblem"). Men i nuläget är de bekymren borta tack och lov. Och inget elakartat fanns i min livmoder och äggstockar och den årliga mammografin visade ingenting, vilken lättnad! Nu är det min arm och armhåla på den opererade sidan som spökar, men det har jag också sökt hjälp för, så hoppas på bättring.<br />
<br />
För Anton går det bra, han kämpar på med skolan och mår bra, det allra viktigaste!<br />
<br />
För de vuxna barnen och Roger flyter det mesta på, de kämpar på med skola och arbete!<br />
<br />
Något fantastiskt roligt vi gjorde i år, var att åka till New York tillsammans med alla 3 barnen. Vilken resa och vilken stad!!! Vi har pratat om det länge och nu gjorde vi slag i saken, Så glad för det!<br />
<br />
Det var lite grann om i år.<br />
<br />
GOTT NYTT ÅR TILL ER SOM TITTAR IN HÄR!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-56179565832879495912017-01-24T13:22:00.000+01:002017-01-24T13:22:10.421+01:00Färdigstrålad. För en vecka sedan blev jag klar med strålningen! Det har gått så otroligt bra, men fy 17 vad det tagit på krafterna... Trött, tröttare, tröttast... för att inte tala om hur det känns/ser ut där jag är strålad. Tvättar med en speciell lösning och får "lägga om" varje dag. Håller på med mina sjukgymnastikövningar också, så inte min arm blir värre. Förhoppningsvis ska den ju bli bättre i sinom tid. Som det känns nu undrar jag hur det ska funka att arbeta med den vänstra sidan. Får försöka ha is i magen. Hur som helst är det skönt att denna delen av behandlingen är avklarad!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-29909574926892484422017-01-07T16:28:00.000+01:002017-01-07T16:42:45.064+01:0018/25! :) Det är vad jag klarat av hittills av strålningen! Bara 7 gånger kvar! Har gått bättre än vad jag trodde. Visst det är lite kämpigt att åka fram och tillbaka till Örebro och jag har besvär med armen och har som (bränn)märken efter strålningen och är så himla trött... Men det är ett lågt pris att betala tycker jag! Jättebra personal är det också, fast det tycker ju jag det är för det mesta i vården.<br />
<br />
Nu är det bara att kämpa vidare!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-47106926627064380752016-12-12T09:49:00.000+01:002016-12-12T09:49:12.399+01:00Strålningsstart. Idag åker Roger och jag till Örebro för att jag ska påbörja min strålning, 25 gånger på drygt 5 veckor. Skänk mig en tanke eller två...Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-81763869793193308792016-10-04T02:26:00.001+02:002016-10-04T02:31:44.140+02:00Opererad!Jag som trodde att jag skulle komma igång med bloggande igen, men nä, så blev det inte, men ska skriva några rader nu...<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Hur som helst så blev jag opererad förra måndagen (26/9) efter många veckors väntan. Operationen gick bra, den tog cirka 3 timmar och all personal var så himla snälla och omhändertagande. Jag var inte alls pigg på att bli sövd, men det gick jättebra och något annat alternativ fanns ju inte heller. Mitt kontrollbehov fick sig väl en liten knäck där... Men nu har jag varit med om det. Är ju lite rädd för "nya saker".</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Fick ligga kvar på patienthotellet ett dygn och sedan åka hem till hemmets lugna vrå. Ett bröst fattigare, men förhoppningsvis cancerfri!!! Nu återstår 3-4 veckors väntan till återbesöket för att få veta vad det är för tumör och vad det blir för fortsatt behandling...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Måste säga att jag mår bättre än vad jag trodde jag skulle göra. Jag hade förväntat mig ett skräckscenario, funkar bra för mig i alla fall, för då blir jag bara glatt överraskad om det så bara är något mindre jobbigt än jag förutspått. Självklart har jag ont, det spänner och är svullet och jag är så trött, så trött. Förutom nu då, mitt i natten (syftar på tröttheten )...</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Men bäst att försöka sova ändå!</div>
Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-70938447005501358262016-08-28T10:23:00.000+02:002016-08-28T10:23:07.495+02:00Förbannade jävla skitcancer!!!Jag skrev ju att jag skulle återkomma om något hände cancermässigt och tyvärr har det gjort det: jag fick veta för 2 veckor sedan att jag har bröstcancer...<br />
<br />
Livet känns inget vidare och det är svårt att ta in. Känns overkligt. Menar inte att jag skulle vara immun mot cancer på nåt sätt. Men 3 familjemedlemmar (i rakt nedstigande led-min mamma, jag och min son), som får cancer och som inte har med ärftlighet att göra, det känns ofattbart. Ska gräva lite djupare i det, när orken finns.<br />
<br />
Men nu är det bara att kämpa på och plocka fram den inre styrkan igen! Men som visserligen knappt gått att stoppa undan; de flesta åren sedan Antons cancerdiagnos har det varit mycket oro, ångest och så vidare.<br />
<br />
Men vi har blivit starka som familj och jag hoppas vi kommer ha nytta av det nu, när en ny resa börjar...<br />
<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-39655331914533400242015-06-09T12:25:00.001+02:002015-06-09T12:25:53.163+02:00Avslut och nystart...För några veckor sedan, var vi på årskontroll i Uppsala (4 år efter avslutad behandling). Allt såg bra ut!!! Något som är väldigt viktigt att följa upp efter Antons cancerbehandling, är att han kommer in i puberteten. Har han inte gjort det nästa år, så kanske det är dags för behandling av det. Men det är nästa år det. Tänker inte oroa mig för det nu...<br />
<br />
Avslutning i skolan har det varit. Den jobbigaste hittills, då Anton slutar sexan och byter skola OCH sin fantastiska lärare, han haft i stort sett ända från ettan (förutom 1 år ungefär). Det var ingen rolig känsla... Men lärarna han kommer få i 7:an verkar också bra. Så det hoppas vi på! Tror det är bra med en nystart också.<br />
<br />
För övrigt har de senaste månaderna varit så himla bra. Anton har mognat (fyllt 13 år till och med)! Jag tror dessutom att tiden från cancerdiagnosen också gör sitt. Den hemska sjukdomen "sätter sig i huvudet", hur man än bearbetar den.<br />
<br />
Men just nu är livet härligt! :) <br />
<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-26128113121219181472015-02-25T12:25:00.001+01:002015-02-25T12:30:23.965+01:00Det här med ålder och år...Läser en rätt kul blogg (Monas universum), där Mona emellanåt skriver om att hon har en ålderskris inför 50-årsdagen i sommar. Jag fyller visserligen "bara" 44 i sommar, men jag bryr mig inte ett dugg om att siffran stiger. Känns så skönt! Inbillar mig att det har att göra med att mina föräldrar inte blev så gamla (mamma 47 och pappa 63)... <br />
<br />
Och så det här med att åren går så fort nuförtiden... Också skönt! För nu i april är det 6 år sen Anton fick sin cancer. För ju längre tiden går sen 17 april 2009 (tycker inte om det datumet alls, eftersom min mamma dog den 17 april, fast 1988), desto mindre risk för återfall. Så för mig får gärna åren gå!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-6919738727755760272015-01-13T10:08:00.002+01:002015-02-25T12:28:17.351+01:002014Jag skulle ju inte skriva, såvida det inte hände nåt cancermässigt. Men på den fronten är det lugnt... Vi har klarat av 3 kontroller hos Antons fantastiska läkare Jörgen och ett besök på barnonkologen på Akademiska. Troligtvis blir det längre mellan kontrollerna nu och det känns, tro det eller ej, skönt. Det är så psykiskt jobbigt för Anton och han behöver lugn och ro. Trodde aldrig jag och Roger skulle känna så. Vi som fick panik när de drog ner provtagningen från 2 ggr/vecka till 1gång och sedan varannan vecka och så vidare... Däremot har vi haft många andra besök i vården, så lugnt är det inte. Men, men, det verkar vara så som livet ser ut för oss.<br />
<br />
Men det märks att Antons syskon är vuxna nu. (De är 20 och 24 år gamla nu, hjälp vad tiden går.) Från att ha varit en "kaosfamilj" (tolka det hur ni vill), så funkar vi mycket bättre tillsammans. Och de är till stor hjälp, också för mig och Roger. Vi har kunnat åka bort på tu man hand några gånger och de har varit hemma med Anton! Nu har vi planer på att göra en resa alla fem ihop, antingen nästa jul, eller till Rogers 50-årsdag (hösten 2016). Vi får se, utmaningen blir att komma överens om ett resmål i en familj med 5 starka viljor, haha! <br />
<br />
Året 2014 gick både uppåt och neråt i vår berg-och-dalbana. Vissa perioder bra, vissa inte. Man får försöka förtränga det dåliga och fokusera på det positiva. Jag är glad att jag kunnat jobba mer än året innan i alla fall. Nu menar inte jag att det är viktigare än Anton, men att få känna att man på det stora hela kan sköta sina plikter, gör ju att självkänslan stiger. Och som jag skrivit förut så är det viktigt att vara en del i ett socialt sammanhang också.<br />
<br />
Vi fick ett skrämskott i somras; helt plötsligt fick Anton mängder med blåmärken på benen. Såg riktigt illa ut. Vi kontaktade dagvården och fick komma dagen efter. Det är väl ändå en liten gräddfil och en STOR trygghet, att man som förälder blir tagen på allvar! Men då kom nästa problem, Anton har ju inte port-a-cathen kvar och personalen var tvungna att ta venprov, som Anton är livrädd för. Men det gick så himla bra. Tog lång tid, då Anton är svårstucken tyvärr. Men med lugn, tålmodig personal och en kille som har vuxit till sig, så gick det kanonbra! Tack och lov var det inget fel. Utan det visade sig att det är en medicin Anton tar för att må bättre, som kan ge denna biverkning och det i kombination med att Anton farit runt på kick-bike och slagit i benen massor så... Vilken lättnad! Och nu har blåmärkena hållit sig borta.<br />
<br />
I april är det 6 år sedan Anton blev sjuk. Och månaden efter fyller han 13 år! :) Och nästa år på våren, 5 år efter avslutad behandling, så kommer han bli friskförklarad, underbart! <br />
<br />
Får se om jag dyker upp nåt här igen. Anton vill att jag ska skriva, så vi får se...<br />
<br />
<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-74648292748223115262014-01-21T19:22:00.002+01:002014-01-23T10:33:14.443+01:00Dags att runda av.<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
</div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhVpUeQiHTED3xCHOqp5rWKPXeHCb1y4RHj_tRXjVniMskVbbulAlWMPcghm4ltwY7MVQc36aZxru4lsSJTaY-I7WKyxY7_mtfekXk8GVdOjA6qN2iAmDfjxU8iaJCY-7gbQS8coKe18PM/s1600/140120+014.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhVpUeQiHTED3xCHOqp5rWKPXeHCb1y4RHj_tRXjVniMskVbbulAlWMPcghm4ltwY7MVQc36aZxru4lsSJTaY-I7WKyxY7_mtfekXk8GVdOjA6qN2iAmDfjxU8iaJCY-7gbQS8coKe18PM/s1600/140120+014.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
Det är dags att sluta helt med bloggen nu. Jag har inte behov av att skriva längre och tiden finns inte riktigt heller. Det klart att jag skulle kunna få ner några rader då och då. Men eftersom det här mest var tänkt som en cancerblogg och vårt liv tack och lov innehåller mindre och mindre av det, så känns det som ett steg till i rätt riktning.<br />
<br />
I helgen som var, var det 5 år sedan vi första gången satt på akuten för Antons fruktansvärda smärtor. Som en blixt från en klar himmel... Han hade varit så frisk innan. Och nu äntligen börjar vårt liv kännas mer som "vanligt", det vill säga tiden innan cancern. Helt vanligt känns det inte som det kommer bli, men så nära som vi är nu, har vi inte varit sen innan Anton blev sjuk. Men hjälp, vad tid det tagit och vi får fortfarande ta det "sakta men säkert" och leva "en dag i taget". <br />
<br />
Jag önskar att det fanns nån sorts plan att att ta till efter cancersjukdomen, för att komma framåt med det psykiska måendet. Det sägs ju att vara med om en cancersjukdom, är ungefär samma sak som att ha upplevt krig. Och det säger ju mycket, tycker jag. (Men alla reagerar inte på samma sätt givetvis.) Men jag ska inte klaga, för vi har fått otroligt mycket hjälp från personer inom olika instanser. Och självklart är prio ett överlevnad! <br />
<br />
Cancerkontrollmässigt då?! Var tredje månad blir det blodprov och läkarbesök (vet ej hur länge det kommer pågå) här på vårt sjukhus. Och en gång per år är det kontroll på Akademiska i Uppsala. <br />
<br />
Igår var vi på en cancerkontroll här på Mälarsjukhuset. Det gick så fantastiskt bra! Kan låta som skryt, men när i stort sett alla besök/kontroller slutar halvdant gjorda, med rädsla och ilska då är det inte skryt, tycker jag. Så himla stolt över Anton! Han har förändrats så mycket... Låt oss få "vila" i det här nu. Provsvar har vi inte fått, men förhoppningsvis är de bra. Han verkar åtminstone pigg och välmående.<br />
<br />
Skulle något förändras till det sämre cancermässigt, så återkommer jag nog. Men jag önskar att jag inte ska behöva skriva här igen på grund av sjukdom...<br />
<br />
Med hopp om en cancerfri tillvaro!<br />
----------------------------------- <br />
Liten uppdatering: Proverna såg bra ut! :) Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-22141405379105302322013-10-28T14:48:00.001+01:002014-01-21T19:35:18.814+01:00Väldigt kloka ord...... från en väldigt klok man, <a href="http://ikroppenmin.blogspot.se/">Kristian Gidlund</a>, som tyvärr förlorade kampen mot sin cancer för en tid sedan:<br />
<br />
"Därför ser jag det ännu tydligare - jobba inte för mycket, låt inte känslorna stanna i era bröst, prata, bråka aldrig om pengar, våga säga nej, våga säga ja, våga vara lyckliga."<br />
<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgsL6RItSn-_huUQOsG4rAmQkwGhrdlEOb8YzTuyt1Q9aGcZdzkwjkwXvAvcm5dwZre0qRbLzHtthqhOJyjGJmGEmkYXAyKjbo0VeDO5VkC6eRG0WvyOYI4G6MA0rrGjmK8Pe86BGb0aRg/s1600/131028+466.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgsL6RItSn-_huUQOsG4rAmQkwGhrdlEOb8YzTuyt1Q9aGcZdzkwjkwXvAvcm5dwZre0qRbLzHtthqhOJyjGJmGEmkYXAyKjbo0VeDO5VkC6eRG0WvyOYI4G6MA0rrGjmK8Pe86BGb0aRg/s320/131028+466.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-29690005014339666112013-10-09T21:00:00.001+02:002014-01-26T10:57:50.713+01:00Översköljd.Häromdan (för övrigt en underbart solig höstdag) när jag skulle hämta Anton och såg när han la sig på marken och rullade ner för slänten de har på skolan, så var min första tanke; Nej... han blir skitig och dan... Men så hejdade jag mig i min egen tanke, att vad spelar det för roll. Han såg så himla nöjd ut och hade kul med kompisarna och det är ju det viktiga! Tänker på de barn (alldeles för många) som inte nånsin kan göra sånt mer... Där och då kom det över mig igen, vilken tur vi har haft (hittills)... Cancern är borta och livet funkar i det stora hela bättre än på länge. (Vissa bakslag kommer ibland, på den känslomässiga fronten och så kommer det kanske fortsätta. Oro och ångest försvinner inte i en handvändning.) Nu kan det låta som att jag är så djup och går och tänker på det här hela tiden, så är det inte. Men det är sånt jag vill pränta ner... För att påminna mig själv. <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiC5Z8QfCtKswbEI3rTGdk08XrBqcPtX42rgleb95-gqlKQJo2V-poljWtGjUdv6loW8rQmxn3dl4UkrBeEMgFqwA4_ksDIJ7VBihmV2RjwKgBfr3eTc7AitCUGtq430tajb6CJVSze0EU/s1600/131009+283.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiC5Z8QfCtKswbEI3rTGdk08XrBqcPtX42rgleb95-gqlKQJo2V-poljWtGjUdv6loW8rQmxn3dl4UkrBeEMgFqwA4_ksDIJ7VBihmV2RjwKgBfr3eTc7AitCUGtq430tajb6CJVSze0EU/s320/131009+283.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
"Livets klot"<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-61338113235694135882013-10-06T10:44:00.001+02:002013-10-06T10:51:28.456+02:00Förändringarnas tid :)Saker och ting ändrar sig. Vår dotter har flyttat till Karlstad nu. Så nu är det bara jag, Roger och Anton som bor här hemma (plus ett gäng djur, pust... ;) Känns underligt, men jag tror att det kommer bli bra. De senaste åren har tagit så hårt på oss alla fem och nu (tycker jag åtminstone) känns det som vi har börjat läka och kan "bli" en hel familj igen. Kan låta motsägelsefullt, men vissa av oss har börjat må mycket bättre nu och det gör ju att ångesten, ilskan och irritationen håller sig längre bort än förut. Och vi mår bättre tillsammans hela familjen. För det är baske mig inte lätt att hamna i cancervärlden. Hela familjen mår dåligt, även om det självklart är värst för den som insjuknar.<br />
<br />
Nu börjar vi det nya kapitlet och önskar att livet ska få vara lugnt och få "vila" i det (förutom vardagsstressen då, som hör till för alla). Men mycket, mycket hellre den stressen än sjukdom och elände.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEirDcSmRVWQHai1rR6ax49EKlLHR9c9YWMYNgb9mt_D1m5SmDOarZSpXkrmPl8DA5P4l07gB6qFztCuRT401xO-WoX_opAQv4tGdC-4RaVjD2NKQSupP3pAF3uF15nUTdRpTiKnfBpQ34k/s1600/Camillas+mobilbilder+278.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEirDcSmRVWQHai1rR6ax49EKlLHR9c9YWMYNgb9mt_D1m5SmDOarZSpXkrmPl8DA5P4l07gB6qFztCuRT401xO-WoX_opAQv4tGdC-4RaVjD2NKQSupP3pAF3uF15nUTdRpTiKnfBpQ34k/s320/Camillas+mobilbilder+278.jpg" width="240" /></a></div>
Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-53414287794185515162013-09-28T20:16:00.003+02:002013-09-28T20:16:59.052+02:00LD- prov.När vi fick veta att Anton inte skulle behöva göra magnetröntgen längre (eftersom det gått 2 år sen avslutad behandling och röntgenbilderna såg helt normala ut nu), så blev det dubbla känslor. Lättnad för att han skulle slippa genomgå stressen/oron/ångesten som hör till runt den undersökningen... Men också en gnagande oroskänsla, hur blir det nu om nåt börjar växa i hans kropp?!<br />
<br />
Men när jag märker att Anton blivit en helt annan kille nu, när inte dessa undersökningar ska ske och port-a-cathen är borta, då blir jag varm i hjärtat. Och då överväger faktiskt den känslan (oftast i alla fall...) <br />
Beror ju på hur tankegångarna går.<br />
<br />
Hur som helst så träffade vi Antons cancerläkare i veckan och fick då höra att de ska ta ett prov (var tredje månad) som heter LD-prov och visar sönderfallande celler (om cancereländet skulle börja röra på sig, hemska tanke). Tydligen ett prov som är vanligt att ta efter lymfomsjukdom, vad jag förstod. Känns bra.Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-30873718703386512962013-09-10T11:29:00.003+02:002014-01-23T10:34:24.534+01:00Varning!<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZHbLRpCvZbF1L7VxVTJRtsMaLbhvSHXonkmMW6BkkGobR6wiBSn6Pq7m4IWUu7srmu1z1wwwMauFDLxXGl5tUCWJyYBi5nIMntBWtMW9bn6orRsWbp6sxeDA54zFk-_DP271MZ0x7VI4/s1600/Camillas+mobilbilder+336.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEgZHbLRpCvZbF1L7VxVTJRtsMaLbhvSHXonkmMW6BkkGobR6wiBSn6Pq7m4IWUu7srmu1z1wwwMauFDLxXGl5tUCWJyYBi5nIMntBWtMW9bn6orRsWbp6sxeDA54zFk-_DP271MZ0x7VI4/s320/Camillas+mobilbilder+336.jpg" height="320" width="240" /></a></div>
(Bäst att skriva så, då någon tog illa upp när jag la ut den på facebook. En del är känsligare än andra. Jag är nog lite "skadad", för jag tål ganska mycket, både på gott och ont...)<br />
<br />
Så ser den i alla fall ut; port-a-cathen efter 4 år och 4 månader i Antons kropp.<br />
<br />
Ett stort orosmoment, men ett otroligt bra hjälpmedel! Anton är tydligen väldigt svårstucken och det visste vi inte. De hade fått sticka honom runt 8 gånger när han var sövd, för att få tag i ett kärl. Så vi kan vara glada att han haft "porten" när han hade cancer. Tittar man nog på den, kan man se att det är märken efter många, många nålar. Ja jösses, den har sin egen lilla historia...<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com4tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-73668416297525354802013-09-09T14:15:00.000+02:002013-09-09T14:15:16.268+02:00Kolmården.För fjärde gången sen Anton insjuknade i cancer var vi till Kolmården med Barncancerföreningarna igår. (Förra året åkte vi inte.) Helt fantastiskt att de anordnar en sån dag!<br />
<br />
Nåt som däremot kändes overkligt (och ledsamt) var när vi såg mängden barn med familjer som tittade på den fina delfinshowen (som bara är för "barncancerfamiljer"). Delfinariet var i stort sett fullt... Samtidigt som man är väldigt tacksam och glad över att vara där, så far tanken genom huvudet; alla dessa barn och ungdomar, hur mycket har de fått vara med om... Och så alla som inte finns hos oss längre...<br />
----------------------------------------------------------------------------<br />
<br />
Vi hade i alla fall en jättebra dag och var så nöjda (men trötta) alla tre på kvällen!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhi6ebf6mJ_7xj-N9rtURc__hbXEc-9jHEYTVRASOKFjCrhP_h3oK6iVPFaQSWJC0r_EGiDoHyatTbk0f8eUcoL91HjKteQctwPy9bztmJwaQZtWXB2xLwGiOMSKoxn2xCesmP-WpuHnoM/s1600/Camillas+mobilbilder+369.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhi6ebf6mJ_7xj-N9rtURc__hbXEc-9jHEYTVRASOKFjCrhP_h3oK6iVPFaQSWJC0r_EGiDoHyatTbk0f8eUcoL91HjKteQctwPy9bztmJwaQZtWXB2xLwGiOMSKoxn2xCesmP-WpuHnoM/s320/Camillas+mobilbilder+369.jpg" width="240" /></a></div>
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEiUe7eMDtmUrtnI5YjR2UJGGrbvJVHo5UsDXaHA8VYbzRA6UPKezB4zKoaYdEDGp3Y0na13uE5GbfN7EBJSZp6OnLKqk29LNtnykmc9OGR3URPRtoqQY0KM8ehty-lVvEESlcudOv7NO0c/s1600/Camillas+mobilbilder+369.jpg" imageanchor="1" style="clear: left; float: left; margin-bottom: 1em; margin-right: 1em;"></a><br /></div>
Tack Kolmården och Barncancerföreningen och även Lidl som sponsrade med fika! :)<br />
Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-4865338192906688192013-09-07T20:54:00.001+02:002013-09-07T21:11:44.258+02:00Port-a-cathen bortopererad.Nu var det visserligen en vecka sedan. Men det går att skriva om gamla nyheter ändå och det är ju BRA nyheter! Jag tror Anton tycker att det är en befrielse att den inte är kvar längre. Han verkar inte lika rädd för att något eller någon ska komma emot där. Underbart! Häromdagen såg jag honom "skojbråka" med en pojke i klassen (de var med på det båda två) och jag tror faktiskt det var första gången jag såg det. Det säger en hel del... Porten har varit ett mycket irriterande objekt.<br />
<br />
Och förhoppningsvis var det här sista sövningen (åtminstone vad gäller cancersjukdomen). (Om någon undrar varför han blev sövd, så är det bland annat för hans stora oro inför alla ingrepp, I vanliga fall tror jag man är vaken, men jag är inte hundra på det. Dessutom skulle tandläkaren "fixa" lite med Antons tänder när han var sövd.)<br />
<br />
Nu är det bara "stick-i-fingret" var tredje månad som gäller och det fixar han galant.<br />
<br />
Ännu en sak som är avklarad att "bocka av på listan"!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-22648029694910401472013-08-05T14:10:00.003+02:002013-08-05T23:16:52.545+02:00Ännu en helg...I mångas ögon en säkerligen ganska intetsägande helg. Jag har jobbat (gick jättebra), vi har hälsat på några i familjen (som flöt på bra av flera anledningar; inget tjat om att åka hem eller vredesutbrott t.ex., dessutom har vi/har haft "vissa familjeintriger" som kanske, kanske är på väg att gå över..) Det blir lite säga A men inte B, men liknande problem finns i fler familjer, det vet jag.<br />
<br />
Och någon här hemma har sagt att han längtar till skolan börjar. Det är som ljuv musik i mina öron! :)<br />
<br />
Det behövs inte mycket för att jag ska bli nöjd.Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-38757382936580414542013-08-01T09:14:00.000+02:002013-08-01T09:14:24.043+02:00"Dr Rune"-"THE ONE WHO SAVED MY LIFE."<br />
-------------------------------<br />
Antons egna ord om sin onkologläkare här i Eskilstuna. Det kom helt plötsligt från honom för en tid sedan. Lät så gulligt (och på engelska t.o.m.), MEN samtidigt är det mycket allvar bakom orden...<br />
<br />
(Vill inte skriva ut läkarens riktiga namn, men allra helst ni som vi lärde känna under Antons första sjukdomstid vet ju vem "dr. Rune"är. Det var en söt liten cancerpatient som tyckte att han skulle heta så då. Man måste skoja också när man hamnar i en så tung tillvaro.)Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-69684753585333297782013-07-30T11:10:00.001+02:002013-07-30T11:10:44.073+02:00Tiden innan och tiden efter.Tiden går. Och jag är igång och jobbar igen, härligt. Att kunna gå till jobbet för mig, känns inte alltid som en självklarhet längre. Så därför är det så betydelsefullt. Sen kunde ju den som bestämmer över vädret gärna se till att värmeböljan som varit att dra vidare... ;) Men idag är det ju lite svalare i alla fall.<br />
<br />
Det här med cancer finns som ett stort orosmoln. Inget konstigt i och för sig, då så många blir drabbade. Men det är en vidrig sjukdom som skördar liv (det absolut värsta av allt), men som förstör liv även om man blir frisk. Det här är min åsikt och ingen annans. Men för oss är det tiden innan och tiden efter... Jag vill inte skriva för mycket om hur Anton förändrats, men som jag skrivit förut är han ju inte samma kille som innan. (Mest troligt är vi alla familjen förändrade.) Det obekymrade och sorglösa beteendet som barn OFTAST har, finns inte riktigt kvar på samma vis. Men ibland ser vi en ljusning. Vi har träffat en person som kommit nära inpå. Som ingen annan lyckats med. Och det känns så bra. Tyvärr kommer ju sommar och semestrar i vägen och ställer till det lite. Men hösten kommer snabbare än man tror och då får vi kämpa vidare.<br />
<br />
Många olika diagnoser har även varit uppe på tapeten, men nu har de som kan det där, konstaterat att han inte har någon sådan. Utan att det beror på det han varit med om i samband med sin cancersjukdom. Det är något som Roger och jag anat. Men att det inte är så lätt för "proffsen" att konstatera förstår jag, då "symtomen" lutat åt många olika diagnoser när jag själv läst om det. Men nu vet vi. Och då kan man jobba utifrån det... "Hjärntröttheten" efter en cellgiftsbehandling kan tydligen sitta kvar i åratal hos den som fått det, så att Anton inte orkar med sådant som tröttar ut huvudet, som tidigare, är heller inget konstigt.<br />
<br />
Försöker vara tacksam för hur långt vi faktiskt kommit... Det är nu 2 år EFTER avslutad behandling (t.o.m. inne på det tredje). Underbart! Tänker på en person i vår närhet som skulle på cancerbehandling igår, som nyligen tappat sitt hår och som kämpar med jobbiga biverkningar och tankar kring sjukdomen. Tänker på de föräldrar och storebror som denna vecka ska begrava sin fina dotter och syster, som kämpat sedan samma månad Anton blev sjuk. Himlen har blivit en fantastisk ängel rikare, men det är så fel, så fel, så fel!!! Förbannade cancer... Då finns det mycket att vara tacksam över, trots att vi har en kamp var dag här hemma. Visserligen frustrerande ibland och kämpig, men det är just nu ingen kamp mot en sjukdom som kan vara dödlig...<br />
<br />
Hatar cancer... <br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhT4pPBHgnFxrmEkvYngS5_SGDEF7YHPnf7KDZrScBV7UMzSV01UljtOVXOCxrb5FlWQtfgYDTPZO7PsqWEx5Ny1zwEppGCetryn1SH9KMTZNxc9FXUeU2unb0GSH8Lj-nXwdR7Mtq5zvA/s1600/Photo+Effects-1336737049680.jpeg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhT4pPBHgnFxrmEkvYngS5_SGDEF7YHPnf7KDZrScBV7UMzSV01UljtOVXOCxrb5FlWQtfgYDTPZO7PsqWEx5Ny1zwEppGCetryn1SH9KMTZNxc9FXUeU2unb0GSH8Lj-nXwdR7Mtq5zvA/s1600/Photo+Effects-1336737049680.jpeg" /></a></div>
<br />
<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-66302004921016345772013-06-23T11:42:00.000+02:002013-06-23T19:25:35.932+02:0042... :)Ja, det fyller jag idag! Födelsedagen i sig är inget i jag tycker är nåt märkvärdigt att fira (gillar inte att stå i centrum). Men "hör och häpna", jag gillar när siffran stiger. När man som jag har en mamma och pappa som bara blev 47 respektive 63 år då känns det bra att FÅ bli äldre! Vill gärna över deras siffror...<br />
<br />
Sista tiden har det varit fullt upp (som för de flesta nu i juni). Vi har klarat av Antons skolavslutning, Emmas student osv. Dessutom har sista tiden varit fylld av olika besök inom vården. Kämpigt men viktigt! Men snart blir det lite sommarledigt från sånt också.<br />
<br />Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-7528790358573641842013-06-01T19:43:00.002+02:002013-06-01T19:43:57.994+02:00Röntgensvar! :) <br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEie2wCVmubgdMMOStTc08FznvnwWBHD0j8Mdq64b-StJV_Z2FF061bRFXZryWB_hOTWuMWXZ8_wG2PN1ANHdF7BG_9q-AYNihM0-wkKkjzq5w0ZFXYBxOGZWCCZXOs_1r8Dd-W_5osdchI/s1600/IMG_0551.JPG" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="240" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEie2wCVmubgdMMOStTc08FznvnwWBHD0j8Mdq64b-StJV_Z2FF061bRFXZryWB_hOTWuMWXZ8_wG2PN1ANHdF7BG_9q-AYNihM0-wkKkjzq5w0ZFXYBxOGZWCCZXOs_1r8Dd-W_5osdchI/s320/IMG_0551.JPG" width="320" /></a></div>
Vi har fått svar på Antons röntgen nu, bara bra besked, inga cancerceller och den oroväckande vätskan i benmärgen är helt borta! Underbart och faktiskt en smula ofattbart. I två år nu har det först varit ärrvävnad där lymfomet satt, efter det kom ödemet (vätskan) på ett annat ställe i bäckenet. Och nu ser det ut som i de flestas höfter/bäcken. Det känns så lugnande. Och eftersom det gått 2 år efter avslutad behandling och allt ser bra ut så behövs heller ingen röntgen mer. (Detta enligt deras riktlinjer för hur lymfom ska följas upp, så det är inget som tas ur luften.) Det enda Anton behöver göra är att ta blodprov (stick i fingret) var tredje månad, men det blir ju inte alls samma stressmoment som sövning och röntgen.... Tror vi alla tre åkte hem med ett leende på läpparna från Uppsala i torsdags. Dessutom hade både Anton och vi saker att fråga om och fick bra svar från onkologen vi träffade. All oro vi haft är givetvis inte borta, den finns i bakhuvudet ändå. Men det känns som vi kan pusta ut mer än vid tidigare röntgensvar.<br />
<br />
Och i sommar ska port-a-cathen bort!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-85502362661765811192013-05-07T20:57:00.000+02:002014-01-23T10:34:46.511+01:00Hur kommer det sig...... att sövningen bara blir jobbigare för Anton ju längre tiden går? Jo, antagligen därför, att det sker så sällan nu. Tack och lov att det går länge mellan varven! (Det enda man saknar med sjukhustiden är den fantastiska personalen... Änglar finns och idag har vi haft mycket hjälp av en av dom...) Men det blev lite annorlunda idag, på Antons begäran. Sövning med mask innan nålsättning i "porten". Annars sätts nålen alltid innan. Synd att vi inte provat sedan den där gången för 4 år sedan, när Anton fick panik av masken. Dumt av oss, men nu vet vi att det funkade och blev ok för Anton (huvudsaken). Porten däremot verkar inte funka så bra längre, så det blev nål i handen istället. Så nu känns det som port-a-cathen inte är nödvändig att ha kvar. Hoppas, hoppas allt ser bra ut nu!!!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-20020884861975493352013-05-06T07:23:00.000+02:002013-05-06T07:23:26.859+02:00Vill inte, vill inte, vill inte....Måndag och tisdag denna vecka känns så tunga... Idag har vi min lilla svärmors urnsättning och imorgon är det dags för sövning/röntgen. Känns skit rent ut sagt. Det påverkar hela familjen, men trots allt så är det ju Roger som följer SIN mammas väg till den sista vilan och imorgon är det allra jobbigast för Anton... Jag MÅSTE vara stark. Men det gör ont i mig. Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com3tag:blogger.com,1999:blog-2604763591975556858.post-36711913497176908032013-04-27T07:52:00.002+02:002013-04-27T07:56:20.976+02:00En liten uppdatering.Ett inlägg i månaden borde jag väl kunna få till...eller... Det blir liksom bara samma visa hela tiden. Fast å andra sidan är det så vårt liv ser ut. Så varför ursäktar jag mig?! Jo jag är sån sort tyvärr... Små framsteg sker då och då och ibland ett steg bakåt. (Skolmässigt). Jag förvånas över mig själv att jag klarar att ha "mycket" (för oss åtminstone) inplanerat och faktiskt genomföra det! Ett streck i räkningen är att jobbandet måste stå åt sidan lite nu, men så måste det få vara för tillfället. Vi har ett par jobbiga veckor framför oss, med urnsättning av lilla goa svärmor, Antons röntgenundersökning och så den där hemska väntan på svaret... Jag vänjer mig aldrig!<br />
<br />
Men lite längre fram har vi Emmas studentfirande, så roliga saker sker också. Kan bara inte fatta det, min lilla Emma (som faktiskt är en vuxen tjej nu) tar studenten. :) Och konstigt nog stressar inte studentfirandet mig som det gjorde när Daniel slutade 2009. Jag tänker så här; klarade vi det då (och det blev bra) fast Anton drygt en månad innan blivit sjuk i cancer, så fixar det här sig också. (Men utan min syster och min ena svägerskas insats då, så vet jag inte hur vi hade fixat det och det kommer jag alltid vara tacksam för!) <br />
<br />
För övrigt firar vi 26 år tillsammans Roger och jag på tisdag, känns härligt. Men jag kan inte fatta det... 26 år... hur gammal är jag då?! ;) Läste förresten i senaste Barn-och-Cancer-tidningen (Barncancerfondens medlemstidning) att det det faktiskt inte är vanligare att par som haft/har en stor kris genom ett barns sjukdom eller död separerar. Tidigare har man trott det eller rättare sagt så antar jag att statistiken visat det. Jag hoppas att Roger och jag ska få kämpa vidare i många, många år tillsammans. I nöd och lust heter det ju!Camillahttp://www.blogger.com/profile/06045555605845622846noreply@blogger.com0