tisdag 31 augusti 2010

Antons mamma:


Så har jag hetat många gånger på avdelning 95 A, men även här till en början. Sen en längre tid tillbaka har de sagt Camilla på dagvården istället för Antons mamma och det känns ju bra, även om jag kan förstå att det inte är så himla lätt för personalen. Och i Uppsala har dom ju såna mängder med barn, som cirkulerar. Men vid de tillfällen vi "dykt upp" på 95 A, när Anton inte skulle få behandling på den avdelningen, så känner de igen honom direkt och det är ju det absolut viktigaste!

Hur som helst, så blir det nån sorts relation mellan oss och personalen, man pratar om allt möjligt, känner till en del om deras barn och barnbarn osv. Och dom, tror jag, har nog till viss del lärt sig hur vi funkar känslomässigt, känner till vår familj och Anton känner sig mycket trygg med Kicki och Jennie. Och Jörgen (läkaren) också, men honom träffar vi inte lika ofta som sjuksköterskorna.

Igår var vi upp för en liten koll och stod och pratade om framtiden (skola, jobb och så). De frågade mig om jag har ett jobb att gå tillbaka till och det har jag ju. Jag kom då på att jobbcamilla vet dom ingenting om, jag har varit Antons mamma på "heltid" (i dubbel bemärkelse). Att Roger är målare har dom nog förstått, eftersom han dykt upp med jobbkläder emellanåt, bla. för akuta matleveranser i cortisonperioder, när vi varit på dagsbehandlingar.
Fast i journalen i Uppsala, har dom skrivit att jag är målare och Roger jobbar i hemvården, så där har vi "bytt arbete", ej att rekommendera i verkliga livet ;)

Hur som helst blir man lite avidentifierad, när man hamnar i sjukhusvärlden, men det gör mig inget, jag reflekterar endast över det. Det viktiga dom behöver veta/förstå om mig/Roger har dom ju snappat upp och det är det som räknas!

Imorgon ska jag bli lite jobbcamilla igen, ska försöka hinna iväg på personalmöte (eller vad det heter nu för tiden). Hoppas jag hinner, har lite andra saker gällande både Anton och mig själv inbokat också. Men personalmötet blir mitt första på över 1 1/2 år...

måndag 30 augusti 2010

Bockarna Bruse.

Här Camilla (inte jag alltså), är en bild på bron med Bockarna Bruse. Hoppas du känner igen den?!

Anton och Roger är på väg över den "talande bron", men Roger syns knappt. Det var inte en av våra bättre bilder precis...

söndag 29 augusti 2010

Sagostigen.

Rita Prick. Bilden är från hennes hemsida.

Hopp, hopp!
Mysig promenadstig.
Prinsen på väg till Törnrosa.
Hans och Greta. Och häxan i ugnen...
Denna stugan med Rödluvan och vargen minns jag bäst från när jag var barn.
Roger och Anton. (Det rosa slottet i bakgrunden är prinsessan på ärtens.)
Så här ser de små stugorna ut, som man tittar in i. Geten i sagan om arbetsbytet (?) står på taket.
Askungeprinsens slott.

Igår lyckades vi komma iväg till Sagostigen, för att titta på tant Prick/Rita Prick när hon uppträdde där med sin teaterföreställning Askungen. Hon är verkligen duktig och rolig, men det vet vi ju sen förut, när vi träffat henne på sjukhuset. Kul att se henne uppträda utanför lasarettets väggar!

För övrigt (tycker jag) är ju Sagostigen för lite mindre barn än Anton, men vi hade några mysiga timmar när vi strosade runt i det fina vädret. Han gillade studsmattorna/hoppborgen/klätterväggen mer än själva stigen. Medans jag gick där och upplevde barndomsminnen...

lördag 28 augusti 2010

Upptagen fredag =)


Igår blev det en sån där upptagen dag, men jag gillar det (jag är lite "skadad", jag vet ;). Vi hade två olika möten inbokade, det ena är för privat, så det vill jag inte orda något om, men det var mycket givande. Men så var vi ju till dietisten och fick en hel del bra tips och råd och näringsdrycker/pulver, så nu hoppas vi att Anton ska öka i vikt! När vi var hos henne och skulle berätta om maten under en dag, så slog den där känslan mig igen (och även Roger, tror jag), hur det ovanliga kan bli vanligt för oss. Undra vad hon tänkte när vi småskrattade åt pasta och köttbullar sent på kvällen (flera dagar i veckan)?! Galna föräldrar eller...nej, jag tror faktiskt inte det, hon var väldigt proffsig och förstående, precis vad vi behöver, för det är riktigt jobbigt med maten. Men nu ska vi kämpa på med det!

Sen tog jag mig en sväng till jobbet, åh, vad roligt att träffa mina arbetskamrater! Hann prata om både ditt och datt. Vi är ju så många, så det är lite olika vilka jag träffar när jag är där och så ofta är jag inte dit heller. Vet att dom har haft det mycket jobbigt i gruppen av olika skäl, när jag varit borta, men nu kändes det i luften att det var bättre. Jag hoppas min känsla stämmer, för vi har varit en väldigt sammansvetsad grupp!

Sen blev det lite shopping och sen lasagne och efter det var vi helt slut och snart var även dagen slut!

fredag 27 augusti 2010

Den tomma stolen...



Apropå det jag skrev i mitt förra inlägg om den fjärde stolen, så har Barncancerfonden nu gjort en annan variant på den. Och det är inte statister med i den reklamen...Sofie som står bakom den tomma stolen bloggar här. Jag önskar att ingen stol ska få vara tom...

torsdag 26 augusti 2010

Läget just nu.

I Uppsala för snart ett år sedan, den nedre bilden för någon vecka sedan.
Visst är han snygg i pappas glasögon?! Ser klok ut, tycker jag...fast jag är ju lite partisk =)

Dagarna rullar på... Skolan är igång för både Emma och Anton och det flyter på bra. Men det är en väldigt trött familj på kvällarna. Fast hellre det än motsatsen... Anton går inte helt än, men kämpar på det han orkar och är så nöjd när han klarar saker...och jag...och fröken! Jag är så glad att just hon är hans lärare! Igår hade Anton gympa för allra första gången någonsin, han och jag fick oss en liten rundvandring i gymparegionerna. Bra att vara förberedd inför nya saker.

Nu börjar även almanackan fyllas på med möten osv. och det känns bra, så vi lättare kan "komma vidare" med en del bekymmer, eller "komma ifrån" är ett bättre ord. Imorgon ska vi till dietisten, jag hoppas vi får några bra råd, så Antons viktminskning stoppas. Någon rund kille lär han nog inte bli, Antons storebror har aldrig varit det och då har inte Daniel drabbats av sån svår sjukdom som Anton heller. Ja, och Emma har inte heller ett gram fett för mycket på kroppen. Men vi vill ju INTE att han ska gå ner mer i vikt, för var ska krafterna då komma ifrån?! Fokus på sakerna man bekymrar sig för flyttas, men i grund och botten har ju allt med varann att göra.

Men i det stora hela känns tillvaron ganska ok just nu. Håll tummarna för att det fortsätter så här!

Har hittat ett nytt citat som jag tyckte var bra:
-----------------------------------------------------------------
"Oron befriar aldrig morgondagen från sorg, den suger bara musten ur nuet." (A.J. Cronin)
-----------------------------------------------------------------
Oron tar ju inte bort sorgen över något, men oj, vad energi den slukar. Önskar bara att jag skulle kunna följa citaten/ordspråken bättre, men min oro har ändå ändrat skepnad. Jag oroar mig inte riktigt för samma saker längre nu som för 1 1/2 år sedan...

PS. Såg ni förresten Fångarna på fortet? Alla vinnarna valde att skänka vinsten till Barncancerfonden. Fantastiskt! Alla pengar behövs och det är inte okej att den fjärde stolen är tom (ni vet vilken tv-reklam jag syftar på, antar jag) ! DS.

måndag 23 augusti 2010

Har förresten...

storshoppat disktrasor! Och idag när jag tittade på första programmet av Fångarna på fortet, så valde laget som vann att ge pengarna till Barncancerfonden. Sånt värmer hjärtat på mig och gör stor nytta för forskningen. För alla vill väl att den ska gå framåt!

söndag 22 augusti 2010

Söndag.

Alex-blivande speedwaystjärna hoppas vi!
Sista bilden på min pappa, på tomten till sin älskade sommarstuga.

Idag har vi hunnit med både det ena och det andra. Först var vi till Gröndal och för att titta på Alexander, när han hade speedwayträning. Där träffade vi även Emil, så vi fick se både Alex och Emil köra, jättekul! Dom var så duktiga båda två och såå gulliga när de körde runt. (Fast att de var gulliga sa jag förstås inte till dom, tror inte att det är vad de vill höra, utan att dom var duktiga.)

Sen tog vi en tur till Lager 157 och shoppade lite kläder. Alltid roligt att shoppa, jag "fick mig" en tunika, armband och nya örhängen. Inte helt fel! (Och bra priser dessutom.)

Nu har vi grillat (troligtvis sista gången för i år) och är mätta och belåtna. Snart dags för Anton att duscha och sen "operation läggning" hmm...Lär väl ta en stund...

Såna här trevliga dagar som idag vill jag gärna ha lite oftare! Men i morgon börjar allvaret, Emma börjar gymnasiet och Anton andra klass. Sen blir det en sväng till sjukhuset för provtagning.

Idag är det förresten 10 år sedan min pappa hastigt dog när han var på en speedwaymatch, kom på nu så här i efterhand att det var konstigt att vi just idag var på speedwaybanan...Vi brukar aldrig vara där annars nu för tiden...(Dock var vi inte samma plats han dog på, där banan låg då är det nybyggda villor nu.)

Tyvärr hann min pappa inte träffa Anton, men jag är glad över att Daniel och Emma hann träffa sin morfar!

lördag 21 augusti 2010

Snart skolstart.

Anton på sin skolgård i maj-09, sex dagar efter sin första behandling.

På måndag börjar skolan och det är med blandade känslor jag ser på det. Skönt med rutiner och kul för Anton att träffa alla klasskompisar igen. Sen är ju frågan hur mycket han orkar...det återstår att se. Vi har ju smygstartat med att räkna lite matte varje dag nu och inte för att skryta, men Anton har varit jätteduktig, krånglade vid första tillfället, men nu går det i stort sett "smärtfritt". (Och vilka barn gör inte det, krånglar alltså). Visst steget från att sitta en liten stund till flera timmar är en helt annan sak. Men vi tar en dag i taget, sakta men säkert... Om man som Anton gillar gosedjur så är det väldigt bra att blanda in dom i skoljobbet (hemma förstås, kanske inte skulle bli så poppis med såna på varje skolbänk ). Funkar även bra hos tandläkaren har vi märkt. De här gångerna är det hunden Simon som fått äran att hjälpa till!

torsdag 19 augusti 2010

Åkers Styckebruk.

Emil
Julia och Frida (eller om det är tvärtom).
Hoppbollslek
Kollar på våra kaniner när vi kom åter till Eskilstuna. Emil har också fått en kanin i sommar.
Svårt att se vart kaninerna börjar och slutar. De gillar att tvätta varandra.

För en vecka sedan var vi ju till Åkers Styckebruk, för att hälsa på Frida, Julia och Helen. Det blev en jättetrevlig (och varm) eftermiddag. Vi har pratat om det så länge nu och det är inte lätt att få till det, när barnen varit i olika fas vad gäller hur de mår, men just i torsdags mådde de alla riktigt bra. Så värdefullt och "roligt" att ha fått en fin kontakt med andra barn och mammor i samma situation...

Och fram till Åker kom vi, trots att jag är urusel som GPS...Förlåt Åsa! ;) Borde lyssna på Anton som har mycket mer koll än jag där. Nåja, vi fick en sightseeing i Strängnäs i alla fall!

tisdag 17 augusti 2010

Tisdag.

Tur pappas mobiltelefon finns att ta ta till, när man har tråkigt.

Gick tyvärr inte lika bra hos tandsköterskan i dag som i fredags, men jag är stolt över min lilla kille ändå! Allt går liksom inte alltid på räls. Nu har vi gjort upp en annan plan för tandlagningen tillsammans med tandsköterskan, om nu tandläkaren går med på den. Men tror inte det ska bli några problem; hon är en oerhört förstående och sympatisk person. Kan förstå (och är tacksam för) att hon arbetar på specialisttandvården.

Sen hade vi en mysig eftermiddag hos Antons klasskompis. Barnen har inte träffats sen veckan innan skolavslutningen. Jag hjälpte till med lite pappersarbete, så hjärnan fick jobba lite. Skönt att se att den inte "avstannat", för ibland känns det så...Fast visst, pappersarbete och telefonsamtal hör ju till min vardag, men att hålla igång både kropp och själ en hel arbetsdag oroar mig lite. Det har ju funkat efter mina mammaledigheter att komma igång, så det lär väl funka nu också. Dessutom har jag ju haft fullt upp ändå det här året, fast på ett annat plan... Och att kapa navelsträngen (den själsliga) mellan mig och Anton är nåt att jobba på!

Vad konstigt det här med tid är, det är över två månader sedan skolan slutade. Det känns så nyss, men ändå har sommaren gått sakta och i vissa perioder varit ganska tråkig. Men vi har gjort en hel del trevliga saker också, så jag ska inte bara gnälla. Förhoppningsvis har Anton vilat upp sig så han orkar med det som komma skall. Nåt som slår mig i år är att det är så många barn, som är bortresta eller bor på landet hela sommaren. Många bekantas barn har haft det likadant, så det är inte bara Antons kompisar. Kanske beror på att vi jobbar större del än nu av sommaren annars, så man har inte märkt det i samma utsträckning. Och förra sommaren var ju Anton och vi nästan helt "bortkopplade" från det vanliga livet. Men snart så blir det nya rutiner och förhoppningsvis mer lek med kompisar för Antons del!

Märker att jag ältar vissa saker mycket nu, men det är mycket tankar och funderingar som far i huvudet på mig. Konstigt att min hjärna inte blir överhettad! I nästa inlägg är det nog dags att sätta ut lite fler bilder...

måndag 16 augusti 2010

Vilomåndag.

Idag tog vi en "baravaradag" eller rättare sagt, Anton fick en vilodag och jag har hunnit med lite vettigt också. Tyvärr började Antons dag med illamående, men fick illamåendetablett och har nu ätit en portion baconsås. I morgon har vi tandläkarbesök och så ska vi hälsa på Antons klasskompis en stund, så jag hoppas han mår bra då.

Måste bara berätta att Anton var så himla duktig, när vi var hos tandläkaren i fredags. Ett till steg åt rätt håll! Jag hoppas det ska gå lika bra imorgon. Han var även så duktig när vi var på en kontroll på barnavdelningen igår för att kolla upp hans högra pekfinger, som helt plötsligt svullnade och blev rött och ömt. Läkaren trodde att det var ett insektsbett, hellre det än att det var bakterier i det, som vi var bekymrade för. Idag ser det bättre ut. Skönt! (Men det kändes märkligt att vara där igen, Roger hade inte varit där sedan i november, så för honom kändes det nog extra konstigt. Anton och jag har ju hälsat på en kompis ett par gånger, sedan dess.) Var trevligt att träffa några ur personalen också och att dom var så "tjenis" med Anton fortfarande . Vi har ju ändå spenderat många timmar på barnavdelningen. Blev lite "tillbakatankar" ...igen... tror det är ofrånkomligt, men också lite bearbetning för både Roger och mig. Även om det är jobbigt att tänka tillbaka på allt som varit där, så är det skönt att kunna se på det i backspegeln i alla fall. Och hoppas att allt sånt ska förbli där!!!

söndag 15 augusti 2010

Ordspråk.


Jag har hittat ett ordspråk som jag tyckte passade bra "ÄVEN DEN SOM GÅR SAKTA KOMMER FRAM". Har ju vid ett antal gånger detta året önskat att vägen åter till det vanliga livet, skulle gå snabbare. Men till slut ändå kommit fram till att det går inte att skynda på återhämtningen. Även personal och vänner har försökt få mig att "förstå" detta. Ett par av mina arbetskamrater har även sagt detta till mig och det känns ju lite extra bra, för det kanske kan vara svårt för de på jobbet att förstå att det tar sån tid för mig att börja arbeta igen. Det går inte att tänka sig hur det kan vara, att vara i cancervärlden. Men SAKTA MEN SÄKERT...är också ett bra uttryck! Tror risken för bakslag är mindre då...

Mentalt känns det som att jag börjat förbereda mig för att återgå till jobbet. Tanken känns verkligare nu, sen i hur stor utsträckning eller vilket datum det är dags vet jag inte. Ska ge mig på lite schemaläggning i veckan, tror kanske Anton och jag ska hälsa på på jobbet också. Det som bekymrar mig mest är ju när Anton ska orka gå hela dagar, men vi får se...Sen är ju inte min migrän i schack heller, men men, det är som det är med den, bara att acceptera. Tänk att man kan längta efter stressiga vardagar eller långtråkiga dagar...

Tillbaka till ordspråket, så passar det mig rätt bra i dubbel mening eftersom jag inte går snabbast av alla precis - skyller på mina korta ben ;) Men fram kommer jag alltid!

lördag 14 augusti 2010

Alla problem kan inte torkas bort- men en trasa kan hjälpa till!

Dessa disktrasor från Wettex säljs just nu till förmån för Barncancerfonden. Finns i förpackningar med fyra i varje, i färgerna blått och vitt, med tryck av små barnhänder. 50 öre per förpackning går direkt till forskning.

Först när jag såg summan som skänktes till Barncancerfonden, så blev jag lite besviken. Men så tänkte jag, om alla köper flera paket (det har jag gjort), så blir det ju en stor summa till slut. Många bäckar små... Jag har haft svårt att hitta dom i Eskilstuna, men på ICA Maxi finns dom i alla fall. Så åk och köp!

(Bilden är från Barncancerfondens sida och även rubriken på inlägget.)

fredag 13 augusti 2010

Peka finger.

På bilden är Anton inne på sin åttonde dag på sjukhus och vi har precis fått byta från Akademiska till Mälarsjukhuset, ser trots detta glad ut.

Konstig bild att sätta ut, tänker ni, men idag vill jag skicka lite tankar till Sara som ska få besked om vad de kan ge henne för ytterligare behandling för hennes svåra cancer. Och hon önskade lite hållna tummar och pekade fingrar, så här kommer ett från mig och Anton. Har några såna bilder på Anton, när han inte varit så glad åt alla sjukhusvistelser/behandlingar och då kan man väl få reagera så...Mitt pekade finger skickar jag i tanken åt dig, Sara! Skulle jag peka finger i verkligheten skulle omgivningen svimma av chock =) Hoppas allt går bra idag!

(Kan ju bara tillägga att då var jag inte speciellt glad åt alla pekade fingrar, men att peka finger åt all hemsk cancer är en annan sak...)

torsdag 12 augusti 2010

Kärlek.

Kaninerna=kärlek i fast form (var det någon klok person som sa.)
Att vi skaffade kaniner var ingen dum ide, vi kan sitta och bara njuta av dessa små söta varelser och fjanta oss när de gör ett roligt skutt eller ställer sig upp på bakbenen...Det trodde nog ingen av oss att vi skulle bli så begeistrade... Storebrorsan är väl inte lika road, men jag tror han tycker om dom ändå.

(För den som undrar, så vet vi att kaninerna inte ska vara inne, eftersom de är utekaniner. Men när det är varmare inne än ute, så är det kanske bara skönt för dom. I vinter blir det INTE några visiter inne!)

Har haft en mysig eftermiddag i Åkers Styckebruk idag, så roligt att det blev av. Nu smider vi lite mer planer, för att träffas. Kul! Kanske kommer några bilder sen...

Torsdag morgon.

En sovande Anton, som kramar Våfflan. (Bilden är från förra året.)

Sitter återigen och har en liten lugn stund för mig själv. Men snart är det dags för "operation väckning" på Anton, så han inte sover för länge. Träning inför skolan... Sen får jag väl väcka tidigare och tidigare för varje dag. Idag ska vi dessutom åka till Åkers Styckebruk och hälsa på Helen med sina tvillingar, Frida och Julia, ska bli så trevligt!!!

Det här med bloggande är en bra uppfinning. Åtminstone för mig. När jag skriver om något som är lite tungt om hjärtat, så känns det bättre när jag fått det nedskrivet.Jag minns att när jag nämnde för kuratorn att jag bloggar, så tyckte hon att det var bra. Sen att jag inte kan skriva om allt, är en annan sak. Hade det varit jag själv som är sjuk, hade jag kunnat skriva mer öppet, men jag vill ju inte att Anton ska bli ledsen på sin mamma.

Och så vill jag att Anton ska kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt har varit för honom och oss (min upplevelse förstås). Därför ångrar jag att jag inte började tidigare med skrivandet...

När min mamma var i 17, 18-årsåldern, så dog hennes adoptivmamma och jag vet absolut ingenting om hur hon upplevde det eller vad som hände, så synd...Vet knappt något om hur hennes mamma var. Där är jag och min syster helt olika mamma, vi har inga problem att prata känslor med varandra. Vad jag vill få fram är att jag tycker det är så viktigt att inte "lägga locket på". Fast egentligen tror jag att mamma ville förskona oss från att lyssna på tråkigheter... Tyvärr har nog mina barn fått gå i den "hårda skolan" på så vis, men jag tror inte det är fel heller. Barn är så kloka och förstår så mycket ändå annars.

Sen menar inte jag att det bästa är att skriva på nätet, men för mig är det terapi. Och era kommentarer är guld värda!

Nu dags för väckning! Häromdagen när jag väckte Anton och trodde att han var klarvaken och jag upptäckte att han somnat om, sa jag nåt i stil med "Nämen, har du somnat igen?" "Det var inte jag" svarade Anton. Nähä, vem var det då, tänkte jag, grannen kanske? Tyckte det var lite gulligt i alla fall =)

Ha en bra dag, det tänker jag försöka ha!

onsdag 11 augusti 2010

Onsdagsfunderingar.


Man kanske låta bli att vara så kaxig när man har en bra dag, för igår var det inte lika bra. Men tyvärr är ju livet så; upp och ner som en berg-och-dalbana, i alla fall för oss...Idag känns det bättre igen. Vi har till och med gjort lite skolarbete, var inte alls populärt till en början, men sen gick det bättre. Anton kan så mycket mer än vad han själv tror. Det som är svårt för mig när vi ska göra läxor, är ju att de lär sig på ett annat sätt nu än när jag lärde mig. Åtminstone i matten och det är det vi jobbar mest med, Anton och jag.

Jag hoppas så innerligt att det ska flyta på bättre i skolan, när den börjar igen. Och att han ska orka vara där mer regelbundet än förut. Dels för att vi ska få den där "normala" vardagen, som jag tjatar om, men först och främst för att Anton ska få ett liv som alla andra barn. Eller som de flesta ska jag säga, för det är ju många barn med Anton som har en kämpig tillvaro, tyvärr!

För det är ju faktiskt så att vi formas av våra upplevelser vi varit med om. Vad jag menar är att det därför vore så skönt att mera saker skulle flyta på bättre än vad de gör, istället för allt kämpigt Anton har eller behöver vara med om. Kamperna är av ett helt annan slag nu än förut, men kamp likväl. Och som i grund och botten kommer sig av cancersjukdomen/behandlingen. Jag vet att jag har blivit på ett visst vis av det jag varit med om, bland annat av att min föräldrar dog tidigt. Har hänt andra jobbiga saker också, men som gått mer obemärkt förbi. Kanske "märkts" mest av min mammas död, eftersom jag bara var 16 (snart 17) då. Det har varit riktigt jobbigt att förlora mamma så tidigt...Dessutom hade hon varit svårt sjuk en längre period innan, när jag samtidigt gick första året på gymnasiet. När pappa dog var jag 29 år, så då var jag i alla fall mer vuxen och hade fått Daniel och Emma, men det kom mera plötsligt och var jobbigt på sitt vis. Fast eftersom jag hade bildat familj, så var jag tvungen att försöka hålla mig uppe för deras skull. Men det tog också tid att förstå och sörja klart. Eller sörja klart vet jag inte, gör man det någonsin?! Man lär sig att leva med sorgen, känns bättre att säga.

Nu bleknar lite av det där, för att ha ett sjukt barn i en så pass allvarlig sjukdom som cancer, är en mardröm. Ett par gånger tidigare, vad gäller mina barn, har jag "misstänkt" svåra sjukdomar. När Daniel var i 8-årsåldern, så fick han fruktansvärd huvudvärk i attacker och kräktes och kräktes, sedan somnade han för att vara knappt väckbar och detta hände riktigt ofta. Det var ingen rolig väntan tills vi fick datortomografisvaret och allt såg bra ut. Han har ärvt min migrän och när det börjar kan det te sig så där...Och när Emma var 6 år, fick hon astma och den visade sig inte heller på "vanligt" vis, så väntan på svar på den lungröntgen var inte heller kul... Men med Anton blev det verklighet...

Nåja, nu är vi där vi är och måste försöka blicka framåt! Idag ska jag glädjas över att vi kommit igång med skoljobbet och att Anton "lyckades" komma upp tidigt idag. (Sen att det var irriterande insekter som väckte honom, det är en annan historia...) Men han kommer kanske somna i skapligare tid idag...hoppas jag...men vi får se.

måndag 9 augusti 2010

Bra måndag!


Hittills har den här dagen varit riktigt bra. Började dagen med ett telefonsamtal till John-Bauer gymnasiet och fick då veta att Emma kommit in på den linje hon valt. Så skönt, hon har varit första reserv och vi har väntat sen slutet av juni på att få veta om hon kommit in...Grattis Emma!

Sen tog vi en tur för provtagning på sjukhuset. Lite tomt på "lekis" idag, lilla Frida går så sällan nu och Antons andra kompis ligger tyvärr inlagd, men honom träffade vi på utanför entren, när han skulle hem på lite permis. Märktes att Anton blev glad då, från att ha varit lite dämpad...Emil hade fått en av de vita gosedjurstigrarna, som jag skrivit om tidigare; Parken Zoo har skänkt dessa till sjukhuset. Härligt att se att barn får glädje av dom! När vi skulle hem fick Anton sitta på Emmas cykel och Emma och jag gick. Också skönt! Anton var jätteduktig och gick rätt så mycket ändå. Han har lite dålig ork nu när han äter och sover så lite, tyvärr. Så minsta lilla är framsteg för oss.

Nu är han iväg och leker med en kompis och det har blivit lite dåligt av den varan i sommar; många har varit bortresta, varit på landet osv. Men han har dessutom inte orkat så mycket heller, till skillnad mot ett tag i våras när han höll i gång oavbrutet. Så nu hoppas jag att det ska funka bra! Vi ska även ge oss på lite skolarbete sen. Åh, vad jag gillar rutiner märker jag, men ett stort plus är ju att så mycket flutit på bra idag.

Gärna flera såna här dagar, tack!

fredag 6 augusti 2010

Sjukhuset.

Per står på översta raden i grön tröja. (Bild från Akademiska/tv3)
En trogen följeslagare under stor del av förra året, medicinpumpen. Det gula i slangen och påsen är cytostatikat, som han fick under högdosen. Apparaten surrade regelbundet när den var igång, dag som natt. Jag vande mig, men Roger tyckte det var svårt att somna till ljudet.

Idag tittade jag ett tag på en repris på Sjukhuset, som gick på tv förut. När vi tittade på det då, under tiden vi vistades mycket på Akademiska, så kändes det inte lika konstigt som nu. När vi låg inne kunde vi sitta och titta på programmet på tv, samtidigt som vissa ur personalen (som var med på tv-serien) kom in till oss, för att ta hand om Anton. Underlig känsla...

Nu när jag såg det, kom tankarna; där har vi varit och just ja, så där gjorde dom osv. Och så var Per (sjuksköterska) med, som jag tror var Antons favorit. (Roger och jag gillade också Per mycket.) Per hade verkligen tumme med Anton och är en sån person som verkligen är på rätt plats, han tog sig otroligt mycket tid (med alla barn tror jag). En sen kväll, när han jobbade natt, slog han sig ner i Antons säng och diskuterade gamla bilar, som var på datan och berättade om sin egen, en P1800. Roger och jag hade redan bäddat ner oss, när han dök upp och allt var så naturligt ändå och det var mycket Pers förtjänst då, för vad finns det för "naturligt" i att vara i en sjukhussal med sin 7-åriga son som får cancerbehandling egentligen...Nu är vi nöjda med personalen överhuvudtaget, men Anton har varit så ledsen, arg och förtvivlad under undersökningar/behandlingar, så det gör väl att vissa fastnar extra. Men personalen känns "handplockad" överlag. Man måste nog vara en ganska stark person för att kunna jobba med så svårt sjuka barn...

onsdag 4 augusti 2010

Mera mat...


Efter kräkningarna på förmiddagen, så kom Antons aptit åter flerfaldigt. Härligt! Till kvällsmat blev det nästan en halv pizza och till "efterrätt" spaghetti och köttfärssås och nu ska det ätas pasta igen. Men vad gör man inte...Han behöver upp i vikt!

För övrigt mår han mycket bättre nu, tack och lov att det finns illamåendemedicin...(om den hjälper förstås, men det har den gjort för honom hittills.)

Blev avbruten en stund i skrivandet där, det stod en man vid våran bil på gården och låtsades spela fiol, kastade slängkyssar och gjorde hjärtan i luften åt våran granne. Spännande, tur att man är lättroad... =)

Nu måste det snart bli natti natti och så hoppas jag att Anton ska fortsätta må bra!

Ingen bra dag idag...

Sängläge eller åtminstone vila som gäller idag. (Bilden är tagen i Göteborg.)

Anton vaknade redan vid 8 (för honom är det tidigt just nu) och mådde illa och kräktes ett par gånger, stackars liten. Men nu sitter han och mumsar pasta och köttbullar (jippi), så det verkar ju lovande , men det får ändå bli en vilodag. Det är så svårt att få honom att äta, så därav lyckan också att han äter...

För en vecka sedan kräktes han också helt plötsligt och så mådde han illa i Göteborg. Konstigt! Visserligen kan man må illa både av cellgiftet och det infektionsförebyggande, men det har ju gått ganska bra hittills. Ja, den här "cancervärlden"...jag blir inte klok på den... Hoppas att det inte blir något mer än så här. Fortsätter det får vi väl kontakta dagvården. Håll tummarna för att det ger med sig!

För övrigt har jag tagit tag i lite tråkiga men nödvändiga samtal, som jag dragit på. Alltid skönt när sånt är fixat. (Klart för stunden i alla fall, sen dyker det alltid upp nytt som måste göras). Ungefär som med räkningar...

Om Anton mår bättre imorgon eller fredag, ska vi försöka ta oss till Sagostigen och strosa runt lite. Kanske är Sagostigen för lite mindre barn, men sjukhusclownen Tant Prick spelar teater där nu (som Rita Prick) och dessutom är det lite gulligt med de små stugorna att titta in i. Vi har faktiskt inte varit där med Anton någon gång, jag minns själv när jag var där som barn. Trevliga barndomsminnen!

tisdag 3 augusti 2010

I böckernas värld.



Innan Anton blev sjuk läste jag otroligt mycket, sen försvann den gnistan för en ganska lång period. Emellanåt har jag fått sug igen för bokläsandet, men inte som förut tyvärr. Sedan många år tillbaka gillar jag att läsa deckare. Började i tonåren med att plöja mig igenom många Agatha Christie böcker, för att sedan bli förtjust i svenska deckare. Det jag tyckt varit allra mest intressant att läsa är böcker tagna ur människors liv, oftast väldigt gripande. Men nu för tiden har jag svårare med "historier" om sjuka barn, troligtvis för att det kommer för nära mitt eget liv...Trots det har jag kommit igenom ett antal ändå, det är ju i så fall lika kämpigt att läsa vissa bloggar också.

Nyss har jag avslutat en bok som heter "Det räcker inte med kärlek" (sann bok) av Jenny Lexhed. Väldigt intressant; handlar om Jenny som får en pojke som visar sig vara autistisk, och hennes kamp för honom, dessutom hamnar Jenny i en psykos (pga. sitt kämpiga liv) och man får då läsa om hennes kamp att komma ur den.

Och idag har jag lånat Anna Janssons senaste och en ganska ny bok av Claes Britton och det är snabblån, så nu har jag lite press på mig att läsa och det är bra, för jag tycker så mycket om att göra det. Skönt att fly in i bokens värld. Jag har till och med en läsedagbok, där jag skriver vilka böcker jag läst och när, säkert lite töntvarning men det bjuder jag på...

Så ikväll vet ni vad jag gör! (Efter morden i Midsomer förstås.)

Bilder.

Simon och tre andra hundar fick bo med oss på hotellrummet.
Testar Michael Jacksons handavtryck.


Full koncentration...

måndag 2 augusti 2010

GÖTEBORGSRESA o så lite gnäll...

Det var visst några dagar sedan sist... Vi har hunnit med Nyköpingsfrämmande och en liten tripp till Göteborg, mycket trevligt båda sakerna! Det var sån skillnad att åka med Anton i år. Förra året vi var i Göteborg, så var han mellan två "behandlingsblock", så han var väl inte jättepigg, men i alla fall så vi fick klartecken att åka. Såklart hann vi i år också med ett Lisebergsbesök, Emma och hennes kompis blev kvar i över 10 timmar (!), medans vi nöjde oss med mindre. Anton var inte så ivrig på karuseller, utan tyckte spelhallen var bäst och så kollade vi på en jättegullig 3D-film, han och jag. Och så tittade vi förstås på Michael Jacksons handavtryck, stor Michael Jackson-fan som Anton är! Roger åkte berg-och-dalbana och mådde dåligt efteråt, jag retades med honom och sa att det kanske är färdigåkt med såna (vi är inte jätteunga längre, vi som kunnat åka allt möjligt, han och jag). Men han skyllde på godiset han ätit, han är expert på att hitta på bra ursäkter ;)

Nu väntar en ganska lugn vecka (tror jag för tillfället), förutom att Anton och jag måste ta tag i skolarbete. Och nästa vecka kör det igång med olika besök i vården bland annat. Jobbigt, men ändå skönt att "bita tag" i våra bekymmer så livet kan börja te sig lite mer normalt. Men det känns fortfarande så långt, långt borta...

Jag vill verkligen inte gnälla, men det är så mycket som inte fallit på plats än, tyvärr. Jag har läst på en blogg som jag följer, att en mamma skrev att hon sörjer den familj de kunde blivit. Och det är ett så bra uttalande, för även om det kan se ut utåt att det mesta blivit som förut, så finns cancern (även om den är borta), där i bakgrunden. Det inlägget handlade mer om att man som förälder utsätter sitt barn för "övergrepp" när man tvingar dom till behandling och annat som behövs för att barnet ska bli friskt. Det var inte kul, när man stod där och Anton var HELT förtvivlad, för det personalen skulle göra....Och att det inte känns så bra när diverse biverkningar och seneffekter dyker upp. Men vad har vi för val?! Nu menar inte jag att allt var perfekt innan Anton blev sjuk, men livet hade börjat lugna sig. Så vändes allting upp och ner... Och det är mycket uppförsbacke på vägen tillbaka. Och det allra värsta är ju att ett barn ska behöva vara med om allt det här. När man är 8 år som Anton, ska man ha livets glada dagar...

Det finns mycket kloka ord och tips att läsa på andras bloggar, hittar ofta saker som jag tycker att det där var intressant och känner igen mig och så tänker jag att det måste jag också skriva om. Sen är jag dålig på att göra det. Ska bli skärpning på det!