Det var visst några dagar sedan sist... Vi har hunnit med Nyköpingsfrämmande och en liten tripp till Göteborg, mycket trevligt båda sakerna! Det var sån skillnad att åka med Anton i år. Förra året vi var i Göteborg, så var han mellan två "behandlingsblock", så han var väl inte jättepigg, men i alla fall så vi fick klartecken att åka. Såklart hann vi i år också med ett Lisebergsbesök, Emma och hennes kompis blev kvar i över 10 timmar (!), medans vi nöjde oss med mindre. Anton var inte så ivrig på karuseller, utan tyckte spelhallen var bäst och så kollade vi på en jättegullig 3D-film, han och jag. Och så tittade vi förstås på Michael Jacksons handavtryck, stor Michael Jackson-fan som Anton är! Roger åkte berg-och-dalbana och mådde dåligt efteråt, jag retades med honom och sa att det kanske är färdigåkt med såna (vi är inte jätteunga längre, vi som kunnat åka allt möjligt, han och jag). Men han skyllde på godiset han ätit, han är expert på att hitta på bra ursäkter ;)
Nu väntar en ganska lugn vecka (tror jag för tillfället), förutom att Anton och jag måste ta tag i skolarbete. Och nästa vecka kör det igång med olika besök i vården bland annat. Jobbigt, men ändå skönt att "bita tag" i våra bekymmer så livet kan börja te sig lite mer normalt. Men det känns fortfarande så långt, långt borta...
Jag vill verkligen inte gnälla, men det är så mycket som inte fallit på plats än, tyvärr. Jag har läst på en blogg som jag följer, att en mamma skrev att hon sörjer den familj de kunde blivit. Och det är ett så bra uttalande, för även om det kan se ut utåt att det mesta blivit som förut, så finns cancern (även om den är borta), där i bakgrunden. Det inlägget handlade mer om att man som förälder utsätter sitt barn för "övergrepp" när man tvingar dom till behandling och annat som behövs för att barnet ska bli friskt. Det var inte kul, när man stod där och Anton var HELT förtvivlad, för det personalen skulle göra....Och att det inte känns så bra när diverse biverkningar och seneffekter dyker upp. Men vad har vi för val?! Nu menar inte jag att allt var perfekt innan Anton blev sjuk, men livet hade börjat lugna sig. Så vändes allting upp och ner... Och det är mycket uppförsbacke på vägen tillbaka. Och det allra värsta är ju att ett barn ska behöva vara med om allt det här. När man är 8 år som Anton, ska man ha livets glada dagar...
Det finns mycket kloka ord och tips att läsa på andras bloggar, hittar ofta saker som jag tycker att det där var intressant och känner igen mig och så tänker jag att det måste jag också skriva om. Sen är jag dålig på att göra det. Ska bli skärpning på det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar