Antons mamma:

Så har jag hetat många gånger på avdelning 95 A, men även här till en början. Sen en längre tid tillbaka har de sagt Camilla på dagvården istället för Antons mamma och det känns ju bra, även om jag kan förstå att det inte är så himla lätt för personalen. Och i Uppsala har dom ju såna mängder med barn, som cirkulerar. Men vid de tillfällen vi "dykt upp" på 95 A, när Anton inte skulle få behandling på den avdelningen, så känner de igen honom direkt och det är ju det absolut viktigaste!

Hur som helst, så blir det nån sorts relation mellan oss och personalen, man pratar om allt möjligt, känner till en del om deras barn och barnbarn osv. Och dom, tror jag, har nog till viss del lärt sig hur vi funkar känslomässigt, känner till vår familj och Anton känner sig mycket trygg med Kicki och Jennie. Och Jörgen (läkaren) också, men honom träffar vi inte lika ofta som sjuksköterskorna.

Igår var vi upp för en liten koll och stod och pratade om framtiden (skola, jobb och så). De frågade mig om jag har ett jobb att gå tillbaka till och det har jag ju. Jag kom då på att jobbcamilla vet dom ingenting om, jag har varit Antons mamma på "heltid" (i dubbel bemärkelse). Att Roger är målare har dom nog förstått, eftersom han dykt upp med jobbkläder emellanåt, bla. för akuta matleveranser i cortisonperioder, när vi varit på dagsbehandlingar.
Fast i journalen i Uppsala, har dom skrivit att jag är målare och Roger jobbar i hemvården, så där har vi "bytt arbete", ej att rekommendera i verkliga livet ;)

Hur som helst blir man lite avidentifierad, när man hamnar i sjukhusvärlden, men det gör mig inget, jag reflekterar endast över det. Det viktiga dom behöver veta/förstå om mig/Roger har dom ju snappat upp och det är det som räknas!

Imorgon ska jag bli lite jobbcamilla igen, ska försöka hinna iväg på personalmöte (eller vad det heter nu för tiden). Hoppas jag hinner, har lite andra saker gällande både Anton och mig själv inbokat också. Men personalmötet blir mitt första på över 1 1/2 år...