Onsdagsfunderingar.

Man kanske låta bli att vara så kaxig när man har en bra dag, för igår var det inte lika bra. Men tyvärr är ju livet så; upp och ner som en berg-och-dalbana, i alla fall för oss...Idag känns det bättre igen. Vi har till och med gjort lite skolarbete, var inte alls populärt till en början, men sen gick det bättre. Anton kan så mycket mer än vad han själv tror. Det som är svårt för mig när vi ska göra läxor, är ju att de lär sig på ett annat sätt nu än när jag lärde mig. Åtminstone i matten och det är det vi jobbar mest med, Anton och jag.

Jag hoppas så innerligt att det ska flyta på bättre i skolan, när den börjar igen. Och att han ska orka vara där mer regelbundet än förut. Dels för att vi ska få den där "normala" vardagen, som jag tjatar om, men först och främst för att Anton ska få ett liv som alla andra barn. Eller som de flesta ska jag säga, för det är ju många barn med Anton som har en kämpig tillvaro, tyvärr!

För det är ju faktiskt så att vi formas av våra upplevelser vi varit med om. Vad jag menar är att det därför vore så skönt att mera saker skulle flyta på bättre än vad de gör, istället för allt kämpigt Anton har eller behöver vara med om. Kamperna är av ett helt annan slag nu än förut, men kamp likväl. Och som i grund och botten kommer sig av cancersjukdomen/behandlingen. Jag vet att jag har blivit på ett visst vis av det jag varit med om, bland annat av att min föräldrar dog tidigt. Har hänt andra jobbiga saker också, men som gått mer obemärkt förbi. Kanske "märkts" mest av min mammas död, eftersom jag bara var 16 (snart 17) då. Det har varit riktigt jobbigt att förlora mamma så tidigt...Dessutom hade hon varit svårt sjuk en längre period innan, när jag samtidigt gick första året på gymnasiet. När pappa dog var jag 29 år, så då var jag i alla fall mer vuxen och hade fått Daniel och Emma, men det kom mera plötsligt och var jobbigt på sitt vis. Fast eftersom jag hade bildat familj, så var jag tvungen att försöka hålla mig uppe för deras skull. Men det tog också tid att förstå och sörja klart. Eller sörja klart vet jag inte, gör man det någonsin?! Man lär sig att leva med sorgen, känns bättre att säga.

Nu bleknar lite av det där, för att ha ett sjukt barn i en så pass allvarlig sjukdom som cancer, är en mardröm. Ett par gånger tidigare, vad gäller mina barn, har jag "misstänkt" svåra sjukdomar. När Daniel var i 8-årsåldern, så fick han fruktansvärd huvudvärk i attacker och kräktes och kräktes, sedan somnade han för att vara knappt väckbar och detta hände riktigt ofta. Det var ingen rolig väntan tills vi fick datortomografisvaret och allt såg bra ut. Han har ärvt min migrän och när det börjar kan det te sig så där...Och när Emma var 6 år, fick hon astma och den visade sig inte heller på "vanligt" vis, så väntan på svar på den lungröntgen var inte heller kul... Men med Anton blev det verklighet...

Nåja, nu är vi där vi är och måste försöka blicka framåt! Idag ska jag glädjas över att vi kommit igång med skoljobbet och att Anton "lyckades" komma upp tidigt idag. (Sen att det var irriterande insekter som väckte honom, det är en annan historia...) Men han kommer kanske somna i skapligare tid idag...hoppas jag...men vi får se.