torsdag 12 augusti 2010

Torsdag morgon.

En sovande Anton, som kramar Våfflan. (Bilden är från förra året.)

Sitter återigen och har en liten lugn stund för mig själv. Men snart är det dags för "operation väckning" på Anton, så han inte sover för länge. Träning inför skolan... Sen får jag väl väcka tidigare och tidigare för varje dag. Idag ska vi dessutom åka till Åkers Styckebruk och hälsa på Helen med sina tvillingar, Frida och Julia, ska bli så trevligt!!!

Det här med bloggande är en bra uppfinning. Åtminstone för mig. När jag skriver om något som är lite tungt om hjärtat, så känns det bättre när jag fått det nedskrivet.Jag minns att när jag nämnde för kuratorn att jag bloggar, så tyckte hon att det var bra. Sen att jag inte kan skriva om allt, är en annan sak. Hade det varit jag själv som är sjuk, hade jag kunnat skriva mer öppet, men jag vill ju inte att Anton ska bli ledsen på sin mamma.

Och så vill jag att Anton ska kunna gå tillbaka och läsa om hur det faktiskt har varit för honom och oss (min upplevelse förstås). Därför ångrar jag att jag inte började tidigare med skrivandet...

När min mamma var i 17, 18-årsåldern, så dog hennes adoptivmamma och jag vet absolut ingenting om hur hon upplevde det eller vad som hände, så synd...Vet knappt något om hur hennes mamma var. Där är jag och min syster helt olika mamma, vi har inga problem att prata känslor med varandra. Vad jag vill få fram är att jag tycker det är så viktigt att inte "lägga locket på". Fast egentligen tror jag att mamma ville förskona oss från att lyssna på tråkigheter... Tyvärr har nog mina barn fått gå i den "hårda skolan" på så vis, men jag tror inte det är fel heller. Barn är så kloka och förstår så mycket ändå annars.

Sen menar inte jag att det bästa är att skriva på nätet, men för mig är det terapi. Och era kommentarer är guld värda!

Nu dags för väckning! Häromdagen när jag väckte Anton och trodde att han var klarvaken och jag upptäckte att han somnat om, sa jag nåt i stil med "Nämen, har du somnat igen?" "Det var inte jag" svarade Anton. Nähä, vem var det då, tänkte jag, grannen kanske? Tyckte det var lite gulligt i alla fall =)

Ha en bra dag, det tänker jag försöka ha!

4 kommentarer:

Tigrinnan sa...

Ååå va spinkig han var jämfört med nu!
När jag ser bilder på min skrutta från förra året blir jag alldeles förvirrad över hur smal hon var då...
Visst är det sååå skönt att dom lägger på sej och återfår hullet!
kram

Anna sa...

Den var bra "det var inte jag"!!! Hihihi:)
Kram Anna

Camilla sa...

Åsa: Tänkte först inte på hur smal han var på bilden, förrän du skrev det...Men oj...Nu kämpar vi för att det lilla hullet som kommit, ska stanna kvar. Kram.

Camilla sa...

Anna: Ja, visst var den lite rolig! Kram.