torsdag 23 februari 2012

Barncancerfonden.

Konstaterande.

Märker hur mina tankar kretsar kring ett visst ämne och livet känns lite tyngre än vanligt... Och mina drömmar på natten, ska vi inte tala om. Jobbiga drömmar om precis ALLT.

Tror det börjar bli dags att försöka få ett röntgensvar... orkar snart inte vänta på "det" telefonsamtalet...

Gillar egentligen inte att skynda på ett svar, men det är så psykiskt jobbigt att vänta... :(

tisdag 21 februari 2012

"Cancerlivet"




Funderar på det här med internet och alla forum (facebook och bloggar m.m.) och så som finns. Det är både på gott och ont. När det gäller att läsa om andra som är i liknande sits som vi. Eller komma i kontakt med.

Nu när Anton är färdigbehandlad för sin cancer, så är vi väldigt sällan på dagvården och då träffar man aldrig på de barn och föräldrar som vi träffade så ofta förut. Faktiskt saknar jag emellanåt de trevliga stunderna vi hade, trots eländet runt omkring, hur konstigt det än kan låta...

Men de förstår ju till fullo, hur man har det, när man hamnar i cancervärlden.

Nåväl, det var inte det jag skulle komma till. Det som då är bra med "nätet" eller mobiler osv, är ju att det är så lätt att få kontakt eller få veta hur andra har det (om man är aktiv vill säga...)

Man gläds när det går bra för andra, men får "ett slag i magen", när man får veta mindre bra besked.

Och på nåt sätt, får man ett engagemang i andra, trots att man aldrig träffat vissa av dom. Någon kanske tycker det låter konstigt, men "bandet" mellan oss som blivit drabbade av cancersjukdom finns där, om än osynligt... och man kan dessutom känna sig lite mindre ensam då i det stora hela, även om man aldrig mötts i verkligheten.

Det som gör mig riktigt förbannad är först och främst förstås, att inte alla barn får överleva och klara kampen mot cancern.

Vad finns det för rättvisa i det?!

(Självklart gäller det andra sjukdomar och vuxna sjuka med, men eftersom detta är vad vi hamnat i, så skriver jag i de banorna. Jag har ju varit i sitsen med en cancersjuk mamma också, som tyvärr inte klarade sin kamp, så jag vet hur j***igt det är också.)

Sen finns det så många som får ytterligare cellgiftsbehandlingar, operationer, strålningar och alla hemska biverkningar ska vi inte prata om... och andra mediciner/behandlingar pga. av biverkningarna. För även om Antons behandling, verkligen gick på räls, inte speciellt mycket uppehåll i den och så, så har vägen inte varit spikrak, till där vi står idag.

Det kämpiga tar liksom inte slut för att cellgifterna "tar slut"...det ändrar bara skepnad...

Fast man får försöka tänka på att det INTE är något som kan vara dödligt då.

Nog om detta, ska "starta upp" dagen nu. En dag som faktiskt inte innehåller något som i praktiken har med cancer att göra. Gott så!

lördag 18 februari 2012

Åter väntan...

Man får passa på att gosa lite, när han för en gångs skull vill sitta i mitt knä. Men vara med på bild vill han inte! När det är dags för sövning/röntgen så "lever känslorna om" mycket för Anton och för oss. Man tror att man ska vänja sig, men det är omöjligt. Fast även om det är väldigt jobbigt runt omkring sövningen, så gick det över förväntan den här gången. Personalen på sövningen sprutar in narkosmedlet mycket långsamt och då får Anton inte samma panik.
Men efteråt är det bråttom hem. Kan inte fatta hur han kan vara så pigg, så snabbt. Men rätt vingligt på uppvaket, eftersom han ska upp ur sängen så fort det går (bråttom, bråttom). ;)

Tyvärr har sista veckorna varit rätt jobbiga. Börjar se mönstret klart nu... Tiden kring MRT:n är riktigt orolig. Frågan om är vad man kan göra för att klara vardagen dessa perioder?! Det kommer ju antagligen pågå över ett år till... Djupdykningarna som blir är kämpiga!

Ibland undrar jag hur vi klarade av tillvaron, när vi i stort sett bodde på sjukhuset?! Men det var väl just det, förutom att köpa mat och betala räkningar, så behövde vi inte försöka leva ett "vanligt, vardagligt" liv. Det var verkligen leva för dagen som gällde då. Och så levde vi också som i en bubbla och fick styrka nånstans ifrån.

Förhoppningsvis får vi besked snart. Och kan kämpa oss uppåt igen. Håll tummarna hårt att vi får bra besked! Denna gången ska vi kanske få svaret i samband med ett sen tidigare planerat läkarbesök och det känns bra. Så jobbigt att gå och vänta på att telefonen ska ringa (och man vet inte när) med ett sånt svar.

Och nu ska Anton få njuta ett väl behövt sportlov.

söndag 5 februari 2012

Oj, vad länge sen nu...




Ibland börjar tillvaron kännas mer och mer som "vanligt", för att sedan vara helt upp och ner emellanåt. Jag skulle vilja skriva mer öppet om en del, men av hänsyn till Anton gör jag inte det... Det jag kan skriva är, att det som verkade som koncentrationssvårigheter, verkar mycket mer handla om oro och ängslan, så utredningen som skulle göras läggs på is. Även om vi blir lite "trötta på" att ha många besök på BUP, så har vi fått så mycket bra stöd från dom!

Något som går framåt, sakta men säkert, är skolan. =) Men det tar tid. Man får inte ha bråttom direkt... Och dessutom som vi fått höra, så har man byggt upp ett "beteende", så tar det ungefär den dubbla tiden att jobba bort det. Hm...

Den tiden när Antons klasskamrater började skolan, fick in alla rutiner osv. var Anton mest på sjukhus och fick cancerbehandling och styrde och ställde till viss del med oss, MED RÄTTA. Vi kunde inte göra på något annat vis. Och behandingen och allt som hörde till, var han ju tvungen att ha, hur rädd och förtvivlad han än var. Tror heller inte det är ovanligt, att barnen blir behandlade som en liten prins eller prinsessa, man vet ju faktiskt inte hur utgången blir! :( Att ens älskade barn får en livshotande sjukdom är vidrigare än nåt annat jag varit med om!
--------------------------------------------------
Även om mycket har lugnat sig så har den sista veckan däremot har varit extra kämpig, det är dags för magnetröntgen i nästa vecka (och ett antal andra besök inom vård och skola osv.) Så om det är tufft för oss i familjen just nu, är inte alls konstigt. Sövningen och röntgen är en en stor pärs, på många sätt och vis... Usch!

Det är inte helt lätt att funka som vanligt då...