tisdag 21 februari 2012

"Cancerlivet"




Funderar på det här med internet och alla forum (facebook och bloggar m.m.) och så som finns. Det är både på gott och ont. När det gäller att läsa om andra som är i liknande sits som vi. Eller komma i kontakt med.

Nu när Anton är färdigbehandlad för sin cancer, så är vi väldigt sällan på dagvården och då träffar man aldrig på de barn och föräldrar som vi träffade så ofta förut. Faktiskt saknar jag emellanåt de trevliga stunderna vi hade, trots eländet runt omkring, hur konstigt det än kan låta...

Men de förstår ju till fullo, hur man har det, när man hamnar i cancervärlden.

Nåväl, det var inte det jag skulle komma till. Det som då är bra med "nätet" eller mobiler osv, är ju att det är så lätt att få kontakt eller få veta hur andra har det (om man är aktiv vill säga...)

Man gläds när det går bra för andra, men får "ett slag i magen", när man får veta mindre bra besked.

Och på nåt sätt, får man ett engagemang i andra, trots att man aldrig träffat vissa av dom. Någon kanske tycker det låter konstigt, men "bandet" mellan oss som blivit drabbade av cancersjukdom finns där, om än osynligt... och man kan dessutom känna sig lite mindre ensam då i det stora hela, även om man aldrig mötts i verkligheten.

Det som gör mig riktigt förbannad är först och främst förstås, att inte alla barn får överleva och klara kampen mot cancern.

Vad finns det för rättvisa i det?!

(Självklart gäller det andra sjukdomar och vuxna sjuka med, men eftersom detta är vad vi hamnat i, så skriver jag i de banorna. Jag har ju varit i sitsen med en cancersjuk mamma också, som tyvärr inte klarade sin kamp, så jag vet hur j***igt det är också.)

Sen finns det så många som får ytterligare cellgiftsbehandlingar, operationer, strålningar och alla hemska biverkningar ska vi inte prata om... och andra mediciner/behandlingar pga. av biverkningarna. För även om Antons behandling, verkligen gick på räls, inte speciellt mycket uppehåll i den och så, så har vägen inte varit spikrak, till där vi står idag.

Det kämpiga tar liksom inte slut för att cellgifterna "tar slut"...det ändrar bara skepnad...

Fast man får försöka tänka på att det INTE är något som kan vara dödligt då.

Nog om detta, ska "starta upp" dagen nu. En dag som faktiskt inte innehåller något som i praktiken har med cancer att göra. Gott så!

4 kommentarer:

Tigrinnan sa...

Du är klok du!
kram!

Camilla sa...

Tack! =)

Livets vägar sa...

Hoppas att ala sjuka kunde bli botade. Det är en mardröm vi (sjuka och anhöriga) lever i dagligen. Kram

Camilla sa...

Ja, det hoppas jag också! Inget annat kunde vara mer fantastiskt! Kram .