onsdag 28 juli 2010

Högdosminnen.

Från den andra högdosens uppvaknande efter sövning (11/8). Personalen placerade Antons gosedjur hos honom innan han vaknade. Här är det Voffis som är med. Jag sitter där i högra hörnet och väntar...
Emma och Anton den 28/7 förra året. Vi tog en liten tur till ICA maxi, mellan sövning och start av cyto.droppet.

Idag är det precis ett år sedan Anton fick sin första högdos Methotrexate i Uppsala. (Kan inte förstå att jag har sånt "tokminne" för vissa datum, händelser och liknande, men så har det nästan alltid varit...)

Fy, vad vi var nervösa inför dessa behandlingar, dels hade vi hört lite skräckhistorier och dessutom blev vi fast minst fyra dagar, ibland fler. Berodde på hur värdet på ett visst prov gick ner. Först kom vi dit på eftermiddagen dag 1 och då skulle läkaren undersöka Anton; blodtryck, lyssna på hjärtat, titta i halsen och känna på lymfkörtlar och så vikt och urin. Sedan var det "rast-o-vila", så ofta tog vi en tur till ett köpcentrum som Anton (och vi) tyckte om i Uppsala.

Dag två började med fasta, från kl. 24.00, för att sedan åka ner till operation på morgonen (om man hade tur), för att få cytostatika insprutat i ryggen under sövning. Inte kul, sövning var nog det jobbigaste av allt för Anton under den här perioden. Ibland gjordes andra saker också, knappbyte, tandlagning med mera då. När han vaknat till (vilket ofta gick snabbt), så var det lugnt till ca. kl 18, då nästa cytostatika kom igång, som jag tror pågick ett dygn. Och när man får cyto. i dropp, får man överhuvudtaget inte lämna avdelningen.

Sedan påbörjades vätskedroppet, som gjorde att Anton blev väldigt kissnödig. På dagen kissade han nästan 1 gång i timmen, på natten något mindre, men ändå...Tack och lov för urinflaskor...Och så skulle urinen mätas, av personalen. Har för mig att de tog pH också varje gång.

Efter det första dygnet tog de också blodprov var sjätte timma, för att se hur värdet sjunkit. Det skulle vara under 0,2 för att vätskedroppet skulle kopplas bort och vi skulle få åka hem. Man blev ganska fixerad vid det värdet kan jag säga. Den gången värdet sjönk för att sedan stiga igen,var inte kul! Men hem kom vi till slut i alla fall.

Det här behandlingen fick Anton varannan vecka i åtta veckor och faktiskt den behandlingsdelen han klarade bäst, även om den var väldigt jobbig, så blev hans andra värden inte lika dåliga, som av de övriga intravenösa behandlingarna.

En reaktion som han fick av det här, var massor av KLIANDE (och blödande) utslag på hela bröstet och magen, som var jättekämpiga för honom. Troligtvis av medicinen och överkänslighet av plåster och EKG-lappar. Lite märken finns kvar fortfarande, men inte på långa vägar som då.

Nu får Anton 7 stycken Methotrexatetabletter varje fredag kväll och ska så ha till nästa sommar. Så skönt att högdosbehandlingen (och de övriga intravenösa behandlingarna) är ett minne blott!

måndag 26 juli 2010

Slösöndag och dagvårdsmåndag.

Helen och Frida, två av alla de fina personer vi lärt känna sen Anton blev sjuk. ( I bakgrunden skymtar sjukhuslekrummet, där Anton och de andra lekt många gånger, senast idag. Bra att leka där om man är lite rädd...)

Igår var en riktigt seg dag, kan inte minnas en sån dag senast. Fast man kanske ska tillåta sig att ha såna mellan varven. Anton sov mellan 10 och 16, så det passade ju bra att slappa. Från lördag till söndag sov han ingenting (!), förstår inte hur det kan bli så...fast vi stänger av tv, data och släcker ner och lägger oss också, så är det stört omöjligt för honom att sova. Konstigt! Igår kväll kom han i alla fall till ro lite lättare.

Idag var vi på provtagning på dagvården, kändes som evigheter sen vi var där, men de senaste tillfällena har vi inte blivit kvar så lång stund, kan vara därför. Och idag var de "gamla vanliga" där ; Emil, Frida och Julia med mammor plus att både Kicki och Jörgen (ssk och läkaren) jobbade. Alltid skönt när det är som vanligt. =) Inte helt konstigt att mina barn blir lite "rutinberoende", när de har en mamma som är så. Men jag jobbar på att inte vara det, går inte att hänga upp sig för mycket på bara ett fåtal personer...

I vilket fall som helst, blev det en liten mysig fikastund, på "begäran" av Emil, hihi. Och dr. Jörgen förstod att han skulle hitta oss (barn o mammor) på lekterapin. Hur ska man tolka det?! Skojar bara, han sa det med glimten i ögat.

Känns så konstigt bara att Frida med mamma Helen inte kommer komma lika ofta som vi till dagvården nu, för det är alltid lika kul att träffa dom. Men jag är så glad för deras skull! Vilken härlig känsla det måste vara...Längtar, längtar, längtar till nästa sommar!

Nu har vi mest slöat ikväll...igen...tror Anton är trött och mamma och pappa också. Håll tummarna för att det blir en tidig kväll för oss! (Något så när i alla fall.)

lördag 24 juli 2010

Utflykt till Taxinge.

Mums!
Fina killar vid kanonerna.



Egentligen gillar jag inte att vara med på bild, men eftersom jag sätter ut bilder på andra, måste jag ju ställa upp själv också. Det är faktiskt kul att ha som minne trots allt!

Taxinge slott har blivit en favorit för oss att åka till. Det är så fint där och vilket kakbord! Det kallas ju inte kakslottet för inte...Sen drygt 10 år tillbaka, eller nästan mer tror jag, har vi varit där minst en gång per sommar och även på julmarknad en gång. Så mysigt!

Igår köpte vi en annorlunda mask att hänga i vardagsrummet, som går i rött och guld i de små butikerna som ligger precis bredvid slottet, där kan man hitta lite roliga saker. Och så finns det grisar, hönor, hästar och kaniner. Men våra små "ulltussar" till kaniner slår dom inte. Undra hur vi ska klara oss utan dom, när vi ska till Göteborg över några dagar?! (För övrigt är Gbg. ett annat av våra favoritresemål, där har Roger och jag varit många gånger.)

torsdag 22 juli 2010

Mobil är inte heller en så tokig grej!

Idag har jag fått ett SÅ glädjande besked; fick ett SMS från våran lilla kompis mamma. De hade fått svar på flickans benmärgsprov och leukemin är helt borta, efter nästan 2 1/2 års behandling. Är det inte fantastiskt, så säg!!! Hopp för framtiden! Jag kan tänka mig hur bra det känns för flickan och hennes familj. Längtar tills vi kan säga samma sak, förhoppningsvis nästa sommar!

Och så har jag fått ett mail från Knorrens matte (se mitt förra inlägg), jag som hade tänkt sätta mig och författa ett vanligt ("gammaldags") brev till henne, men nu kan jag maila istället. Blev så glad att höra från henne. Det var jättemånga år sedan vi hördes av.

Två personer som gjort mig så glad idag, men av två helt olika anledningar...

Hur klarade man sig utan data?!

Anton och jag vid datan på sjukhuset i Uppsala förra året.

Tänk vad bra det här med data/nätet är. För även om man inte träffas på riktigt, så kan man ha en sorts kontakt ändå. För mig som inte jobbar just nu, så kan jag ha lite kontakt med mina arbetskamrater ändå (tänker på Facebook). Dessutom kan dom läsa på min blogg, hur vi har det också. Genom Gustavs mammas blogg fick en fd. arbetskamrat (sen i början av 90-talet) syn på min blogg och skrev en kommentar hos mig och nu är vi även vänner på FB. Och hon och jag har även andra saker gemensamt, som gör att det finns ett "band"

Och så Anna, Gustav och Elvis...behöver inte skiva mer, tror ni förstår...Jag har ju inte träffat några andra familjer med ett barn med lymfkörtelcancer heller, förutom de jag "träffat" på nätet och det är också viktigt. Nu är ju leukemibehandlingen väldigt lik den för lymfom, så mycket kan jag ju diskutera med Emil och Fridas mammor. Men det är ju ändå inte samma sjukdom i slutänden. De är "släkt" med varandra, men det finns ingen ärftlighet inblandad. Det var jag lite orolig för, eftersom min mamma hade leukemi och det känns ju inte så bra om man ska vara orolig för att cancern går i arv, det räcker med oro som det är...

Nu slirade visst mitt datainlägg in på annat. På Facebook har jag också fått kontakt med tre tjejer, som var dagbarn hos min mamma och vi hade många trevliga stunder tillsammans. Visst heter det tjejer när vi är 37, 38, 39 och 40 år i år?! =) Och senast igår skickade jag ett meddelande till en annan barndomskamrats syster, som bor utanför Umeå, som jag funderat över. Skrev lite om henne i ett inlägg tidigare. Har tänkt en del på henne under vårt sjukdomsår, för hon åkte själv mycket in och ut på sjukhus när hon var liten och hennes gosedjur Knorren finns kvar, fantastiskt! Knorren hade tom. genomgått en makeover till M:s bröllop och hållit tal då. Så härligt och roligt att läsa! Undrar om Elvis ska hålla tal, den dagen Anton gifter sig...Nu har jag tänkt höra av mig till M något, som inte bor kvar i Umeå utan flyttat ända till Malmö.

Och våra nära och kära kan följa vår "resa" på bloggen, vissa saker är lättare att framföra i skrift. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men jag är så glad att data finns. Sen lär väl inte tiden finnas lika mycket som nu, när jag jobbar igen. Men just nu är det så värdefullt för mig.

Tänk jag som knappt ens vågade röra datan i början...

måndag 19 juli 2010

Blandade bilder.

Igår flyttade de söta små kaninerna till oss.

Cookie.
Ozzy.
Roger och jag vid Hjälmare kanal.

Ros från vår egen "skörd" på altanen. Jag tycker gula rosor är så vackra, hade det bla. i min brudbukett. (Tyvärr är jag inte lika duktig på att fota som Emma, så rosen kommer inte riktigt till sin rätt.)
Roger och Anton i farmors Oldsmobile på Power Meet. Titta vad lockigt (och tjockt) Antons hår blivit när det växt ut igen. Hans hår var tunt och spikrakt innan han tappade det.
Den gröna bilen gillade Anton på Power Meet, själv skymtar han i vänstra hörnet.

lördag 17 juli 2010

Lördag.

Jobbigt med armträning!

Som vanligt väntar jag på att den övriga familjen ska komma igång vid den här tiden. Och som vanligt hade Anton jättesvårt att sova. Fast till skillnad från andra kvällar, så försökte vi inte speciellt mycket, eftersom vi hade grillfrämmande. Mycket trevligt! Vi satt på altanen och njöt och pratade ända till ettiden. Vi blev bjudna på champagne och det dricker inte vi ofta (om det överhuvudtaget hänt förut, jag tror inte det), så idag bankar huvudet av lite andra orsaker än de vanliga (får skylla mig själv...) Eller förresten jag skyller på rabarberdrickat. ;) Återigen pratade vi om hur vi haft det under det senaste året och att det inte är så lätt för andra att förstå hur det var...Synd att jag inte började blogga då, för det går aldrig, aldrig att återge hur det var i efterhand. Plus att vi fortfarande har mycket bekymmer som hör till, även om dom ändrat skepnad. Jag kan ärligt säga att jag är avundsjuk på dom som har en "vanlig tillvaro". Jag hoppas att jag ska uppskatta det , den dagen allt rullar på som förut. Eller som förut blir det aldrig mer...Och tvärtemot alla andra så längtar jag till sensommaren, när vi kan komma igång och jobba med det som ska kämpas med; tandlagning, BUP, skola osv. Desto snabbare blir det ett normalare liv åtminstone. För nu är det riktigt stiltje. Därmed INTE sagt att jag inte unnar personalen semester, för det gör jag verkligen! Det är bara det att det känns att mycket tid går till spillo nu...Men...vi njuter av de trevliga stunderna som "erbjuds"!

Häromdagen skulle Roger och jag ha lite tid på tu man hand och åka till ett cafe och Anton var hos sin moster. Fikat hann vi med, men tyvärr gick bilen sönder, så vi blev tvungna att bli bogserade hem från Hjälmare Kanal. Inte roligt! Och tyvärr kommer det nog bli en kostsam affär. Dryga 11 000 kr kan det komma att kosta, men vi måste försöka hitta något annat sätt/ställe att laga det på. Det enda bra som kom ut av det här, var ju att Anton blev kvar lite längre hos moster och det funkade så bra. Kan vara skönt att få semester från mamma och pappa!

Och imorgon hoppas vi att kaninerna är redo att flytta från sin mamma hem till oss!

onsdag 14 juli 2010

Onsdag kväll.

Midsommaraftonscykling.
Cookie eller Ozzy. Dom är väldigt lika...

Lugnet har återvänt, det var lite argt här för ett tag sen, men nu så. Efter tre barn borde man kunna handskas med såna saker på ett bra vis (tror man), men jag är inte mer än människa och tålamodet är väl inte det bästa nu för tiden. Men nu ska jag njuta av lugnet, tyvärr har vi ett hem som ser ut som "hejkomochhjälpmig" pga. fönsterrenovering, men, men...det blir bra när det blir klart.

Anton sitter vid den ena av sina favoritsysselsättningar, DATAN, det andra är ju CYKLING och det har vi redan avverkat idag. Även om jag är en riktig sölkorv när jag cyklar, så känner jag att jag orkar mer på cykeln nu och det känns så härligt. Jag måste få igång mig själv på alla plan.

Apropå data så har vi blivit beviljade fondpengar från Cancerhjälpen för att köpa en dator till Anton. Vi blev så glada när vi fick brevet från dom! (Måste vara något magiskt med vår brevlåda nuförtiden, dyker upp så mycket kul i den om man bortser från alla räkningar, hm...) Förra året fick vi pengar att köpa en ny säng och i julas damp det ner en julpeng till Anton och på födelsedagen ett grattiskort. Fantastiskt!!! Tack snälla Cancerhjälpen!

Har funderat på en annan sak; vissa saker skriver jag ganska öppet om, men en del saker vill jag inte lämna ut för mycket med hänsyn till Anton. På sätt och vis är det lite synd, eftersom jag vet att det är flera föräldrar och anhöriga till barn med vissa sjukdomar och problem som läser. Om någon undrar över något eller kanske vill dela med er till mig av nåt bra tips, så skicka gärna ett mail till mig i så fall: edlund.camilla@hotmail.com Har fått mail några gånger och det har varit väldig bra och givande. Mailadressen finns även på min profil.

En annan rolig grej som är på gång är att det flyttar två små kanintjejer hem till oss på söndag. Så gulliga. De ska heta Cookie och Ozzy (vem har sagt att Ozzy är ett killnamn?!Inte vi!)

måndag 12 juli 2010

Hur är det möjligt?

En go, liten Anton sovande på dagvårdens soffa i vintras. Känns så avlägset, men ändå är det och alla andra händelser starkt fastetsat i minnet. Troligtvis hos Anton med...

Sitter uppe en en stund för att Anton förhoppningsvis ska somna. Jag har sovit några timmar, men han har legat bredvid mig och snurrat och inte kunnat sova, trots sömntabletter. Och då gick han ändå och la sig ganska skapligt och det var tyst och mörkt här hemma. Förstår inte att han inte somnar...Ett par nätter i veckan har vi det så här.Det fantastiska är att han oftast inte för oväsen och stör oss när han inte kan sova, ibland säger jag åt honom att jag vill att han ska väcka mig. För det måste vara så jobbigt för honom...Jag har ju varit där själv! Hur länge orkar en 8-åring ha det så?

Tyvärr kommer det surt efter, på både Anton och mig. (Och Roger med i viss mån, tack och lov sover han just nu. Gynnar ju ingen om vi båda är vakna.) Det är en förskräcklig tur att jag inte jobbar än, för hur skulle det gå till?!

Men nu tror jag faktiskt att han somnat, så nu är det bäst att kvickt som attan krypa ner i sängen. Vi kan inte sova jättelänge, eftersom vi ska till dagvården imorgon på provtagning.

Godnatt från en trött, trött Camilla! (Men som är lättad över att Anton äntligen somnat.)

lördag 10 juli 2010

Power meet.

Nyss hemkommen efter en heldag i Västerås (eller heldag kanske är att ta i, vi kom iväg lite sent ...som vanligt. Men vad gör det, vi hann med det vi skulle i alla fall. Och det var så otroligt varmt, så man nästan storknade...men trevligt. Som jag skrivit förut så är vi inte vana vid att hålla i gång så här, men det gick bra ändå. Anton orkade med rätt bra, men vi tar det också i hans tempo, känns hoppfullt inför vår weekend i Göteborg om några veckor!

Många kanske tror att Power Meet bara är skruttiga bilar och folk som dricker öl, men så är det inte. Visst finns det också, men mycket fina bilar och massa glada människor och många olika människor. Dessutom får man se ut lite hur som helst och ändå passa in, den mentaliteten gillar jag! För fyra år sedan började vi åka och sedan dess varje år, har blivit en tradition. (Och jag som egentligen inte är så förtjust i bilar.) Tyvärr bara för varmt i år för min smak...Men man kanske inte ska gnälla på vädret, det är ju inget man kan rå över ändå.

torsdag 8 juli 2010

Torsdag morgon och bolltäcke.

Fullt i sängen!

Anton ville inte prova täcket i bild. Bollarna är lite mindre än bollarna i ett "bollhav". La en studsboll i rätt så vanlig storlek bredvid.

Sitter här och hoppas på att min migrän ska gå över snart. Kan verka dumt att sitta vid datorn då, men sova är stört omöjligt när huvudet dunkar...Är bara så trött på denna eviga huvudvärk!

Annars gillar jag den här stunden på morgonen, det har inte blivit så varmt än, barnen sover, det är tyst och lugnt och från fönstret fläktar det lite. Men snart är det dags att sätta fart. Vi har inget särskilt inplanerat idag, förutom en cykeltur, men Antons sömnproblem har tyvärr inte blivit bättre så det är inte värt att han sover för länge....eller kanske är det det han behöver...sova igen. Svårt det där. Vi har faktiskt inte provat bolltäcket än (skäms på mig). men det har inte varit läge när det varit så varmt. Visserligen säger dom att det inte blir varmt av bollarna, men täcket väger ändå 6 kg och är ganska otympligt. Meningen är att man ska massera bollarna mot kroppen för att stimulera känselsinnet och att då lättare kunna slappna av och somna. Ska ta itu med det snart, för funkar det inte, så är det ju bättre att något annat barn får nytta av det. Vilket påminner mig om att vi måste lämna tillbaka Antons rullstol, han har ju inte behövt den på 4 månader och det är också ett av våra små delmål. Fick den bara ett par timmar innan vi fick cancerdiagnosen, när vi fortfarande var lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

Igår var Anton och jag på kombinerad cykeltur/shoppingrunda och jag träffade på flera olika personer, som jag inte träffat på länge. Alltid kul! Så nu har vi bestämt att åka till min fd. skolkamrat och träffa på henne och hennes lilla gulliga barnbarn nån dag. Träffade även på en avlägsen släkting, som inte visste att Anton blivit sjuk. Jag är så van att alla vet, så det kändes konstigt att förklara igen och dessutom att se den där reaktionen hos folk när de får höra talas om hans cancer. Men både Roger och jag har valt att prata helt öppet om hans sjukdom, varför ska man låtsas att allt är frid och fröjd? Tror att de flesta "uppskattar" det.

Imorgon blir det nog firande av en 9-åring och på lördag ska vi troligtvis på Power Meet, känns bra att ha lite roliga saker att förgylla dagarna med, även om vi för Antons skull inte planerar in för mycket om dagarna. Han mår inte bra av det och ärligt talat inte jag heller, lugn och ro och fasta rutiner är vad vi behöver mest, för att må bättre!

Tror huvudet känns lite "lättare", så jag kanske ska starta upp min dag nu.

PS. Emma är mycket bättre i sin allergi nu. Hon var ute och fotograferade igår, men höll sig bredvid åkern istället för att vara i den. Skönt, då kan mamma känna sig lugnare! DS.

tisdag 6 juli 2010

Oj, vilken natt...



...och tyvärr ingen rolig natt. Emma kom hem igår kväll efter att ha varit ute på en åker och traskat med högt gräs/vete/brännässlor upp till midjan. Hon skulle fotografera kor. Efter en stund började hennes ögon klia, näsan rinna och röda kliande utslag på hela benen och sist men inte minst svullnade ögonen. På rådgivningen tyckte de att det var bäst att åka till akuten, så det gjorde vi och blev kvar i 3 1/2 timma. Emma fick kortison och sedan lugnade det sig lite. Hon fick en kraftig allergisk reaktion av något, tur att det slutade så bra!

Trots att Emma är 16 år, så har vi aldrig behövt åka med henne till akuten (skönt för henne). Storebror har vi behövt åka med flera gånger och Anton det behöver jag inte ens förklara... Måste säga att det var lite underligt att komma dit igen, senast var långfredagen-09, då Anton blev inlagd för smärtorna i höften, feber och hög sänka och en vecka senare fick vi hans diagnos. Känns som ett helt liv gått sen vi var tvungna att uppsöka akuten senast, men ändå inte... Går inte att förklara känslan riktigt.

I vilket fall som helst verkar Emma ta det hela med ro, trots att det såg hemskt jobbigt och "kliigt" ut. Hon har lovat läkaren att hålla sig ifrån åkrarna nu. =)

måndag 5 juli 2010

Överraskningar i brevlådan!



Visst är det roligt när det kommer nåt i brevlådan som man beställt, men ännu roligare är det när det kommer nåt som man inte har en aning om vad det är. Som dessutom har en fin omtänksam tanke bakom!

I förrförra veckan kom ju den fina grodan och ringen från Anna. Och så i fredags kom en avi att ett paket som skulle hämtas ut och Roger hade mycket huvudbry innan han hämtade det...Det visade sig vara en tavla på ett foto från Mantorp som de skickade hem. Jättekul! Och vi som blev så glada när tidningen auto motor & sport kom helt oväntat i brevlådan (där bilden fanns med), för några veckor sedan. Vilka snälla och generösa människor det finns.

Och för dig som undrar varför jag fotade grodan och ringen på en kanin kan läsa varför här. Vår familj, vänner och andra bekanta vet ju varför; "historien" har berört många, många som vi känner. Anna och Gustavs handling bär vi med oss i hjärtat!

söndag 4 juli 2010

CARPE DIEM.

Dagen till ära när vi åkte till Nyköping fick Elvis, Hugo och Junior Elvis följa med.
Kusinen och Anton badar. (Antons första dopp på två år.)
Ebba och Anton hoppar studsmatta. Lite suddigt pga. skyddsnätet (mycket klokt!) som satt runt om.

Några dagar sen sist...igen. Vi hade en bra heldag i Nyköping. Grabbarna var inte helt ense, men så kan det vara. Nästa gång blir det säkert annorlunda. Men jag njöt av en trevlig dag! Och bussresan gick toppenbra!

Annars har det ju varit VÄLDIGT varma dagar nu och ni som känner mig vet att jag inte är någon stordyrkare av supervärme, mår faktiskt riktigt dåligt av det och mitt huvud vill inte vara kompis med mig när värmen slår till. Anton är inte så intresserad av att bada vid en badstrand heller, av lite olika orsaker, så vi har kunnat hålla oss undan på dagarna lite och komma igång framåt kvällen istället. Omvänt javisst, men vi gör det som känns bäst för oss. Försöker mer och mer göra det som känns bra för oss, för att orka med vår tillvaro. Självklart gör vi saker som man bara måste göra, det hör ju livet till. Men det är rätt kämpigt nu, vår vardag är långtifrån vanlig. Några har sagt ; det är ju en bra tid att vara ledig på (i all välmening förstås), men för mig kan det lika gärna vara vinter. Bittert visst, men våra bekymmer blir inte mindre för att solen tittar fram, tyvärr...men desto mer än förut njuter jag av våra bra och härliga dagar. Livet har fått en ny mening. Uttrycket "Fånga dagen" är inte helt fel. Inte fel alls!

torsdag 1 juli 2010

Torsdag.

Storasyster fotar lillebror.

Torsdagen lider mot sitt slut och idag måste jag lägga mig i tid. Anton och jag ska åka buss till Nyköping i morgon, så det får inte bli nåt nattsudd... Anton verkar se fram emot att åka buss, vilket känns kul. Jag trodde det skulle bli protester, men inte då. Skönt!

Lite extra glad är jag också för idag var vi tvungna att shoppa lite och Anton behövde vara med. Han skulle få shorts och han är en bestämd liten herre vad han vill ha, MEN hatar att gå i affärer (som de flesta barn, antar jag), men oviljan har eskalerat sen en tid tillbaka. Men idag var han så "duktig", fast det gäller att avsluta i rätt tillfälle. Varför skrev jag "tvungna att shoppa", jag gillar ju det och det händer väldigt sällan, så idag handlade jag lite kläder åt mig själv också.

Nåt som gjort mig väldigt glad var ett brev som damp ner i brevlådan i förra veckan. Det var en så gullig groda (på nyckelring) och en fin, annorlunda ring till mig gjord av små, små muttrar ifrån Anna (Gustavs mamma) som Anton fick kaninerna ifrån. Så fantastiskt snällt gjort av henne och hon har gjort dom själv! Ska visa bild på presenterna i ett annat inlägg, för nu är det natti natti.