Torsdag morgon och bolltäcke.

Fullt i sängen!

Anton ville inte prova täcket i bild. Bollarna är lite mindre än bollarna i ett "bollhav". La en studsboll i rätt så vanlig storlek bredvid.

Sitter här och hoppas på att min migrän ska gå över snart. Kan verka dumt att sitta vid datorn då, men sova är stört omöjligt när huvudet dunkar...Är bara så trött på denna eviga huvudvärk!

Annars gillar jag den här stunden på morgonen, det har inte blivit så varmt än, barnen sover, det är tyst och lugnt och från fönstret fläktar det lite. Men snart är det dags att sätta fart. Vi har inget särskilt inplanerat idag, förutom en cykeltur, men Antons sömnproblem har tyvärr inte blivit bättre så det är inte värt att han sover för länge....eller kanske är det det han behöver...sova igen. Svårt det där. Vi har faktiskt inte provat bolltäcket än (skäms på mig). men det har inte varit läge när det varit så varmt. Visserligen säger dom att det inte blir varmt av bollarna, men täcket väger ändå 6 kg och är ganska otympligt. Meningen är att man ska massera bollarna mot kroppen för att stimulera känselsinnet och att då lättare kunna slappna av och somna. Ska ta itu med det snart, för funkar det inte, så är det ju bättre att något annat barn får nytta av det. Vilket påminner mig om att vi måste lämna tillbaka Antons rullstol, han har ju inte behövt den på 4 månader och det är också ett av våra små delmål. Fick den bara ett par timmar innan vi fick cancerdiagnosen, när vi fortfarande var lyckligt ovetande om vad som komma skulle...

Igår var Anton och jag på kombinerad cykeltur/shoppingrunda och jag träffade på flera olika personer, som jag inte träffat på länge. Alltid kul! Så nu har vi bestämt att åka till min fd. skolkamrat och träffa på henne och hennes lilla gulliga barnbarn nån dag. Träffade även på en avlägsen släkting, som inte visste att Anton blivit sjuk. Jag är så van att alla vet, så det kändes konstigt att förklara igen och dessutom att se den där reaktionen hos folk när de får höra talas om hans cancer. Men både Roger och jag har valt att prata helt öppet om hans sjukdom, varför ska man låtsas att allt är frid och fröjd? Tror att de flesta "uppskattar" det.

Imorgon blir det nog firande av en 9-åring och på lördag ska vi troligtvis på Power Meet, känns bra att ha lite roliga saker att förgylla dagarna med, även om vi för Antons skull inte planerar in för mycket om dagarna. Han mår inte bra av det och ärligt talat inte jag heller, lugn och ro och fasta rutiner är vad vi behöver mest, för att må bättre!

Tror huvudet känns lite "lättare", så jag kanske ska starta upp min dag nu.

PS. Emma är mycket bättre i sin allergi nu. Hon var ute och fotograferade igår, men höll sig bredvid åkern istället för att vara i den. Skönt, då kan mamma känna sig lugnare! DS.