Hur klarade man sig utan data?!

Anton och jag vid datan på sjukhuset i Uppsala förra året.

Tänk vad bra det här med data/nätet är. För även om man inte träffas på riktigt, så kan man ha en sorts kontakt ändå. För mig som inte jobbar just nu, så kan jag ha lite kontakt med mina arbetskamrater ändå (tänker på Facebook). Dessutom kan dom läsa på min blogg, hur vi har det också. Genom Gustavs mammas blogg fick en fd. arbetskamrat (sen i början av 90-talet) syn på min blogg och skrev en kommentar hos mig och nu är vi även vänner på FB. Och hon och jag har även andra saker gemensamt, som gör att det finns ett "band"

Och så Anna, Gustav och Elvis...behöver inte skiva mer, tror ni förstår...Jag har ju inte träffat några andra familjer med ett barn med lymfkörtelcancer heller, förutom de jag "träffat" på nätet och det är också viktigt. Nu är ju leukemibehandlingen väldigt lik den för lymfom, så mycket kan jag ju diskutera med Emil och Fridas mammor. Men det är ju ändå inte samma sjukdom i slutänden. De är "släkt" med varandra, men det finns ingen ärftlighet inblandad. Det var jag lite orolig för, eftersom min mamma hade leukemi och det känns ju inte så bra om man ska vara orolig för att cancern går i arv, det räcker med oro som det är...

Nu slirade visst mitt datainlägg in på annat. På Facebook har jag också fått kontakt med tre tjejer, som var dagbarn hos min mamma och vi hade många trevliga stunder tillsammans. Visst heter det tjejer när vi är 37, 38, 39 och 40 år i år?! =) Och senast igår skickade jag ett meddelande till en annan barndomskamrats syster, som bor utanför Umeå, som jag funderat över. Skrev lite om henne i ett inlägg tidigare. Har tänkt en del på henne under vårt sjukdomsår, för hon åkte själv mycket in och ut på sjukhus när hon var liten och hennes gosedjur Knorren finns kvar, fantastiskt! Knorren hade tom. genomgått en makeover till M:s bröllop och hållit tal då. Så härligt och roligt att läsa! Undrar om Elvis ska hålla tal, den dagen Anton gifter sig...Nu har jag tänkt höra av mig till M något, som inte bor kvar i Umeå utan flyttat ända till Malmö.

Och våra nära och kära kan följa vår "resa" på bloggen, vissa saker är lättare att framföra i skrift. Jag skulle kunna fortsätta i all oändlighet, men jag är så glad att data finns. Sen lär väl inte tiden finnas lika mycket som nu, när jag jobbar igen. Men just nu är det så värdefullt för mig.

Tänk jag som knappt ens vågade röra datan i början...