måndag 12 juli 2010

Hur är det möjligt?

En go, liten Anton sovande på dagvårdens soffa i vintras. Känns så avlägset, men ändå är det och alla andra händelser starkt fastetsat i minnet. Troligtvis hos Anton med...

Sitter uppe en en stund för att Anton förhoppningsvis ska somna. Jag har sovit några timmar, men han har legat bredvid mig och snurrat och inte kunnat sova, trots sömntabletter. Och då gick han ändå och la sig ganska skapligt och det var tyst och mörkt här hemma. Förstår inte att han inte somnar...Ett par nätter i veckan har vi det så här.Det fantastiska är att han oftast inte för oväsen och stör oss när han inte kan sova, ibland säger jag åt honom att jag vill att han ska väcka mig. För det måste vara så jobbigt för honom...Jag har ju varit där själv! Hur länge orkar en 8-åring ha det så?

Tyvärr kommer det surt efter, på både Anton och mig. (Och Roger med i viss mån, tack och lov sover han just nu. Gynnar ju ingen om vi båda är vakna.) Det är en förskräcklig tur att jag inte jobbar än, för hur skulle det gå till?!

Men nu tror jag faktiskt att han somnat, så nu är det bäst att kvickt som attan krypa ner i sängen. Vi kan inte sova jättelänge, eftersom vi ska till dagvården imorgon på provtagning.

Godnatt från en trött, trött Camilla! (Men som är lättad över att Anton äntligen somnat.)

2 kommentarer:

Anna sa...

Hej! Måste vara så jobbigt för Anton att inte kunna sova. Påverkar ju hela familjen. Hur fungerar bolltäcket? Kram Anna

Carina sa...

Stackars er! Det måste vara såå jobbigt att ha det så flera gånger i veckan!!
Kram