Översköljd.

Häromdan (för övrigt en underbart solig höstdag) när jag skulle hämta Anton och såg när han la sig på marken och rullade ner för slänten de har på skolan, så var min första tanke; Nej... han blir skitig och dan... Men så hejdade jag mig i min egen tanke, att vad spelar det för roll. Han såg så himla nöjd ut och hade kul med kompisarna och det är ju det viktiga! Tänker på de barn (alldeles för många) som inte nånsin kan göra sånt mer... Där och då kom det över mig igen, vilken tur vi har haft (hittills)... Cancern är borta och livet funkar i det stora hela bättre än på länge. (Vissa bakslag kommer ibland, på den känslomässiga fronten och så kommer det kanske fortsätta. Oro och ångest försvinner inte i en handvändning.) Nu kan det låta som att jag är så djup och går och tänker på det här hela tiden, så är det inte. Men det är sånt jag vill pränta ner... För att påminna mig själv.

"Livets klot"