torsdag 21 mars 2013

Förbannade sjukdomar...

Livet går vidare, det måste ju det, trots allt sorgligt och tråkigt som händer. Det är konstigt det där... Roger sa till mig för en tid sedan att det är konstigt att man funkar "så pass bra" ändå. (För som vanligt är det ju inte.) Kunde inte låta bli att fråga om han tycker att jag är en konstig prick som klarat att "leva vidare" utan vissa av mina kära. Och nej, det tyckte han ju inte förstås...Men man måste ju uppleva själv för att förstå. Nu förstår jag bättre hur Roger kände när min pappa dog, dvs. känslan av att förlora en svärförälder som funnits i ens liv så länge. Saknaden finns där och det är svårt att förstå att de som är borta är borta för evigt. Och saknaden kan göra så ont.

Idag är det dessutom ett år sedan min fina vän Anna somnade in, endast 34 år . Så det är inte konstigt om jag känner mig lite extra tung i sinnet i dag... (På bilden ovan: Anna, jag och Anton i december-2009. Hennes sons opererade fot tittar fram på fotot också)

Vad det gäller Anton så går det lite framåt. Myrsteg kan man säga, men bättre det än "bakåtsteg"

Tyvärr har mer tråkigt skett... När barn  och personer blir sjuka som har ett väldigt hälsosamt leverne, ja då undrar man; vem går egentligen fri?! Reklamen säger ju att 1 av 3 (!) får cancer (men alla drabbas), så vad kan man göra för att slippa undan... Som anhörig eller drabbad själv.... Usch.

Måste bara få säga: HATAR CANCER!!!

1 kommentar:

Livets vägar sa...

Styrkekram till dig (i efterskott). Förstår dig väl och kan relatera till allt du skriver. Det är svårt för människor att förstå, kanske för att vi är bra på att gömma våra fysiska och emotionella känslor? Jag i alla fall möter ibland oförståelse bara för att jag ser pigg och glad ut... Men verkligheten för mig är ett liv med smärtor och stelhet och sorg över att inte kunna fungera som förr samt att inte kunna ge min son allt han behöver..
Kram till dig!