Tidigare i veckan läste jag ett så bra inlägg hos Åsa. Det handlade om att kunna be om hjälp (i tid, innan man brakar ihop) och att känna att man alltid måste vara stark... Även om jag emellanåt känner mig så svag, liten och ensam på jorden, så är det INTE lätt att ropa på hjälp, för man har det i sig att det här ska gå. Tack och lov finns det någon, som jag alltid vet att jag kan vända mig till när det krisar. Du vet vem du är och du har fått ta emot många tårar, sedan Anton blev sjuk...Och...det vill jag poängtera, jag vet att det finns flera som skulle ställa upp, men där kommer "stoltheten" in, tyvärr. Jag tror att Roger har ännu svårare än jag, men jag vet att det finns någon han skulle låna ett öra av och kunna be om hjälp av, om han brakar...
Nu spårar jag visst ur igen i mitt skrivande, men det känns skönt att veta att det inte är ovanligt att reagera som jag/vi gör, för vårt liv är ingen dans på rosor hela tiden. (Och vems liv är det?!)
Men det finns ju dessutom så mycket hjälp inom vården att få, jag tror att vi varit ganska duktiga på att ta för oss inom den. Men det gäller ju också att visa sitt innersta när man träffar dom. En person jag gick och samtalade med tyckte (när jag mådde s--t), att just nu verkar du må riktigt bra. Och jag tror inte det handlade om att hon inte kunde sin sak, utan att jag höll skenet uppe, jättedumt!
Och så måste man inte vara positiv jämt heller...
Läs Åsas kloka tankar här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar