torsdag 31 december 2009

Tillbakablick på 2009.

Januari: I mitten av januari började Antons värk i högra höften. Vi trodde ju först att det var växtvärk, men när det bara blev värre så sökte vi akut, men då hade det börjat klinga av. I slutet av januari var vi på återbesök hos ortopeden och då mådde Anton bra igen, men de tog prover som inte visade något.

Februari: Återbesök igen på barnmottagningen, för vidare utredning. Anton studsade upp och ner på undersökningsbritsen (av pigghet) , men ca en vecka senare blev det ännu värre och Anton blev inlagd för första gången. Samma visa igen att han var smärtfri efter ca 1 dygn och vi fick åka hem. På sportlovet fick Anton jätteont igen och även sänkan blev hög, så intravenöst antibiotika sattes in och röntgenundersökningar gjordes; vanlig röntgen, datortomografi, magnetkamera, skelettscint. De visade ju att något fanns där, men eftersom Anton svarade så bra på antibiotikat så trodde de att det var skelettinfektion. (När man har cancer brukar man tydligen inte svara så bra på antibiotika som Anton gjorde.) Och han blev ganska snabbt mycket bättre. Han cyklade många, många varv runt på barnavd. Men eftersom han skulle ha medicin gånger 3 per dag, så blev han kvar 1 vecka och sedan fick vi åka till barnavd. flera gånger/dag. Så var det när Emma fyllde 15, men vi lyckades fira henne ändå.

Mars: Från 1 mars fick Anton dubbel dos antibiotika ggr 3 hemma och skulle ha fått så i 3(!) månader egentligen. Mars månad var ganska lugn (ur smärtsynpunkt) Värken kom vid några tillfällen, men inte alls som tidigare. Alla våra tre barn "lyckades" åka på influensa också under feb/mars. Jag kunde jobba ganska mycket och Anton vara i skola/fritids. Tur i oturen så hade läkaren missat att säga att man ska hålla sig i stillhet när man har skelettinf. och hade vi vetat det, så kanske vi hade "tvingat" Anton att hålla sig väldigt still och det var ju när han höll igång mycket som värken kom. Och hur lång tid hade det tagit till diagnos då? Anton hade ju inte dom "klassiska" cancersymtomen. Usch, bäst att inte tänka så.

April: På påsklovet var Anton på promenad med fritids ena dan o dagen efter spelade han fotboll och efter det fick han jätteont igen. På långfredagen fick han feber också, så då ville sjukhuspersonalen att vi skulle komma till akuten och då började sänkan bli riktigt hög, så Anton blev inlagd. Hela påsken hade han jätteont, kunde knappt gå, fick åka rullstol. Efter helgen började dom göra mer undersökningar och den 15 april tog de benmärgsprov och magnetkamera och den 17 april fick vi ju den hemska diagnosen...Efter det rullade det på i ett rasande tempo. De flesta åker till Uppsala samma dag eller dagen efter, men vi fick ju en liten frist på 4 dagar och det kändes bra, att få landa lite och umgås hela familjen. Och det var ju INTE någon fara för slutresultatet på Antons behandling, med de dagarna. När vi kom till Uppsala, blev det återigen samma röntgenundersökningar som i E-tuna och benmärgsprov i båda höfterna, ultraljud på hjärta och mage. Anton fick ju också sond i magen och port-a-cath inopererad under april. Det var riktigt kämpiga ingrepp på honom. Mycket ont och tid för återhämtning. På valborgsmässoafton fick han "porten" och det första cytostatikat in i ryggmärgen. (Så"firade" Roger och jag 22-årsdag tillsammans, men det är mindre viktigt.)

Maj: Tredje maj fick Anton cytostatika i dropp för första gången. Riktigt röd färg som gör att man tillfälligt kissar rött och även kan gråta rött, hmm... Den dagen blev vi även utskrivna efter 21 dagar på sjukhus sen 10/4. Under maj var det många behandlingar och provtagningar i U-a och E-a. Den 14/5 fyllde lille plutt 7 år. Blev stor kille alltså! Blev en sväng till sjukhuset för provtagning och firande med present, snällt av dom. Dan före "Kristi flygare" fick Anton en allergisk reaktion på sprutorna (enzymet) i benen och blev jätteförstoppad, med fruktansvärd värk, så det var bara att vända tillbaka och så blev han inlagd i fyra dygn.

Juni: Dags för det viktiga benmärgsprovet dag 29 (1 juni) och behandling. Det provet är tydligen väldigt viktigt för hur behandlingen kommer se ut. Tack och lov var cancern helt borta då!!! Men det var jobbiga dagar till svaret kom. Den 6 juni tog Daniel studenten och hur vi lyckades genomföra den dagen, så pass bra, är svårt att förstå. Men jag hoppas och tror att storebrorsan är nöjd med dagen. Men vi fick mycket hjälp också, av både min syster och Antons farmor. I juni var Anton mycket dålig, han fick urinvägsinfektion, kräkningar, diarreer, hög feber (i ett par veckor- kallas "cytosarfeber" pga behandlingen han fick då) och så började hans sond på magen krångla. Den hade läckt ett tag, men när Anton fick "knapp" istället (12/6), så blev det ännu värre. Så när vi kom från U-a, så var det bara att åka till E-a lasarett för röntgen och sätta in en sond i näsan. Pust! Midsommarhelgen började Anton pigga på sig igen, när det var dags för behandling och ny knapp och då började nästa elände; hålet där den satt var inte alls bra, inuti magen var det ärrigt och varigt, så kirurgen ansåg att Anton behövde ett nytt ingångshål. Så det blev en stor operation istället, som onkologen ansåg ej skulle blivit gjord, eftersom Antons värden var urusla, så någon kommunikationsmiss blev det. Men deras rutiner har ändrats och läkarna på Akademiska har anmält det själva. (Det har vi ej fått svar på än.) Som tur är gick det ju bra, men vad Anton var dålig och vad oroliga vi var då! Personalen kom väldigt ofta in och kollade honom. Så istället för att bli i U-a över en natt, blev vi där i 8 (!) dagar och sedan på Mälarsjukhuset 2-3 dagar till. (Under den här veckan fyllde jag själv år, men det är också mindre viktigt.)

Juli: Första veckan i juli, fick Anton behandling igen i stort sett varje dag, men efter det 2 veckors paus, jätteskönt! Då passade vi på att åka några dagar till Göteborg. 27 juli var det dags för högdosbehandling i U-a. Vi hade hört mycket negativt om den, men för Anton gick det riktigt bra. Pågick ca 5 dagar varannan vecka i 2 månader. Det jobbigaste för Anton var nog att vara låst till sjukhuset 4 av dessa 5 dagar ungefär. Storasyster fick åka på semester med bästa vännen, skönt för henne.

Aug: 1 augusti hade vi bröllopsdag, då var vi i U-a. Behandlingarna fortlöpte bra. Tyvärr gick Antons farmorsmor bort under den här tiden. Tråkigt, men skönt för henne, då hon varit dålig så jättelänge. 20 augusti började Anton första klass, vi är så glada att han kunde vara med då. Blev en liten period han kunde gå lite grann, men inte mycket.

Sep: Sista högdosbehandlingen och paus på 2 veckor igen. Men nu började Anton bli riktigt trött och slut och det höll i sig länge... (I september blev pappa Roger ett år äldre.)

Okt: Nu var det dags för en kortare "upprepning" av första schemat och det var riktigt jobbigt för Anton. Alla starka mediciner tar ut sin rätt. I början av oktober upptäcks att "ballongen" till knappen gått sönder, så han får en ny knapp. Vilken tur att den inte glidit ur magsäcken! Då har man bara ca 3-4 timmar på sig att få dit en ny, för annars börjar ingångshålet växa igen. Han orkar inte gå till vanliga skolan, utan går till sjukhusskolan istället...ibland. Istället kommer hela klassen på studiebesök på dagvården/lekterapin/sjukhusskolan/barnavd. Jättekul för Anton! (Antons storebror fyller 19 under oktober.)

Nov: Känns som en ganska "luddig" månad, ur min synvinkel, allt flyter ihop på något vis. Mycket jobbiga behandlingar, uppskjutande av behandling pga. låga värden, sövningar och på sluttampen klämde ju Anton sitt finger rejält, med eländet som följde på det... Anton orkar inte med skola överhuvudtaget i nov.

Dec. Nu börjar det vända sakta men säkert, Anton orkar leka lite med kompisar igen. Vi går ett par gånger till skolan. Även att gå på skolavslutningen funkar (men orkar inte så mycket mer).
Stygnen tas på fingret. Anton flyttar in i EGET rum och trivs jättebra med det. Gillar att stänga in sig och titta på Cartoon och spela tv-spel. Stora killen! Julen blir både bra och dålig. Man tror att allt ska vara frid och fröjd när det värsta verkar vara över, men så är det inte. Det är en lång väg tillbaka...Men cancern är ju borta och det är det allra viktigaste!!! Resten får vi jobba på tillsammans. Avslutade året med båda svägerskorna, den enas sambo och två barn (som Anton tycker det är jättekul att leka med). Fick höra en rolig nyhet när vi var där, men törs inte avslöja vad det är än...

Det här blev ett långt inlägg, men det känns viktigt att ha det här på pränt, för att minnas. Kanske någon kan tycka att det är intressant, att veta hur vi har haft under det här kämpiga 2009! Nu önskar vi oss ett mycket bättre år!

Inga kommentarer: