Barn med cancer är sanna hjältar!

De rycks bort från familj, kompisar, dagis, skola, fritids, fotboll, ridning m.m.
De får besked som pendlar mellan hopp och förtvivlan.
De får cytostatika i doser som ligger precis på gränsen för vad de kan överleva.
De tappar håret.
De får strålning i sådana doser att deras skelett inte kan växa och deras hjärnor skadas för alltid.
De sövs gång på gång.
De genomgår svåra operationer.
De sväller upp till dubbel storlek av cortison.
De drabbas av svåra, ibland livshotande infektioner pga. att deras immunförsvar slås ut.
Deras kroppar måste tillföras nytt blod.
De måste isoleras långa perioder.
De måste genomgå mycket påfrestande transplantationer.
Vart fjärde barn får beskedet att det inte kommer att överleva sjukdomen.
Mitt i allt detta gör barnen allt för att inte oroa sina föräldrar eller sina syskon.
De biter ihop för att slippa se sina föräldrar vara ledsna.
De försöker behålla hoppet hos sig själva och sin familj.
De gör allt för att hänga kvar i vardagen.
De gör allt för att fortsätta leva.

De är verkligen sanna hjältar!

Allt stämmer inte in på Anton helt, men väldigt, väldigt mycket och det är så fruktansvärt att barn överhuvudtaget ska behöva ha det så och självklart för vuxna också, men då kan man ju handskas och tacklas med det på ett annat sätt.
Saker man råkar ut för sätter ju nästan alltid sina spår och "formar" en på ett eller annat vis! (Och även för oss i familjen, MEN det är ju Anton som blivit tvungen till en massa tråkigheter/smärtsamma saker under det här året.) Nu hoppas vi verkligen på ett bättre 2010!

(Jag har inte kommit på de tänkvärda orden själv, hittade det på en annan blogg.)