Jag borde inte alls sitta här och skriva, men jag känner mig klarvaken. Konstigt, idag har vi haft fullt upp hemma, så jag tycker att jag borde somna som en stock, men inte...Hur ska det gå den dagen (längre fram) när jag börjar jobba?! Kanske har det vänt då. Känns så konstigt och overkligt att vi inom de närmaste månaderna kanske, ska kunna få en vanlig och normal vardag. Men som förut kommer ju förstås livet aldrig mer att bli för oss (i skuggan av en cancersjukdom).
Men det märks på Anton i vissa saker han gör, säger och vill göra, att "gnistan" börjar komma åter. Så härligt, efter att ha sett honom så dålig i vissa perioder: feber, illamående, diarreer, trötthet och den FÖRSKRÄCKLIGA värken han hade i början. Då hade man inte i sin vildaste fantasi kunnat ana, vad som komma skulle och tur är väl det! För att ens eget barn ska drabbas av en så hemsk sjukdom är bedrövligt. Självklart är det hemskt, vem det än drabbar, jag vet ju hur det kändes när min mamma blev sjuk, men ens barn...
Lite uppdatering hur veckan varit; många sjukhusbesök bl.a. ögonläkaren, provtagning osv. Anton har fått andra dosen svininf.vaccin och den vanliga inf.sprutan. Han var inte glad på Roger och mig att vi bestämde det, men vi tycker det känns säkrast så, eftersom han ska börja träffa folk lite mer i en snar framtid. Anton fick en julkapp på lasarettet, Indiana-Jones lego, som han tyckte jättemycket om och Daniel och Emma fick biobiljetter (från Min stora dag), överraskande men gulligt av dom! Vad jag förstod (om jag fattat det rätt), så är det en mamma, vars barn varit drabbad av cancer, som varje månad sätter in pengar för att barnen ska få julklappar. Helt fantastiskt vilka människor det finns!
Försöker själv göra nåt bra ibland, köpt barncanderfondens fina Hope-smycke några gånger, pins, några julklappar från dom och från cancerfonden. Man kan även skänka genom mobiltelefonen på olika barns insamlingar på barncancerfondens hemsida.
Vi har också varit på julavslutning, så fint i kyrkan. Blev så glad när Anton ville gå fram med de andra barnen, när han inte en gång varit med och tränat. Ger hopp för en orolig mamma. Barnen hade ritat jättefina teckningar till honom, som Kattis (fröken) bundit ihop, då var det inte långt till en liten tår, när han fick gå fram och hämta dom och krama fröken.
Annars är det många planer inför julen, men vi tar det lugnt, hinner nog ändå. Vi har en"julchef" här hemma, som försöker skynda på oss och det kanske ändå är lite bra. Fast det som behövs är ändå att man har mat på bordet, trevligt tillsammans och att barnen får julklappar.
Viktigast av allt är ju att vi får vara tillsammans!!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar