Kan man få önska sig ett liv med lite mindre oro, tack?! Ska inte påstå att mitt liv är jobbigare än andras, för så är det inte. Men från det (eller några månader efter) jag och Roger träffades, har det hänt ett flertal jobbiga tråkiga händelser. Visst, det har inte varit hela tiden, men en del saker som händer, tar ju längre tid att återhämta sig ifrån.
Men jag undrar ibland hur mycket den inre stressen och oron påverkar en och hur "skadligt" det är?!
Och hur får man bort "katastroftänket"?! Det är svårt när det sker saker med jämna mellanrum som skakar om ens tillvaro. (Innan min mamma blev sjuk -87, så var jag inte så här.) Oroar mig visserligen inte lika mycket för småsaker längre och det är ju bra, men jag orkar inte med de där fjärilarna i magen, som aldrig försvinner. (Och inte får en chans att försvinna heller, känns det som.)
Suck... men, men, det är bara att kämpa vidare.
3 kommentarer:
Du kanske hade behövt någon professionell att prata med. Stress är inte bara i längden...
Kram
Jag har haft det tidigare... Och stressen jag menar, är mera oron för det kämpiga som händer i livet. Försöker att inte stressa upp mig för allt det "vardagliga" Men det är inte bra med den oron...
Kram.
Usch ja denna inre stress. Den finns där dygnet runt känns det som. Hoppas att det bara blir bättre.
Vi får kämpa tillsammans.KRAM
Skicka en kommentar