Tisdag och onsdag.

Anton på uppvaket i tisdags.
På 17:de våningen i höghuset på sjukhuset.
Och gissa vem som är med, som vanligt?

Sprutorna de senaste dagarna har gått jättebra. Inga protester, både Anton och jag känner oss lugnare nu, tror jag. Snart kan vi börja blicka framåt och hoppas på att allt ska bli bättre; även om vägen till ett "normalt" liv kanske inte är helt spikrak och kommer säkert ta tid. Men att snart ha klarat av den tyngsta delen känns så bra! Och att ha orkat på nåt konstigt vis.

Idag träffade vi på K från Katrineholm , som har haft skelettcancer och tumör i lungan som nu är borta. Var så roligt att träffa honom och hans mamma och att det gått så bra för K! Han var det första barnet vi träffade, med cancer, efter vi fått vårat cancerbesked. Fascinerande vad barn kan funka bra ihop, trots att det är ålderskillnad; K är 11 år, några av de andra barnen vi träffar är flera år yngre och några är ganska jämngamla med Anton. Barn är otroliga!

Som en liten kommentar till de två nedre fotona, så gillar Anton att åka högst upp på sjukhuset, så jag passade på att fota när han satt på fönsterbrädet.(Obs,fönstren går inte att öppna.) Det är ingen dålig utsikt där uppifrån.