Den 17 april ville en läkare träffa oss för att berätta provsvar. Bara datumet ger mig rysningar: min mamma dog det datumet för 21 år sedan och att nu få ett fruktansvärt sjukdomsbesked på den dagen gör ju inte saken bättre... När läkaren berättade vad det var, dom trodde att Anton hade för sjukdom, lymfom eller leukemi, så tror jag att jag slutade lyssna, det blev bara nattsvart. Eftersom han redan var inlagd så kunde vi träffa läkare ofta, för att fråga saker efter den dagen. Anton blev både ledsen och arg, tyckte inte om att se oss ledsna och gråta. Första tiden var han jättearg på doktorerna han tyckte det var deras fel att vi var ledsna. Att få veta att ens barn har en livsfarlig sjukdom är vidrigt och just då trodde vi inte att det skulle gå att få nån sorts vardag med det här, även om vi inte lever som en "vanlig" familj än så länge. Att berätta för storasyskonen om Antons sjukdom var inte heller lätt, man vill förskona dom från sånt här.
Fyra dagar senare blev det resa till Uppsala, för fortsatt utredning;benmärgsprov,ultraljud,
datortomografi,skelettscint. Anton fick även en port-a-cath(att ta prover ur och få behandling i )
och en matningssond (först i näsan och sedan i magen). Allt som allt den första tiden låg han inne 3 veckor. Tur att det är så bra personal man möter! Daniel och Emma(syskonen) tyckte att vi båda behövdes i Uppsala, så både Roger och jag har varit med där och det har varit skönt, för det är inte lätt att vara själv. (Så tycker vi i alla fall.) Våra stora barn har verkligen varit duktiga, för det är många dagar och nätter vi varit i Uppsala.
En vecka efter sjukdomsbeskedet fick vi veta det är lymfom Anton har och veta hur behandlingsschemat skulle se ut. Lymfom är en sorts lymfkörtelcancer som har väldigt bra prognos. Redan dag 29 när de tog benmärgsprov igen, så var alla cancerceller borta!! Men behandlingen fortsätter man med ändå. Sista april startades behandlingen och sedan har det varit väldig intensivt med cytostatika nästan varje vecka, med några kortare uppehåll. Det har varit och är jättejobbigt, allra helst för Anton, som måste utstå allt, men även psykiskt för oss andra. Det här ändrade hela vår värld! Vägen har heller inte varit spikrak under behandlingstiden, men det kan jag skriva mer om sen.
Nu har vi inte så lång tid kvar på den intensiva/tunga delen och det känns konstigt, tiden har gått snabbt, men ändå inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar