Idag på sjukhuset träffade vi på en mamma och hennes son, som vi lärt känna lite i somras, när de och vi var inlagda här i Eskilstuna. Sonen hade då fått en skelettinfektion i bäckenet, hade jobbiga smärtor och svårt att gå. Det var jätteroligt att träffa på dom. De hade tydligen strax innan pratat om Anton och funderat på hur det var med honom, så det var ju ett sammanträffande. Tydligen hade det tagit tid för pojken att bli bättre. (Vilket också är vanligt vid infektion i skelettet.)
I vilket fall som helst, så hade de varit på magnetröntgen igen och det såg bättre ut. Jag minns att när mamman frågade om Antons sjukdom då, så var jag noga med att inte försöka skrämma dom. Så att de inte trodde att jag menade att skelettinfektioner= cancer, för så är det ju definitivt inte. Anton hade bara maximal otur. (Men inf. är inte att "leka" med heller.) Hon hade verkligen lyssnat på det jag berättade och sa att utan att veta vår historia, så hade hon inte bla. krävt en magnetröntgen till osv. Sedan tackade hon mig så mycket och det hördes att det kom från hjärtat! Jag blev så rörd och det känns skönt att kunna ha gjort nåt bra, utan att förstå det själv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar