Tänker på hur många olika personer vi träffat/lärt känna under det här året. Så många olika individer som lever olika liv, men som har hamnat i samma tråkiga sits som vi. Men när man träffas har man oftast så mycket att prata om, att det inte är tyst många minuter. För hur olika liv man än lever innan, så har man så mycket gemensamt pga. sjukdomen.
Tyvärr tänker man inte alltid på att ta telefonnr eller mailadress, så vissa funderar man ju mycket på hur de har det. Och dom vi träffade i Uppsala har ju ofta andra hemsjukhus än vi. Men även om man"tillhör" E-tuna, så kan det gå lång tid mellan man ses på dagvården och ibland blir det varje vecka. Och vi är ju inte där riktigt lika ofta längre heller.
Otroligt nog, har Anton en flicka i sin klass som är precis i slutet av sin behandling för leukemi och jag tror det är bra att de hamnat i samma klass. Alltid när Anton och jag kommer till skolan, så tror jag hon dras lite till oss för hon kommer alltid fram och pratar. Båda har ju varit med om något som inte de andra barnen kan föreställa sig, av förståeliga skäl...Mamman och jag har också mycket att prata om, när vi möts, så till helgen ska Anton och jag ev. hälsa på dom, ska bli trevligt.
En annan mamma med son, som vi lärde känna, när de och vi låg inne i påskas, träffade jag i dag när de var på läkarbesök för en annan av sina söner. Den sonen och Anton blev väldigt bra kompisar förra året, så de ville att vi skulle hälsa på dom något. Tyvärr bor de inte i E-tuna, men det finns ju bil. Pojken har inte cancer, men en annan besvärlig sjukdom. På bilden leker de tillsammans i sjukrummet på "lekis".
2 kommentarer:
Jag tror också att det är bra för barn att träffa andra barn som har likadana problem. När mina var små, för ca 10 år sedan, drabbades min familj av en stor olycka. Kommunen erbjöd oss möjligheten att delta i olika stödgrupper. Jag skulle få träffa andra föräldrar som gick igenom samma sak som jag och barnen skulle få vara med i en barngrupp. Jag tackade nej för min del. Jag ville inte, jag tog avstånd från själva problemet. Men jag lät barnen gå på deras barnträffar. Någon gång frågade jag personalen om barnen pratade mycket om det som hade hänt. Det visade sig att varken mina eller andras barn pratade om det hemska. De behövde inte det. De mådde bra av samhörighetskänslan, de behövde inte förklara eller svara på något sätt. De fick vara sig själva utan att någon undrade för mycket. Och det var bra.
Hej Anna! Jag håller helt med dig, tror också det är jättebra för barn att träffa andra i samma sits. De kanske inte pratar om sjukdomen med varann tex, men det märks att de känner samhörighet med varandra. Anton har flera gånger suttit bredvid någon av de andra sjuka barnen på dagvården och bara varit...När han var som sämst orkade han knappt leka, men bara att då träffa andra barn, var så viktigt.
Skicka en kommentar