Dagarna "rullar" på, veckorna är sig ganska lika. Jag vill bara att det ska fungera lite mera smärtfritt, ta gräddfilen tillbaka till vardagslivet. Men vad trodde jag, livet ska inte vara speciellt lätt har jag förstått...Vet att jag låter gnällig, men jag kan inte hjälpa det. Jag tror att jag kan behöva hjälp att komma ur min onda cirkel och har börjat ta itu med det.
Hade i alla fall ett bra möte med rektor, fritidspersonal och skolsköterskan. Känns så bra att vi är inne på samma linje hur vi ska gå till väga med skolgången och skolträningen framöver. Och Roger och jag fick verkligen komma till tals och berätta hur vi känner och hur Anton mår och reagerar. När man får så bra gehör på vad man säger, så förstår jag att jag inte är konstig med alla mina funderingar! Sen att jag kanske blir ökänd för att vara mamman med många och omständiga frågor och tankar, det bryr jag mig faktiskt inte om. Ingen har i alla fall visat med en min att dom tycker det. Gäller både skolan och sjukhuset, men allra mest alla läkarna som fått en del kluriga frågor ibland. Men det dom inte kunnat svara på direkt har dom tagit reda på och återkommit med ett svar, för när jag grubblar på något om Antons sjukdom får jag ingen ro förrän jag försökt ta reda på ett svar eller information.
För att återgå till skolan, så hade även skolsyster lite bra ideer att komma med. Flickan i klassen med leukemi, har en kudde att ta till i skolbänken om hon blir trött. Ev. skulle de ordna en madrass att vila på i klassrummet. Så har ju skolsyster ett vilrum för barnen också. För det har också surrat i mitt huvud, hur ska han orka med, som det är nu så är han trött efter bara ett par timmars olika aktiviteter av skilda slag. Så snart ska Anton och jag dit på en liten kontroll, för att skapa kontakt. Jag tycker SJÄLVKLART det är tråkigt med flickan i klassen som är sjuk, men vad skönt att personalen är vana vid barn med cancer. Och flickan är alltid så fin mot Anton (och mig) när vi kommer till skolan, de förstår ju varandra till fullo. Men jag tycker det verkar som de andra barnen har lätt för acceptera det som är lite annorlunda och utanför ramarna också, trots att de är så små eller kanske just därför!
Vi ska försöka hitta på nåt lite extra kul att göra, så vi kan ha tankarna på nåt annat, åtminstone för ett tag...Men nu kämpar vi på med det här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar