Cancertankar.

Anton och jag på midsommarafton 2009.

Ju fler föräldrar (till barn med cancer) jag träffar, desto fler olika varianter på hur cancern började, olika varianter på hur det var när beskedet kom, hur barnet reagerar/mår av behandlingen osv. osv. Men ändå känner man igen sig i varandras historier så otroligt mycket. Något som slår mig är att det inte alltid är helt lätt att upptäcka sjukdomen, den kan ju visa sig på så många olika sätt. Någon som inte orkar som förut på gympan, långvariga infektioner, feber, sen utveckling, svullen mage eller knölar någon stans, massor av blåmärken, värk, svårt att gå, haltande, trötthet och en hel del annat. Men... jag vill inte skrämma upp någon, det är ju så liten procent barn med dessa symtom som ändå har cancer. Som det började för Anton med gräsliga smärtor till en början, har jag knappt hört någon annan. Gemensamt, tror jag, är nog att man inte kan tro att det skulle vara cancer, även om man kanske snuddat vid tanken. Man vill INTE att det ska vara det.

Häromdagen kom tankarna över mig, hur det faktiskt var den där fredagen i april (och tiden efter) förra året och jag knappt förstå att jag ens klarat av och upplevt det. Det är nog något som är lika hos alla, den förskräckliga vetskapen att ens son/dotter har en livsfarlig sjukdom...Det går liksom inte att förklara i ord. Och jag önskar att ingen ska behöva uppleva det.

En mamma sa till mig strax efter att Anton blivit sjuk och hennes son varit sjuk några månader längre, att det går trots allt, att få till nån sorts vardag. Just då kändes det ouppnåeligt, men faktiskt så blev det så, men en vardag med cancer i bakgrunden.

Samma mamma såg vi med sin familj i fiket på sjukhuset, i samma veva som Anton skulle ta benmärgsprov första gången. Jag minns att jag reagerade på att pojken hade sond i näsan och mössa på sig. Jag anade vad det kunde vara för sjukdom och tyckte det var synd. Ett tag senare "satt vi i samma båt" och idag satt vi vid mitt köksbord och drack kaffe och killarna lekte (på det sätt dom orkar). Är det inte konstigt egentligen?!