De bästa och mest underbara sakerna i livet,
kan inte ses eller röras,
de skall kännas med hjärtat.
***************************************************************************************
Den här dikten stod på en liten tavla, som vi gav till Antons dagispersonal när han slutade där. Vi tyckte att de tagit hand om Anton så otroligt fint. Och vi har haft våra tre barn på flera olika förskolor, så vi har lite att "jämföra" med, fast det ska man inte göra egentligen. Hände lite olika saker under de åren han gick där (som inte hade med de andra barnen att göra) men som gjorde en hönsmamma ändå oroligare. Men vi kände ändå de alltid hade ett extra knä över, trots många barn och lite personal.
Trots allt så blir man ju inte lyckligare av pengar och dyra saker...MEN jag lever inte alltid efter det själv, det är ju ändå kul att handla grejor. Senast igår var Roger, jag och Emma och shoppade loss på IKEA och det är så kul att inreda hemmet. (En del har ju blivit lite eftersatt under vårat kaosår också.) Men i grund och botten är det viktigaste att vi har hälsan och har varandra och trivs med livet!!!
Apropå bilden längst upp, så gör den mig lite lycklig inombords. När jag var liten och var på bilsemester med min mamma och pappa, så minns jag att det en gång var så fina rosa himmel och jag måste ha tjatat om det, för jag minns också att de "retade" mig på skoj om roosa mooln ibland efter det. Ibland när jag står i vårat köksfönster och ser rosa moln i horisonten och det är så vackert, så känns det bra för en stund. Kanske är det tanken av hur det var när jag var barn, allt var så lätt då (vad jag minns) och mina föräldrar levde. Även om jag är vuxen nu så saknar jag dom mycket! Har nog mått sämre av det tidigare, men allt med Antons sjukdom och den kris vi i familjen hamnat i, gör att det bleknar lite.
Det här var tänkt att bli ett kort inlägg, men som vanligt blir det inte så...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar