Sjukhuset.

Per står på översta raden i grön tröja. (Bild från Akademiska/tv3)
En trogen följeslagare under stor del av förra året, medicinpumpen. Det gula i slangen och påsen är cytostatikat, som han fick under högdosen. Apparaten surrade regelbundet när den var igång, dag som natt. Jag vande mig, men Roger tyckte det var svårt att somna till ljudet.

Idag tittade jag ett tag på en repris på Sjukhuset, som gick på tv förut. När vi tittade på det då, under tiden vi vistades mycket på Akademiska, så kändes det inte lika konstigt som nu. När vi låg inne kunde vi sitta och titta på programmet på tv, samtidigt som vissa ur personalen (som var med på tv-serien) kom in till oss, för att ta hand om Anton. Underlig känsla...

Nu när jag såg det, kom tankarna; där har vi varit och just ja, så där gjorde dom osv. Och så var Per (sjuksköterska) med, som jag tror var Antons favorit. (Roger och jag gillade också Per mycket.) Per hade verkligen tumme med Anton och är en sån person som verkligen är på rätt plats, han tog sig otroligt mycket tid (med alla barn tror jag). En sen kväll, när han jobbade natt, slog han sig ner i Antons säng och diskuterade gamla bilar, som var på datan och berättade om sin egen, en P1800. Roger och jag hade redan bäddat ner oss, när han dök upp och allt var så naturligt ändå och det var mycket Pers förtjänst då, för vad finns det för "naturligt" i att vara i en sjukhussal med sin 7-åriga son som får cancerbehandling egentligen...Nu är vi nöjda med personalen överhuvudtaget, men Anton har varit så ledsen, arg och förtvivlad under undersökningar/behandlingar, så det gör väl att vissa fastnar extra. Men personalen känns "handplockad" överlag. Man måste nog vara en ganska stark person för att kunna jobba med så svårt sjuka barn...