Anton myser i gungan i sinnesrummet på 95 A.Vi är nu hemma ifrån Uppsala.Det har varit två ganska kämpiga dagar. Egentligen är jag lite tveksam att skriva om resultatet av vårat besök, men ni som är våra nära kommer ju att undra hur det gick och eftersom jag förstått att ni är många bekanta som läser, så kan jag lättare förklara så här. Sen kan det ju faktiskt hjälpa någon annan, som har ett barn som kan få samma besvär (vilket jag inte hoppas på). Vi var ju i Uppsala för att träffa en neuropsykolog för Antons koncentrationssvårigheter, som vi kämpat med i skolan. Han ska nu få prova en medicin för att få hjälp att"samla" tankarna och kunna arbeta mera. För utan att skryta, så enligt både klassläraren och sjukhusläraren så kan han nästan allt i 1:a klass redan, tack och lov, så det handlar ju inte om kunskapen.
När man får cancerbehandling så kan det ju ge effekter på både det ena och det andra. När man har haft tex. hjärntumör så dröjer seneffekterna oftast (detta enligt psykologen), men efter leukemibehandling så kommer oftast biverkningarna/problemen under behandlingstiden istället (också enligt psykologen), om man nu får bekymmer vill säga. Och eftersom Antons lymfombehandling är väldigt lik leukemibehandling så misstänker dom att koncentrationssvårigheterna beror på det. Det är tydligen inte helt ovanligt att det kan bli så.
Så orättvist bara att behöva gå igenom en så gräslig behandling och sen få andra bekymmer på köpet. Och man hör så mycket som de olika cancerbarnen får problem med.
Finns det inte någon rättvisa här i världen?
5 kommentarer:
Jag har undrat åter och åter om rättvisa verkligen finns för er del! Vilken tur ändå att Anton har de föräldrar han har! Ni när otroliga och Anton är en riktig kämpe!
Allt kan bara bli bättre nu!
Kram
Tänk att det ska behöva vara nåt hela tiden...
Är det Ritalin han fått?
Styrkekram
Hej! Ja du man kämpar för sina barn för de är det bästa man har! Hoppas att medicinen kommer att hjälpa honom. Min ena pojk medicinerar också för koncentrationssvårigeter men en annan problematik än Antons bieffekt. Alltid är det något men jag hoppas det kommer att hjälpa honom som sagt!!! Kram Anna
Efter alla motgångar så kan det bara bli bättre nu! Våren och solen är på väg, må solen lysa över er alla! Kram <3
Carina: Jag hoppas verkligen att det ska bli bättre nu! Håller med dig, Anton är en riktig kämpe! Kram.
Tigrinnan: Ibland känns det som problemen aldrig tar slut... Vi vet inte än vad medicinen heter. Kram.
Anna:Jag hoppas också Anton blir hjälpt av medicinen. Tack för att du "delar" med dig om din son! Kram.
Lotta:Jag hoppas på det att det bara kan bli bättre nu. Det är bara att kämpa på! Kram.
Skicka en kommentar