Mötet.

På skolavslutningen-09. Där är Anton riktigt dålig, hade feber nästan varje dag (av behandlingen) och en kraftig urinvägsinfektion. Det är svårt att förstå när man ser bilden på honom, tycker jag.


Blev ett väldigt bra möte igår. Ett tag kom tanken över mig att alla var där för Anton och vår skull, kändes konstigt men ändå så bra. Allihopa (förutom rektorn då) har ju vi och allra mest jag träffat var och en för sig, lite ovant med de personerna samtidigt. Jag måste säga att jag var lite nervös innan, ni som känner mig vet att jag INTE pratar mest av alla i en större grupp av människor...men är det något jag ändrat mig på under vårt kämpiga år, så handlar det om mina barn då håller jag inte tyst längre. Och några av personerna som var med, har ju träffat Anton så otroligt mycket det senaste året bla. Kicki från dagvården och Ann från sjukhusskolan tex. Ann har skaffat sig en så fantastisk träffande bild av hur Anton är och kunde förmedla det jättebra igår. Mycket vettigt kom vi fram till. Det enda som vi inte fick någon lösning på var om Anton kunde få en resurs en kortare tid, tills saker och ting lugnar sig, men där inte rektorn kunde lösa det. Synd när jag läst om andra cancerbarn som haft det en tid. (Visserligen inte i Eskilstuna och deras orsak känner jag ju inte helt till.) Jag är inte dum, jag förstår ju att det handlar om pengar och att skolan inte har ekonomi för det, men ändå...Anton är inte den första och knappast den sista heller.....Vi får väl hoppas att det blir någon lösning på det problemet.

Och sjuksköterskan från Uppsala förklarade på ett så bra vis om hur det är att få ett cancerbesked, hur allt vänds upp och ner i en familj och att faktiskt inte livet blir som vanligt förrän HELA behandlingen (inklusive tablettbehandling) är klar dvs. han kan ha lättare att bli sjuk och saker och ting kan ändra sig snabbt osv. Kändes så skönt att höra (trots att vi vet det), men det finns andra som skulle behöva veta det. Det var även henne jag ringde till när allt kändes motigt vid sportlovet och som satte det här hjulet i rullning. Vi är så tacksamma för det! Hon är rätt kvinna på rätt plats! Och även neuropsykologen sa mycket klokt, hon har ju en bred kunskap om både cancersjukdom och koncentrationsproblem. Tror (men det är min egen åsikt) att klassfröken tyckte det var bra att träffa henne också, för hon ställde mycket bra frågor till psykologen.

Det här blev ett inlägg som handlar mycket om "beundran" för folk, men när man hamnar den här avskyvärda sitsen vi är i, så är det så viktigt med personer som engagerar sig och kämpar för det lilla barnet (läs: Anton). Och när de verkligen förstått hur vår lilla kille funkar och vad vi/de ska göra för att få det bättre, då blir man varm om hjärtat. För det behövs så lite för att stjälpa en mamma eller pappa när man träffar så mycket personal som vi gjort och när man är så sårbar. Det FÅTAL personer som uttalat sig "klumpigt/elakt" av alla gissningsvis hundratal personer vi träffat, så sätter det sig tyvärr som en liten tagg i hjärtat. Men som med så mycket annat så läker väl tiden de såren också. Och vi har valt att inte lägga för mycket energi på de personerna, bättre att vara glad för de fantastiskt fina, förstående, kompetenta människorna istället!