Diskutera och förklara...

Ibland blir jag så trött på att diskutera fram och tillbaka, men det är ju nödvändigt. Men det jag blir mest trött på är att behöva förklara och överbevisa varför man gör si eller så.

Någon tycker att Anton inte ska prova medicin för koncentrationssvårigheterna, utan det hjälper med specialhjälp, de flesta tycker det är en bra ide, men ändå... Prova ditt eller datt, gör si eller så.....och jag vet att alla gör det för att vara snälla. I det fallet, känner vi att det finns inte så mycket att välja på om han ska må bra och klara att jobba på lektionerna. Han ska ju ha cytostatika i över ett år till, så vi måste prova. Idag sa en av Antons klasskompisar att "man inte får ha mössa inne" fast han vet att Anton är sjuk. Fast visst, barnen är så itutade att man INTE har mössa inne. Jag försökte förklara att Anton har fortfarande så lite hår, så han tycker det känns konstigt utan (och på nåt sätt måste jag ändå gå på Antons känsla och dessutom har han aldrig haft så här lite hår förut, även om jag tycker han är så fin i sitt nya hår). Men var drar man gränsen??? Ja, inte vet jag, har inte varit i cancervärlden med mitt barn förut och jag vill bara slippa vara i det här...

För ett barn som dessutom står utanför det här, så är det inte så lätt, problemet är att Anton lätt tar så illa upp. I december kommenterade en av lärarna på skolan (som vi inte känner) att Anton hade mössa på sig i aulan och det sitter som en tagg i honom fortfarande. Konstigt bara att hon inte såg hur sjuk han såg ut då. Men med tiden bleknar nog minnet ändå.....

Uppdatering några timmar senare: Pratade med fröken om mössproblemet, så hon skulle ta det med hela klassen. Känns bra, hon precis som jag förstår ju att det inte är så lätt för barnen att förstå... Men vi ska också förbereda Anton på att sätta "ett datum" som han slutar ha mössa inne. Han får ju bara mer och mer hår.

Lite roligt förresten att lyssna på barnen när de pratar med varandra, härligt att vara en problemfri liten 7-åring! Hörde ett av de större barnen på skolan (upp till sexan) prata om att "mitt ex mamma hade samma namn som jag", då blev jag lite mörkrädd, pratade som en vuxen och hade hunnit haft en ex. Annars är det jag som är efter..... =)