

Idag är det precis ett år sedan Anton fick sin första högdos Methotrexate i Uppsala. (Kan inte förstå att jag har sånt "tokminne" för vissa datum, händelser och liknande, men så har det nästan alltid varit...)
Fy, vad vi var nervösa inför dessa behandlingar, dels hade vi hört lite skräckhistorier och dessutom blev vi fast minst fyra dagar, ibland fler. Berodde på hur värdet på ett visst prov gick ner. Först kom vi dit på eftermiddagen dag 1 och då skulle läkaren undersöka Anton; blodtryck, lyssna på hjärtat, titta i halsen och känna på lymfkörtlar och så vikt och urin. Sedan var det "rast-o-vila", så ofta tog vi en tur till ett köpcentrum som Anton (och vi) tyckte om i Uppsala.
Dag två började med fasta, från kl. 24.00, för att sedan åka ner till operation på morgonen (om man hade tur), för att få cytostatika insprutat i ryggen under sövning. Inte kul, sövning var nog det jobbigaste av allt för Anton under den här perioden. Ibland gjordes andra saker också, knappbyte, tandlagning med mera då. När han vaknat till (vilket ofta gick snabbt), så var det lugnt till ca. kl 18, då nästa cytostatika kom igång, som jag tror pågick ett dygn. Och när man får cyto. i dropp, får man överhuvudtaget inte lämna avdelningen.
Sedan påbörjades vätskedroppet, som gjorde att Anton blev väldigt kissnödig. På dagen kissade han nästan 1 gång i timmen, på natten något mindre, men ändå...Tack och lov för urinflaskor...Och så skulle urinen mätas, av personalen. Har för mig att de tog pH också varje gång.
Efter det första dygnet tog de också blodprov var sjätte timma, för att se hur värdet sjunkit. Det skulle vara under 0,2 för att vätskedroppet skulle kopplas bort och vi skulle få åka hem. Man blev ganska fixerad vid det värdet kan jag säga. Den gången värdet sjönk för att sedan stiga igen,var inte kul! Men hem kom vi till slut i alla fall.
Det här behandlingen fick Anton varannan vecka i åtta veckor och faktiskt den behandlingsdelen han klarade bäst, även om den var väldigt jobbig, så blev hans andra värden inte lika dåliga, som av de övriga intravenösa behandlingarna.
En reaktion som han fick av det här, var massor av KLIANDE (och blödande) utslag på hela bröstet och magen, som var jättekämpiga för honom. Troligtvis av medicinen och överkänslighet av plåster och EKG-lappar. Lite märken finns kvar fortfarande, men inte på långa vägar som då.
Nu får Anton 7 stycken Methotrexatetabletter varje fredag kväll och ska så ha till nästa sommar. Så skönt att högdosbehandlingen (och de övriga intravenösa behandlingarna) är ett minne blott!