Helen och Frida, två av alla de fina personer vi lärt känna sen Anton blev sjuk. ( I bakgrunden skymtar sjukhuslekrummet, där Anton och de andra lekt många gånger, senast idag. Bra att leka där om man är lite rädd...)Igår var en riktigt seg dag, kan inte minnas en sån dag senast. Fast man kanske ska tillåta sig att ha såna mellan varven. Anton sov mellan 10 och 16, så det passade ju bra att slappa. Från lördag till söndag sov han ingenting (!), förstår inte hur det kan bli så...fast vi stänger av tv, data och släcker ner och lägger oss också, så är det stört omöjligt för honom att sova. Konstigt! Igår kväll kom han i alla fall till ro lite lättare.
Idag var vi på provtagning på dagvården, kändes som evigheter sen vi var där, men de senaste tillfällena har vi inte blivit kvar så lång stund, kan vara därför. Och idag var de "gamla vanliga" där ; Emil, Frida och Julia med mammor plus att både Kicki och Jörgen (ssk och läkaren) jobbade. Alltid skönt när det är som vanligt. =) Inte helt konstigt att mina barn blir lite "rutinberoende", när de har en mamma som är så. Men jag jobbar på att inte vara det, går inte att hänga upp sig för mycket på bara ett fåtal personer...
I vilket fall som helst, blev det en liten mysig fikastund, på "begäran" av Emil, hihi. Och dr. Jörgen förstod att han skulle hitta oss (barn o mammor) på lekterapin. Hur ska man tolka det?! Skojar bara, han sa det med glimten i ögat.
Känns så konstigt bara att Frida med mamma Helen inte kommer komma lika ofta som vi till dagvården nu, för det är alltid lika kul att träffa dom. Men jag är så glad för deras skull! Vilken härlig känsla det måste vara...Längtar, längtar, längtar till nästa sommar!
Nu har vi mest slöat ikväll...igen...tror Anton är trött och mamma och pappa också. Håll tummarna för att det blir en tidig kväll för oss! (Något så när i alla fall.)
4 kommentarer:
Hittade din blogg av en slump när jag surfade runt. Sitter här med tårar i ögonen, vilken resa ni har varit med om! Jag har en dotter som precis fyllr 7 år och tanken att ens barn ska bli sjuk går nästan inte att tänka. Ibland när hon har ont i ett ben eller nåt så kommer tanken smygandes, tänk om det är cancer.. För er blev det verklighet, tyvärr och jag kan inte ens föreställa mig hur man orkar igenom. Men på något konstigt sätt så klarar man det när det gäller ens barn. Hoppas att han mår bättre nu och att ni kan njuta av det som är kvar av sommaren!
Tack för dina fina ord! För oss blev det verklighet, tyvärr, men man klarar mer än vad man tror. Eller rättare sagt man MÅSTE, går ju inte att ge upp, även om det är tufft...Förhoppningsvis kommer vi starkare ur det här.
Hej Camilla!
Du är för gullig!! Tack för att jag fått lära känna dig och Anton!!
Många kramar
Tack detsamma Helen! Nu får vi se till att hålla kontakten, när vi inte kommer ses så ofta på sjukhuset! Kram.
Skicka en kommentar